Det som jag ibland har fått höra från andra aspergare är att neurotypiker inte borde jobba och ge stöd till aspergare eftersom de inte kan förstå oss fullt ut, och därför borde alla boendestödjare, speciallärare och kontaktpersoner också ha Aspergers syndrom. Jag har också fått höra att jag inte borde låta neurotypiker sköta översättningen av min debutbok till arabiska eftersom de förmodligen inte kan förstå exakt vad jag menar i boken och någon med Aspergers syndrom skulle kunna förstå min bok bättre.
Trots att jag själv har upplevt att många neurotypiker som saknar kunskap kan ha svårt för att förstå mig, håller jag inte med om att neurotypiker aldrig skulle förstå mig och att aspergare alltid skulle förstå mig. Jag har träffat otroligt förstående personal på habiliteringen, jag har trevliga boendestödjare och lärarna på informatörslinjen på Ågesta Folkhögskola var underbara trots att alla dessa personer är neurotypiker.
Jag har även träffat personer med Aspergers syndrom som inte förstått varför jag behöver boendestöd, varför jag inte äter all slags mat, varför jag inte orkar jobba mer än några timmar i veckan och varför jag inte vill göra planer på kort varsel. Vissa personer med Aspergers syndrom har helt andra drag än vad jag har, och andra har svårt med Theory of Mind, vilket har gjort att de inte har kunnat förstå mig trots att jag förklarat hur jag fungerar. Själv kunde jag inte heller förut som nydiagnosticerad förstå varför vissa aspergare hade svårt för synintryck och vissa klädesplagg, svårt för att åka kommunalt och att hålla tider, men sedan läste jag litteratur om Aspergers syndrom och fick en förklaring. Att alla aspergare automatiskt skulle förstå varandra är alltså definitivt en myt!
Jag är starkt emot att dela in människor i aspergare och neurotypiker. Trots att jag upplever att jag generellt sett har lättare för att umgås med aspergare än neurotypiker och jag träffat många aspergare som förstått mig bättre än vad neurotypiker gjort, betyder det inte att neurotypiker inte skulle kunna ha kunskap om Aspergers syndrom. Precis på samma sätt som jag inte tycker om att det finns fördomar om aspergare, tycker jag inte att vi aspergare bör ha fördomar om neurotypiker. Alla människor förtjänar en chans!
36 svar på ”Ang att ha fördomar”
Ja, man är ju först och främst sin personlighet, tycker jag:)
Håller verkligen med! 🙂
Jag är starkt emot att dela in människor i aspergare och neurotypiker.
Det är farligt att generalisera ja men samtidigt så tror jag att aspergare generellt/statistiskt har större förmåga att förstå andra apsergare än vad neurotypiker har. Det finns ju en anledning till att aspergarna har en och samma diagnos även om den yttrar sig lite olika ut för var och en av oss.
Men jag tror också att en kunnig neurotypiker med en tolerant inställning har en ganska stor möjlighet att förstå oss. Så i det enskilda fallet så går det inte att dela in människor i neurotypiker och aspergare. Men om man betraktar oss på gruppnivå så tror jag att fler aspergare än neurotypiker kommer att förstå mig.
Men om man betraktar oss på gruppnivå så tror jag att fler aspergare än neurotypiker kommer att förstå mig.
Om inte annat så är det ibland skönt att vara befriande fördomsfull (neurotypisk) istället för att lägga energi på att analysera saker på djupet.
Jag håller med dig! Om jag skulle hamna i en grupp där alla var neurotypiker eller aspergare, skulle det garanterat finnas många fler människor i den senare gruppen som skulle förstå mig och som jag skulle ha mer gemensamt med. Det hände mig faktiskt några gånger innan jag fick min diagnos att jag blev en mycket nära vän med några personer, och flera år senare kom det fram att vi har Aspergers syndrom. Att jag som odiagnostiserad umgicks med andra aspergare utan att veta om det är ett bevis på att jag har lättare att hitta människor som förstår mig bland andra aspergare.
