Kategorier
Autism under barndom och skolan

Acceptera Asperger-barnen som de är!

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Jag får väldigt ofta mejl från föräldrar till barn med Asperger som frågar mig om det finns en chans att deras barn någon gång blir lyckliga och får ett bra liv. Av någon anledning berör den frågan mig riktigt djupt. Förmodligen för att det får mig att tänka tillbaka på min egen barndom och mina ungdomsår. På tiden när jag räknade hur många år kvar jag hade att leva innan jag skulle få dö av ålderdom, och kände en enorm förskräckelse när jag förstod att jag kanske skulle behöva leva 65 år till. På tiden när jag önskade att min buss skulle krascha så jag skulle dö så jag aldrig skulle behöva gå till skolan något mer. På tiden när jag gjorde allt för att bli så normal som möjligt men ständigt misslyckades. På tiden när jag alltid fick höra att jag inte skärpte mig tillräckligt mycket, trots jag ansträngde mig så mycket att alla mina krafter var slut. På tiden när jag var övertygad om att jag inte var lika mycket värd som alla andra eftersom jag avvek från normen. På tiden när jag fick höra i skolan varenda dag från mina mobbare att jag är så ful att de kräks när de ser på mig och att det var egoistiskt av mig att inte begå självmord eftersom de fick stå ut med att se mig varje dag. Ja, på den tiden.

gråta

Jag känner alltid en sån glädje över att kunna svara dessa föräldrar med ett stort ”JA”, deras barn kan absolut få ett lyckligt liv”! Att deras barn kan bli lyckligt trots Asperger, eller kanske någon dag till och med TACK VARE Asperger. Det är så underbart att på mina föreläsningar och i min bok få tala om att det finns massor med Asperger-vuxna, däribland jag själv, som hade en jobbig barndom men är lyckliga som vuxna och skulle aldrig någonsin vilja ta bort sin Asperger. Och det allra bästa är att detta inte är någon vit lögn bara för att lugna föräldrarna. Nej, det är faktiskt sanningen. Jag älskar mitt liv idag och hoppas på att leva minst tills jag är hundra år!

Trots att kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ökat något, blir jag riktigt ledsen när jag får veta att det fortfarande finns många Asperger-ungdomar som mår dåligt, blir mobbade och utstötta. Dessa barn skulle förmodligen må bra redan idag om de blev accepterade som de var och inte fick för höga krav på sig. Och det behöver göras något omedelbart. Mobbing är aldrig acceptabelt, någonsin! Att många mobbingsoffer får höra att de är för snälla mot sina mobbare och därför blir utnyttjade av andra är inte okej. Skulle man säga samma sak till någon som blivit utsatt för något annat brott, exempelvis rån, och påstå att offret borde agerat annorlunda? Varför ska man få mobba och utnyttja människor som är svagare och skiljer sig från normen? När har det blivit fel att vara snäll? Varför ska man behöva må dåligt över att man inte passar in i mallen som samhället har målat upp? Varför får man inte vara som man är?

Det allra viktigaste enligt mig är att lärarna, klasskamraterna och familjemedlemmarna ska få kunskap om diagnosen och framför allt insikt om att det inte är fel att vara annorlunda. För vem är det som har rätt att bestämma vad som är det rätta sättet att vara? Det som anses vara normalt skiljer ju sig från kultur samt tiden man lever i. Barnet ska känna att det duger som det är och ska inte behöva känna att h*n behöver ändra på sin personlighet för andras skull. Barnet ska få ha möjlighet att få ensamtid och syssla med sina specialintressen om h*n själv vill det istället för att vara social. Just att umgås med andra människor kan ta otroligt mycket energi för Asperger-personer. Vissa Aspergare upplever nöje och avslappning genom att sitta en hel dag vid datorn, medan många andra utan Asperger får samma känsla genom att umgås med andra människor. Vem har egentligen rätten att bestämma vad som är en acceptabel fritidssyssla? Är inte det viktigaste att man mår bra?

Paula Tilli
Föreläsare och författare

25 svar på ”Acceptera Asperger-barnen som de är!”

Hej!
Tack för att jag fick läsa det du skriver!
Jag kan instämma med att det finns en lycka efter alla besvärliga, hemska barn- och ungdomsår.
Jag är mamma till tre barn varav två har ADHD + Aspergers syndrom resp. ADD+Aspergers syndrom. Skoltiden i grundskolan var ett rent helvete!
Håller med dig om att skolan och lärarna måste lära sig mycket, mycket mera om de här eleverna och deras olika behov. Men eftersom det är väldigt illa med den saken fortfarande så är stödet hemma absolut viktigast!
Att barnen känner att trots att lärarna behandlar dem illa och kamrater skrattar och mobbar – så är de absolut bäst i världen! Det är inget fel på dom – det är de andra som inte fattar någonting!! Det måste budskapet bli så att barnen orkar stå emot alla korkade vuxna och känna: jag är OK, jag är jättebra, jag duger precis som jag är.
KRAM och lycka till i fortsättningen med ditt lyckliga liv!

