Acceptera Asperger-barnen som de är!

Jag får väldigt ofta mejl från föräldrar till barn med Asperger som frågar mig om det finns en chans att deras barn någon gång blir lyckliga och får ett bra liv. Av någon anledning berör den frågan mig riktigt djupt. Förmodligen för att det får mig att tänka tillbaka på min egen barndom och mina ungdomsår. På tiden när jag räknade hur många år kvar jag hade att leva innan jag skulle få dö av ålderdom, och kände en enorm förskräckelse när jag förstod att jag kanske skulle behöva leva 65 år till. På tiden när jag önskade att min buss skulle krascha så jag skulle dö så jag aldrig skulle behöva gå till skolan något mer. På tiden när jag gjorde allt för att bli så normal som möjligt men ständigt misslyckades. På tiden när jag alltid fick höra att jag inte skärpte mig tillräckligt mycket, trots jag ansträngde mig så mycket att alla mina krafter var slut. På tiden när jag var övertygad om att jag inte var lika mycket värd som alla andra eftersom jag avvek från normen. På tiden när jag fick höra i skolan varenda dag från mina mobbare att jag är så ful att de kräks när de ser på mig och att det var egoistiskt av mig att inte begå självmord eftersom de fick stå ut med att se mig varje dag. Ja, på den tiden.

Jag känner alltid en sån glädje över att kunna svara dessa föräldrar med ett stort ”JA”, deras barn kan absolut få ett lyckligt liv”! Att deras barn kan bli lyckligt trots Asperger, eller kanske någon dag till och med TACK VARE Asperger. Det är så underbart att på mina föreläsningar och i min bok få tala om att det finns massor med Asperger-vuxna, däribland jag själv, som hade en jobbig barndom men är lyckliga som vuxna och skulle aldrig någonsin vilja ta bort sin Asperger. Och det allra bästa är att detta inte är någon vit lögn bara för att lugna föräldrarna. Nej, det är faktiskt sanningen. Jag älskar mitt liv idag och hoppas på att leva minst tills jag är hundra år!

Trots att kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ökat något, blir jag riktigt ledsen när jag får veta att det fortfarande finns många Asperger-ungdomar som mår dåligt, blir mobbade och utstötta. Dessa barn skulle förmodligen må bra redan idag om de blev accepterade som de var och inte fick för höga krav på sig. Och det behöver göras något omedelbart. Mobbing är aldrig acceptabelt, någonsin! Att många mobbingsoffer får höra att de är för snälla mot sina mobbare och därför blir utnyttjade av andra är inte okej. Skulle man säga samma sak till någon som blivit utsatt för något annat brott, exempelvis rån, och påstå att offret borde agerat annorlunda? Varför ska man få mobba och utnyttja människor som är svagare och skiljer sig från normen? När har det blivit fel att vara snäll? Varför ska man behöva må dåligt över att man inte passar in i mallen som samhället har målat upp? Varför får man inte vara som man är?

Det allra viktigaste enligt mig är att lärarna, klasskamraterna och familjemedlemmarna ska få kunskap om diagnosen och framför allt insikt om att det inte är fel att vara annorlunda. För vem är det som har rätt att bestämma vad som är det rätta sättet att vara? Det som anses vara normalt skiljer ju sig från kultur samt tiden man lever i. Barnet ska känna att det duger som det är och ska inte behöva känna att h*n behöver ändra på sin personlighet för andras skull. Barnet ska få ha möjlighet att få ensamtid och syssla med sina specialintressen om h*n själv vill det istället för att vara social. Just att umgås med andra människor kan ta otroligt mycket energi för Asperger-personer. Vissa Aspergare upplever nöje och avslappning genom att sitta en hel dag vid datorn, medan många andra utan Asperger får samma känsla genom att umgås med andra människor. Vem har egentligen rätten att bestämma vad som är en acceptabel fritidssyssla? Är inte det viktigaste att man mår bra?

Paula Tilli
Föreläsare och författare