Men detta betyder ändå inte att neurotypiker skulle vara olämpliga som boendestödjare och kontaktpersoner eller att alla aspergare skulle förstå varandra. Det har hänt mig flera gånger när jag hållit föreläsningar att andra aspergare inte alls känt igen sig själva i det jag berättat och har inte förstått varför jag har specialintressen eller behöver boendestöd.
Vart har Gösta och ”alla” andra som brukade kommentera här tagit vägen? Det är väl inte lilla jag som har skrämt i väg dem?
Du har rätt, det var faktiskt ett tag sen de kommenterade min blogg. Men de kommer säkert komma tillbaka någon gång! 🙂
Jättebra inlägg!
När jag träffar andra med Aspergers syndrom kan jag prata om funktionsnedsättningen på ett annat sätt än med personer som inte har asperger, på samma sätt som jag som homosexuell kan prata om kvinnor på ett annat sätt med andra homosexuella än med heterosexuella, men jag har aldrig känt något ”vi” och ”dom”, precis som jag inte känner något ”vi” och ”dom” när jag som hästintresserad umgås med icke hästintresserade människor. Skillnaden är bara att när icke hästintresserade frågar mig saker om hästar så måste jag förklara på ett annat sätt.
Samma enda skillnad upplever jag när jag umgås med personer som har asperger vs. personer som inte har asperger. Om jag t.ex. ska förklara min trötthet för någon som har asperger så räcker det oftast med att berätta att jag blir trött p.g.a. att jag har svårt att automatisera, men om jag ska förklara tröttheten för någon som INTE har asperger så kan jag behöva berätta vad automatiseringssvårigheter innebär.
Visst har jag upplevt att personer utan asperger inte har förstått, men jag har upplevt att personer MED asperger inte heller har förstått. På samma sätt har jag upplevt att både personer utan asperger och personer med asperger har förstått mig väldigt bra! Huruvida jag blir förstådd eller inte beror definitivt på hur personen i fråga ÄR och inte på om personen har – eller inte har – en viss diagnos.
Precis som vi med Aspergers syndrom är väldigt olika så är ju personer UTAN Aspergers syndrom det också. Bara för att en person med asperger har ett visst symtom så innebär ju inte det att nästa person med diagnosen har samma symtom. På samma sätt är ju inte EN oförstående person utan asperger samma sak som att ALLA utan asperger är oförstående. Det händer att personer utan asperger drar alla oss över en kam, vilket inte alls är bra. Jag tycker dock att det är precis lika illa när någon med asperger drar alla utan över en kam, för man är verkligen inte likadan bara för att man har – eller inte har – en viss diagnos.
Precis som vi med Aspergers syndrom är väldigt olika så är ju personer UTAN Aspergers syndrom det också.
Det tycker att det är rimligt att anta att personer utan Aspergers syndrom uppvisar en större variation än vad personer med Aspergers syndrom gör vilket indirekt innebär att vi som har Aspergers syndrom är mer lika varandra än vad människor utan Aspergers syndrom är. Jag gissar tex att människor med Aspergers syndrom skulle få personlighetsprofilen INTJ eller INTP (de två mest ovanliga personlighetstyperna) om de skrev Myers-Briggs Type Indicator personlighetstest medan personer utan Aspergers syndrom skulle vara utspridda på alla de andra 14 personlighetstyper. Detta innebär menar jag att det finns fog för att påstå att aspergarna liknar varandra mer än vad neurotypikerna gör.
Det här är ingen vetenskaplig undersökning men jag gissar att den stämemr ganska bra ändå: http://www.wrongplanet.net/postt137942.html
Man behöver inte heta Tony Attwood för att lista ut vilka personlighetstyper som stämmer in bäst på aspergarna: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/1f/MyersBriggsTypes.png
Vad intressant! Jag har alltid inbillat mig att sanningen är precis motsatsen, dvs att personer med Aspergers syndrom är mer olika sinsemellan än vad neurotypiker är. Någon som har svårt för socialt samspel kan vara alldeles för närgången och privat, medan någon annan med samma svårighet kan vara precis tvärtom, alltså tystlåten och inåtvänd. Någon har kanske psykologi som specialintresse och tycker att det är jätteroligt att försöka förstå andra människor medan någon annan tycker att andra människor är helt ointressanta. Någon har en extremt livlig ansiktsmimik medan någon annan har en fattig mimik. Någon tolkar språket bokstavligt och tycker att det är viktigt att hålla sig till alla regler och tider, medan någon annan har en dålig tidsuppfattning och/eller inte tycker att reglerna är viktiga alls. Någon skulle verkligen vilja ha kompisar men inte vet hur man skaffar dem, medan någon annan däremot trivs ensam.
Och (special)intressena kan också vara helt olika. Vissa Asperger-kvinnor jag träffat har varit totalt ointresserade av smink och kläder, andra Asperger-kvinnor har varit extremt intresserade medan många neurotypiska kvinnor är enligt min erfarenhet ofta mitt emellan. Därför har jag tänkt att vi aspergare är mer olika varandra än vad neurotypiker är, men jag har ingen forskning eller statistik utan endast mina egna erfarenheter. Det kan mycket väl vara som du säger istället!
Amatörpsykolog Mats förklarar din uppfattning med att du som den aspergare du är ”inte ser skogen för alla träden”:
medan någon annan har en dålig tidsuppfattning och/eller inte tycker att reglerna är viktiga alls.
Vi har diskuterat det här på bloggen förut. Du är väldigt noga med att passa tider. Jag är slarvig med att passa tider. Du kompenserar troligtvis din bristande tidsuppfattning med att vara pedantisk med tider. Jag gör inte det varför jag kommer för sent i tid och otid (hur man nu kan komma ”för sent” ”i tid”. 🙂 ). Vad jag menar är att vi båda har samma grundläggande problem med tidsuppfattningen men att problemet yttrar sig olika för att vi väljer att förhålla oss till problemet på olika sätt. Detta förändrar inte det faktum att problemet i grund och botten är samma problem dvs bristande tidsuppfattning. Detta gör oss (just på den punkten) till samma typ av personer.
Samma resonemang kan användas på ditt exempel med intresset/ointresset för psykologi:
Någon har kanske psykologi som specialintresse och tycker att det är jätteroligt att försöka förstå andra människor medan någon annan tycker att andra människor är helt ointressanta.
Men den personen kanske tycker det är jätteroligt att försöka sig på datorer? Det är isf ett försök att förstå det man är intresserad av på djupet som ytligt yttrar sig olika från person till person. Viljan att fördjupa sig i ett ämne är en av frågorna på Myers-Briggs Type Indicator. Det är alltså samma personlighetstyp som fördjupar sig i datorer som fördjupar sig i psykologi enligt Myers-Briggs även om ämnet skiljer sig åt mellan personerna. Stirra er inte blinda på detaljerna kära aspergare. 😉
Det är viktigt att påpeka att Myers-Briggs Type Indicator absolut inte är ett test för att testa om man har Aspergers syndrom eller inte. Det finns garanterat människor som inte har Aspergers syndrom som är någon av personlighetstyperna INTJ, INTP INFJ, INFP och ISTJ. Jag är ganska säker på att många sk högkänsliga personer kvalar in i personlighetstypen INTJ.
De fem personlighetstyperna INTJ, INTP INFJ, INFP och ISTJ motsvarar mellan 21-31 % av befolkningen om jag inte har räknat fel: https://en.wikipedia.org/wiki/Myers%E2%80%93Briggs_Type_Indicator#Type_dynamics_and_development
Hur många människor har Aspergers syndrom eller starka drag av Aspergers syndrom? Är det 10, 20 eller 30 %? Jag vet inte men större andel av befolkningen än 30 % har knappast starka drag av Aspergers syndrom.
Jag tror att det är undantaget som bekräftar regeln (1 på 10?) av aspergarna som inte tillhör någon av personlighetstyperna ovan. Ni kan själva skriva en variant av testet här: http://www.humanmetrics.com/cgi-win/jtypes2.asp
INTJ och INTP är de två mest ovanliga personlighetstyperna. Det är bara 5-9 % av befolkningen som har någon av dem. Jag uppskattar att i enbart dessa två personlighetskategorier hittar man nog 60-70 % av alla aspergare. vi talar alltså om en extrem överrepresentation av INTJ och INFP bland aspergare. Jag har svårt att se att det skulle vara en tillfällighet.
Man kan dra en parallell till AQ-testet som i mångt och mycket också mäter personlighetsdrag (det finns tex uppenbara likheter mellan många av frågorna på Myers-Briggs Type Indicator och AQ-testet). Även om AQ-testet inte är ett diagnostiskt test så kommer man inte i från att aspergare i regel presterar 26-32 eller högre på AQ-testet medan neurotypiker med några få undantag presterar 16-17 på samma test. Det är knappast heller en tillfällighet. De aspergare som presterar under 26 är undantagen som bekräftar regeln (därmed absolut inte sagt att de inte skulle ha Aspergers syndrom – AQ-testet är ju inget diagnostiskt test!). De aspergare som inte får någon av personlighetsprofilerna INTJ, INTP INFJ, INFP och ISTJ på Myers-Briggs Type Indicator är nog på samma sätt undantagen som bekräftar regeln.
Min slutsats är att vi som har aspergers syndrom är mer lika varandra än vad neurotypiker är sinsemellan. Detta är, vill jag mena, inte ett dugg konstigt. Jag anser nämligen att Aspergers syndrom inte går att frikoppla från personligheten. Aspergers syndrom är en del av personligheten. Jag är Aspergers syndrom och Aspergers syndrom är mig.
En rimlig tolkning (åtminstone om ni frågar mig) av att vi tillhör några få personlighetstyper är att Aspergers syndrom inte är en funktionsnedsättning utan en underkategori av personlighetstyperna IN**. Med en sådan utgångspunkt så är diagnosen Aspergers syndrom mest av allt en kompensation för ett intolerant samhälle som inte accepterar oss för de vi är. Diagnosen är samhällets ursäkt för att hellre stöta ut oss ur samhället än anpassa samhället så att vi tillåts vara en del av det. De normala människorna kompenserar diskrimineringen av oss genom att köpa ut oss billigt (med aktivitetsersättning/sjukersättning/socialbidrag) alternativt genom att rea ut oss på arbetsmarknaden (lönebidrag). För att vi ska acceptera utslagningen så måste vi först acceptera att det är vi som är problemet. Diagnosen bidrar till att vi accepterar att det är vi som är problemet.
Varför har samhället slutat att stämpla homosexuella människor som störda? Svaret är inte att människor som är homosexuella har habliterats eller medicinerats till att bli heterosexuella för att bli tillsammans med personer av motsatt kön på högstadiet som normala människor istället för att tråna efter människor av samma kön. Svaret är istället att samhället tolererar dem mer i dag än det gjorde förr i tiden. Vi aspergare behöver inte bidrag. Vi behöver att samhället slutar att diskriminera vårt sätt att tänka och vara i skolan (jag är inte dum i huvudet – jag har bara Aspergers syndrom), på arbetsmarknaden (jag är inte funktionshindrad – jag har bara Asperger syndrom) och i äldreomsorgen (jag är inte dement – jag har bara Aspergers syndrom).
Men bidragssystemet är en nödvändig förmån så länge samhället fortsätter att diskriminera oss. Bidrag är samhällets minsta skyldighet gentemot oss om det menar minsta allvar med alla människors lika värde.
Min slutsats är att vi aspergare bara är onormala i relation till normala människor. Inom vår grupp är vi inte ovanliga utan tvärtom ganska stereotypa människor. Neurotypikerna kan vara väldigt glada att de är i majoritet för annars hade de riskerat att bli med diagnos, habiliterade, medicinerade och sjukpensionerade när ingen av behandlingarna får ordning på deras medfött normala hjärnor.
Amatörpsykolog Mats med psykologexamen från The Pirate Bay har talat!
INTJ och INTP är de två mest ovanliga personlighetstyperna. Det är bara 5-9 % av befolkningen som har någon av dem. Jag uppskattar att i enbart dessa två personlighetskategorier hittar man nog 60-70 % av alla aspergare. vi talar alltså om en extrem överrepresentation av INTJ och INFP bland aspergare. Jag har svårt att se att det skulle vara en tillfällighet.
Jag rörde ihop INTJ, INTP och INFP men ni fattar poängen. Det är för stor koncentration av aspergare i två av de mest ovanliga personlighetstyperna för att man med gott samvete ska kunna påstå att aspergarna är väldigt olika sinsemellan. Under ytan så är vi ”skrämmande” stereotypa.
Och (special)intressena kan också vara helt olika. Vissa Asperger-kvinnor jag träffat har varit totalt ointresserade av smink och kläder, andra Asperger-kvinnor har varit extremt intresserade medan många neurotypiska kvinnor är enligt min erfarenhet ofta mitt emellan.
Det finns två sätt att se på Absolut Vodka och Koskenkorva:
1. Det är två helt olika saker. De skiljer sig åt i bla smak, lukt och alkoholprocent.
2. Det är ingen skillnad. Man blir apfull oavsett om man dricker 700 ml Koskenkorva eller om man dricker 700 ml Absolut Vodka.
Jag menar att det inte spelar någon roll om specialintresset är Absolut Vodka eller om det är Koskenkorva. Specialintresse som specialintresse liksom.
För övrigt tycker jag inte att man ska stirra sig blind på det här med ”specialintresse”. Jag tror det är ett missförståd att aspergare har specialintressen. Aspgerarna är däremot som det står i diagnoskriterierna:
Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter https://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom#Klassificering_och_diagnos
Vilket nog ofta yttrar sig som ett specialintresse. Det är inte samma sak som att en aspergare som är intresserad av smink och en aspergare som är intresserade av datorer är olika bara för att diagnoskriteriet yttrar sig olika hos dem.
Mitt namn är Krok men det är inget att hänga upp sig på. Jag tror att många har hängt upp sig på ordet ”specialintresse” vilket gör att de missar att det är de begränsade, repetitiva och stereotypa mönstren i beteende, intressen och aktiviteter som utmärker aspergaren inte vilket specialintresse de har.
Jag förstår vad du menar och jag håller med om att man inte ska hänga upp sig på vad personen har för specialintresse, men det beror på vad man menar med ”olika” och ”lika”. Om man menar att man har en tendens för begränsade intressen och beteenden som är ett diagnoskriterium för Aspergers syndrom så är vi aspergare självklart lika, och naturligtvis har vi alla samma personlighetstyp i den bemärkelsen att vi har en tendens att fastna för saker. Om man ser det på det sättet så är jag lik en person som har ett helt annat specialintresse än vad jag har.
Men jag känner ändå att jag har lättare för att umgås med en neurotypiker än med en aspergare som fungerar på ett helt annat sätt än vad jag gör. Det spelar mindre roll vad personen har för specialintresse, om hon är intresserad eller ointresserad av smink eller om personen har svårt eller lätt att passa tider eller svårt eller lätt att hålla ordning hemma, så länge vi tänker på samma sätt och har så pass mycket gemensamt att jag trivs i personens sällskap. Jag känner exempelvis en aspergare som är extremt pedantisk och har alltid mycket städat hemma, men ändå känner jag att jag och den här personen förstår varandra väldigt bra även om vi är extremt olika på den här punkten. Med den här personen klickar jag bättre än vad jag gör med mina neurotypiska vänner, och den här personen förstår varför jag har svårt att städa.
Men ibland kommunicerar en aspergare på ett helt annat sätt än vad jag gör och vi kan inte förstå varandra och varandras tankesätt alls även om vi båda har begränsade intressen och beteenden och svårt med socialt samspel. Jag kan ha svårt att umgås med personer som inte kan sätta sig in i andra människors känslor alls eller är mycket mer inåtvända än vad jag är. Jag gillar att prata, och jag kan ha svårt för tystlåtna personer. Jag känner att antingen har jag väldigt mycket gemensamt med en annan aspergare och vi klickar väldigt bra eller så har vi inget gemensamt alls, och neurotypiker ligger någonstans mitt emellan (och med ”gemensamt” menar jag att jag vill umgås med den personen och jag känner att jag och personen förstår varandra). Men det är bara min erfarenhet.
Jag orkade inte läsa hela länken om olika personlighetstyper, men jag testade mig själv och fick personlighetstyp INFJ.
Jag tycker inte att det är konstigt att du trivs bättre med vissa neurotypiker än med vissa aspergare. Jag tycker inte heller att det är konstigt att du trivs bättre med vissa aspergare än med vissa neurotypiker. Det som är lite intressant är att du upplever att aspergarna är lite antingen eller medan neurotypikerna befinner sig mittemellan. Det kanske kan förklaras av att Aspergers syndrom är ett spektrum och att du och de aspergare du inte fungerar så bra med befinner sig i en annan del av spektrumet. Jag vet inte.
Sedan är sambanden generella och på individnivå är det mycket mer än diagnos och personlighetstyp som avgör så klart. En så enkel sak som politisk åsikt eller en religiös tro kan förena mer än vad personlighetstyp och diagnos gör. Jag har aldrig påstått någonting annat men på gruppnivå uppvisar aspergarna stora likheter vad gäller såväl personlighetstyp som diagnoskriterier.
Jag orkade inte läsa hela länken om olika personlighetstyper, men jag testade mig själv och fick personlighetstyp INFJ.
INFJ är en av IN**-personlighetstyperna. INFJ är (om man får tro den ovetenskapliga undersökningen på Wrong Planet) inte den vanligaste bland aspergarna men den tillhör de fem vanligaste personlighetstyperna bland aspergarna (av totalt 16 personlighetstyper) så det kommer inte som en överraskning för mig att du fick INFJ. Jag fick INTJ (om man tittar på procentsatserna så fick jag ett mellanting mellan INTJ och andra IN**). Vi har alltså mer än Aspergers syndrom och ADD gemensat om man får tro Myers-Briggs. Våra personlihgetstyper ingår i samma IN**-kluster av personlighetstyper. Det förvånar mig inte ett dugg.
Min slutsats av att aspergarna är koncentrerade till IN**-personlighetstyperna är att det inte går (eller åtminstine är väldigt svårt) att skilja på Aspergers syndrom och personlighet.
INFJ är enligt en undersökning på befolkningen i USA dubbelt så vanlig bland kvinnor som bland män: http://s17.postimg.org/len536pcv/Myers_Briggs_Type_Indicator.png
Det är inte säkert att Aspergers syndrom på gruppnivå yttrar sig likadant hos kvinnor som hos män. Myers-Briggs Type Indicator visar på generella skillnader i personlighetstyp mellan kvinnor och män.
Det är ett pussel där många bitar blir till en helhet.
Jag tror att när diagnoskriterierna yttrar sig på helt olika sätt hos olika personer, kan det kännas som att man är helt olika som personer och att man inte har något gemensamt. Man kan vara långt ifrån lagom men på helt olika sätt.
Intressant att min personlighetstyp tillhör de fem vanligaste bland aspergare, då kan jag betrakta mig som en typisk aspergare om man nu kan tro på undersökningen 🙂 Och det är också intressant att min personlighetstyp är vanligare bland kvinnor än bland män. Det kan vara så, precis som du skriver, att allt yttrar sig på ett annat sätt hos kvinnor.
Jag håller med om att det är svårt att skilja på Aspergers syndrom och personlighet. Jag har ibland fått höra att jag måste komma ihåg att jag inte är Aspergers syndrom och att jag är mycket annat än en diagnos, men jag har aldrig haft något behov av att skilja min personlighet från min Aspergers syndrom.
Jag är tydligen en ovanlig aspergare eftersom jag fick ISTJ på det testet 🙂
Nja. ISTJ är också i topp 5 enligt den ovetenskapliga undersökningen på Wrong Planet: https://wrongplanet.net/forums/viewtopic.php?t=137942
Det kanske var jag som rörde till det genom att först räkna upp ISTJ bland de vanliga asperger-personlighetstyperna för att sedan längre ner bara skriva om IN**.
De fem personlighetstyperna INTJ, INTP INFJ, INFP och ISTJ motsvarar mellan 21-31 % av befolkningen om jag inte har räknat fel: https://en.wikipedia.org/wiki/Myers%E2%80%93Briggs_Type_Indicator#Type_dynamics_and_development
Jag är INTJ. Du är ISTJ. Enligt Wikipedia så skiljer våra personligheter sig åt vad gäller:
S:
The second continuum reflects what a person focuses their attentions on. Sensing types enjoy a learning environment in which the material is presented in a detailed and sequential manner. Sensing types often attend to what is occurring in the present, and can move to the abstract after they have established a concrete experience.
N:
Intuitive types prefer a learning atmosphere in which an emphasis is placed on meaning and associations. Insight is valued higher than careful observation, and pattern recognition occurs naturally for Intuitive types.
Jag tycker att det stämmer in på mig faktiskt att jag är N och inte S. Hur är det för dig Johan? Tycker du att S stämmer bättre in på dig än I?
Jag är nog lite av både S och N…
Det är mycket möjligt att du har rätt. Det kanske testet visade också? Det framgår av testresultatet vilka procentsatser man har dvs hur starkt S eller N men är. Du kanske ligger på gränden. Jag vet inte.
Gick inte att svara på rätt kommentar så tar från den här längre upp i tråden.
Jag hade 34% mot S, alltså inte särskilt starkt men ändå en bit på vägen.
Okej. Jag tror bara det var I (och delvis N) som var starkt på mig. De andra var lita av varje men övervikti mot TJ.
Jag gillar din jämförelse 😀
Vad roligt att du gillar inlägget 🙂 Jag känner också att jag kan prata med andra aspergare om Aspergers syndrom på ett annat sätt än vad jag kan göra med neurotypiker. Aspergare vet ju oftast vad diagnosen innebär, så det är oftast lättare för mig att diskutera diagnosen med dem generellt sett (men det finns också undantag). Dock har jag träffat aspergare som absolut inte vill prata om diagnosen och inte ens tycker att det är ett intressant ämne, så med dessa personer kan jag prata om andra saker istället.
Jag har också upplevt att både neurotypiker och aspergare inte alls har förstått mig. Om en person med Aspergers syndrom har stora svårigheter med Theory of Mind och inte har exakt samma svårigheter som jag, kan det vara svårt för mig att få dessa personer att förstå varför jag fungerar som jag gör. Dessa aspergare har ofta förstått mig ännu mindre än vad neurotypiker gjort. Men jättemånga aspergare har också skrivit till mig och sagt att de känner igen sig själva jättemycket i min bok, och jag känner att jag oftast slipper förklara mig för andra aspergare vilket är jätteskönt 🙂
Jag håller med om att vi aspergare inte borde dra neurotypiker över en kam!
Jag har faktiskt inte träffat någon med asperger som inte velat prata om just asperger, men det beror förmodligen på att jag främst träffat personer med asperger i olika forum som rört just detta ämne.
Jag har också varit med om att personer med stora mentaliseringssvårigheter haft svårt att förstå mig eftersom de inte kunnat sätta sig in i min situation. Jag har även träffat personer utan asperger som inte VELAT sätta sig in i min situation och då blir ju ”symtomen” desamma.
Jag har träffat aspergare som inte alls blivit glada och tacksamma över diagnosen och därför inte velat prata om ämnet alls. Jag har även träffat aspergare som tyckt att diagnosen varit totalt ointressant och inte tagit ens reda på vad det innebär. Men precis som du skriver så hänger sådana personer förmodligen inte i diskussionsforum som handlar om asperger så det är nog därför du inte träffat sådana personer.
Vissa neurotypiker kan nog också ha svårt med Theory of Mind också eller så vill de inte sätta sig in i vår situation. Jag tycker att det är svårt att säga vad brist på förståelse beror på.
Jag har också varit med om att personer med stora mentaliseringssvårigheter haft svårt att förstå mig eftersom de inte kunnat sätta sig in i min situation.
Till saken hör kanske också att du, som du har skrivit på din blogg, har syntolkningssvårgiheter som utredningsteamet ansåg inte enbart kunde förklaras av Aspergers syndrom. Du har också beskrivit dina syntolknignssvårigheter som ett av dina största problem. Detta bidrar kanske till att du känner mindre samhörighet med vissa människor med Aspergers syndrom. Du är kanske, som jag vill minnas att du också har skrivit i din blogg, en ”onormal aspergare”. Det hade varit intressant att veta vilken samhörighet du hade upplevt med människor i gruppen ”människor med Aspergers syndrom och större syntolkningssvårigheter än normalt i Aspergers syndrom” dvs med aspergare med din specifika ”svårgihetsprofil”.
Jag tycker dock att det är precis lika illa när någon med asperger drar alla utan över en kam, för man är verkligen inte likadan bara för att man har – eller inte har – en viss diagnos.
Viss diagnos och viss diagnos. Det är inte diabetes vi talar om här. Vi talar trots allt om en diagnos som förklaras med att hjärnan har ett annorlunda sätt att bearbeta och tolka information på jämfört med hjärnan hos normala människor.
Jag tror att de som bästa inser Aspergers syndrom är aspergare sig själva men förstås kan också en neurotypik förstår oss väl om hen har tillräckligt kunskap om ämnet. Sanningen är ändå att eftersom aspergare lever med Aspergers syndrom hela tiden, de också vet hur det är bättre än personen som har inte det här syndrom och ser det bara från utsida. Någon påstod till mig en gång att aspergares egna erfarenheter spelar inte en stor roll, utan det enda rätt information om Aspergers syndrom är det som experter och forskare berättar. Men jag är säker att de bästa experter är just vi aspergare oss själva.
Liksom du säger, växlar det mycket hur väl förstår två personer med Aspergers syndrom varandra. Ibland är personerna så olika att de må bli bättre förstod av en neurotypik som upplever empati mot aspergare.
Jag läste din bok ’Att vara vuxen med Aspergers syndrom’ en vecka sedan. Jag orkade inte vänta den att ge ut på finska så jag redan köpte svenska versionen. Boken var lika underbar som ’På ett annat sätt’. Det var roligt att märka igen hur många situationer kan jag identifiera mig med dig och förstås var det också intressant att läsa vad är sakerna som du erfar på annorlunda sätt. 🙂
Vad roligt att du gillade min senaste bok och att du kunde läsa den på svenska 🙂
Även om det förekommer mycket här i Sverige att vi aspergare inte blir tagna på allvar så är det enligt min erfarenhet ännu vanligare i Finland att folk tycker att aspergarnas erfarenheter inte spelar någon roll. Till och med många som själva har egen diagnos i Finland har tyckt att det inte är bra att jag som har egen diagnos skriver en bok för jag är ingen expert utan kan endast tala från min egen synvinkel. I Sverige har däremot alla tyckt att det är bra att någon som själv har en diagnos skriver om hur det är. I Sverige är det också mycket mer populärt att anlita föreläsare med egen diagnos, medan i Finland lyssnar de hellre på t ex neuropsykiatriska coacher även om många av dem saknar kunskap. Så du har helt rätt i det du skriver!