Hej,

Tack för ett fint inlägg! Jag är mamma till en 12-årig dotter med adhd och asperger och som du vet är det en berg- och dalbana av känslor mellan att älska sin dotter precis som hon är och dessutom vara förbannat stolt över hennes exceptionella förmågor, till att oroa sig sömnlös över hennes bristande sociala kompetens. Min dotter har tack och lov fina skolkamrater och hon är inte mobbad, men tar själv avstånd och känner sig ofta ledsen över oförmågorns att hänga med i utvecklingen. Försöker stötta så mycket jag kan, vad annat kan jag göra?!!

Med vänlig hälsning,

Mathilda

Hej,

Tack för ett fint inlägg! Jag är mamma till en 12-årig dotter med adhd och asperger och som du vet är det en berg- och dalbana av känslor mellan att älska sin dotter precis som hon är och dessutom vara förbannat stolt över hennes exceptionella förmågor, till att oroa sig sömnlös över hennes bristande sociala kompetens. Min dotter har tack och lov fina skolkamrater och hon är inte mobbad, men tar själv avstånd och känner sig ofta ledsen över oförmågorns att hänga med i utvecklingen. Försöker stötta så mycket jag kan, vad annat kan jag göra?!!

Med vänlig hälsning,

Mathilda

Hej Mathilda!

Vad fint att du stöttar din dotter och accepterar henne som hon är. I de yngre tonåren är många osäkra och jämför sig med sina jämnåriga. Det gjorde jag också, men idag har jag förstått att folk kan olika saker och att olika slags människor behövs i den här världen. Men det är tyvärr inte alltid så lätt i den åldern din dotter är i.

Allt gott,

Paula

Svara

Hej Mathilda!

Vad fint att du stöttar din dotter och accepterar henne som hon är. I de yngre tonåren är många osäkra och jämför sig med sina jämnåriga. Det gjorde jag också, men idag har jag förstått att folk kan olika saker och att olika slags människor behövs i den här världen. Men det är tyvärr inte alltid så lätt i den åldern din dotter är i.

Allt gott,

Paula

Svara

Jag håller med om att Asperger inte är någon tragedi. Däremot kan det bli en tragedi om man lever i fel omgivning, får för höga eller låga krav på sig och inte blir accepterad som man är. Kram!

Svara

Jag håller med om att Asperger inte är någon tragedi. Däremot kan det bli en tragedi om man lever i fel omgivning, får för höga eller låga krav på sig och inte blir accepterad som man är. Kram!

Svara

Ja det har du rätt i :-/
Fick min diagnos som 31-åring och det var inte en dag för tidigt.
Med rätt stöd i framförallt skolan så hade min barndom och speciellt ungdom sett annorlunda ut. Försöker använda alla jobbiga upplevelser till något positivt i min föräldraroll. VAD hade jag behövt mer av i en viss situation eller HUR upplevdes en situation som nu barnen ställs inför. Kram

VAD hade jag behövt mer av i en viss situation eller HUR upplevdes en situation som nu barnen ställs inför.

Ja inte minst skolan har mycket att lära av oss som har fått diagnos först i vuxen ålder. Vi är levande (skräck)exempel på hur det går för aspergare som tvingas gå i en oanpassad skola.

Med rätt stöd i framförallt skolan så hade min barndom och speciellt ungdom sett annorlunda ut.

Samma här! Jag önskar verkligen att jag hade fått min diagnos tidigare, men nu blev det som det blev. Vad bra att du kan använda alla dina jobbiga upplevelser till något positivt! 🙂

Svara

Ja det har du rätt i :-/
Fick min diagnos som 31-åring och det var inte en dag för tidigt.
Med rätt stöd i framförallt skolan så hade min barndom och speciellt ungdom sett annorlunda ut. Försöker använda alla jobbiga upplevelser till något positivt i min föräldraroll. VAD hade jag behövt mer av i en viss situation eller HUR upplevdes en situation som nu barnen ställs inför. Kram

Med rätt stöd i framförallt skolan så hade min barndom och speciellt ungdom sett annorlunda ut.

Samma här! Jag önskar verkligen att jag hade fått min diagnos tidigare, men nu blev det som det blev. Vad bra att du kan använda alla dina jobbiga upplevelser till något positivt! 🙂

Svara

Hej! Jag brottas dagligen med att acceptera min son (snart 11) som han är, men har stundtals svårt för det och blir så arg på mig själv för det! Jag blir så ledsen när jag ser grannbarnen vara ute och leka med varandra och skratta och min son sitter hemma ensam framför datorn eller mobilen. Han har kompisar, men väljer att vara ensam. Jag förstår att jag borde acceptera hans val, men det är svårt. Jag vill ju att han ska utvecklas så mycket som han kan och det gör man ju lättast i relation med andra.

En annan sak som jag ofta funderar på är att han kan vara så otrevlig och inte alls bryr sig om att han sårar oss andra. Det är svårt att acceptera och leder till många bråk.

Har du några tankar kring det här?
Tack på förhand

Hej Jennie!

Jag tror att många föräldrar känner igen sig i detta. Men det som är viktigt att komma ihåg att alla barn inte känner något behov av vänner. Jag vet att de allra flesta människor inte kan relatera till detta eftersom de själva behöver vänner, men eftersom jag var precis likadan som din son när jag var barn och har även träffat andra aspergare som är likadana så kan jag verkligen relatera till detta. I mitt fall slutade det med att jag skaffade vänner mot min vilja, och då trodde de vuxna att jag utvecklades medan jag själv inte upplevde att jag gjorde det. Jag hade som barn så starka specialintressen att jag inte kände något behov av vänner helt enkelt. När de vuxna sa att jag hade utvecklats mådde jag dåligt för jag kände att jag inte ville utvecklas utan vara lycklig, vilket jag var när jag var själv. Det var först ungefär i 20-årsåldern jag började förstå meningen med att umgås med andra, men jag är fortfarande en ensamvarg i den bemärkelsen att om jag inte skulle känna människor jag tycker om skulle jag inte ha några problem med att sitta isolerad hemma och syssla med mina specialintressen. Men nu talar jag bara för mig själv, din son kanske inte fungerar som jag och det finns aspergare som väljer ensamhet av andra anledningar, t ex vågar de inte söka kontakt med andra eller så vet de inte hur man gör. Så det du kan göra är att fråga din son om han är lycklig när han är ensam och om han skulle vilja umgås med andra om han kände människor som han verkligen klickar med.

Att man sårar andra är däremot oacceptabelt och det behöver man inte ta! Själv kunde jag faktiskt provocera mina föräldrar med mening ibland när jag var barn, och det var för att jag mådde väldigt dåligt i skolan och blev inte accepterad som jag var. Mitt beteende var helt enkelt ett symptom på att jag levde ett liv som inte alls passade mig och jag var utmattad. Så kolla först att din son inte har för många stressorer i sitt liv och att han mår bra i övrigt. Säg sedan ifrån om han fortfarande är otrevlig. Om han inte förstår varför hans beteende är sårande kan du använda dig av sociala berättelser.

Svara

Jag vill ju att han ska utvecklas så mycket som han kan och det gör man ju lättast i relation med andra.

Jag tycker att mycket av tiden jag spenderar tillsammans med andra människor utvecklar mig mindre än om jag ägnar tiden åt mina egna intressen i min ensamhet.

Jag brottas dagligen med att acceptera min son (snart 11) som han är, men har stundtals svårt för det och blir så arg på mig själv för det!

Det låter som att du förväntar dig att din son ska vara som ”alla andra” barn. Frågan är om det är din sons problem eller ditt problem att du inte accepterar att han är annorlunda? Du kanske borde lära sig att acceptera att din son inte är som de andra barnen. Det innebär så klart inte att din son ska få bete sig hur som helst men jag får en känsla av att delar av problemet ligger i din oförmåga att acceptera att din son har ett annorlundaskap lika mycket som det ligger i att din son är annorlunda jämfört med många andra barn.

Du kanske borde lära dig mer om Aspergers syndrom för att bättre förstå och acceptera din sons diagnos?

Hej! Jag brottas dagligen med att acceptera min son (snart 11) som han är, men har stundtals svårt för det och blir så arg på mig själv för det! Jag blir så ledsen när jag ser grannbarnen vara ute och leka med varandra och skratta och min son sitter hemma ensam framför datorn eller mobilen. Han har kompisar, men väljer att vara ensam. Jag förstår att jag borde acceptera hans val, men det är svårt. Jag vill ju att han ska utvecklas så mycket som han kan och det gör man ju lättast i relation med andra.

En annan sak som jag ofta funderar på är att han kan vara så otrevlig och inte alls bryr sig om att han sårar oss andra. Det är svårt att acceptera och leder till många bråk.

Har du några tankar kring det här?
Tack på förhand

Tack så mycket för ditt svar! Jag ska verkligen försöka förstå vad min son mår bra av. Jag vet ju att jag måste ändra mitt sätt att tänka, men det är inte alltid så lätt. Tack!

Tack så mycket för ditt svar! Jag ska verkligen försöka förstå vad min son mår bra av. Jag vet ju att jag måste ändra mitt sätt att tänka, men det är inte alltid så lätt. Tack!

Lämna ett svar till Pixiepatrullen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *