Vissa människor upplever att personer med Aspergers syndrom eller autism aldrig ljuger medan andra upplever att vi autister ljuger mer än genomsnittet. Ibland frågar föräldrar och lärare mig varför jag tror att deras autistiske barn eller elev ljuger så mycket och vad de borde göra åt saken. Här är 8 anledningar till att jag ljög som barn och tonåring:
1. Jag var rädd för att bli utskälld. Jag var exempelvis livrädd för vissa lektioner i skolan och ångesten var enorm. Men jag visste om att jag bara skulle få utskällningar och bli tvingad till skolan om jag skulle vägra, och därför började jag ljuga och säga att jag var sjuk. Jag blev till och med duktig på att se sjuk ut: jag låg i sängen och försökte se så eländig ut som möjligt och låtsades att jag inte hade någon matlust.
2. Jag blev ändå inte trodd. Så det var ingen idé att säga sanningen. Om jag sa till på bildlektionen att jag inte kunde rita eller limma, fick jag höra att jag visst kunde det. Om jag sa att jag inte hittade till ett visst klassrum, fick jag höra att jag visst hittade. Eftersom ingen trodde mig, började jag ljuga och hitta på ursäkter till varför jag inte kunde göra uppgifterna och varför jag inte kunde gå till ett visst ställe.
3. Jag var rädd för att bli utskrattad. Klasskamraterna kunde skratta åt mig om jag erkände att jag inte hade förstått en uppgift. Därför ljög jag och hittade på att uppgiften var så tråkig att jag inte ville göra den. För då framstod jag som cool istället för dum.
4. Jag kunde inte bedöma om jag förväntades säga sanningen eller inte. Som bekant kan vi som lever med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för vita lögner. Andra människor har blivit arga på mig om jag sagt till dem att jag inte litar på dem eller om jag sagt till min dejt att hans utseende inte attraherar mig. Som ung vuxen ljög jag därför för min gravida väninna och sa att det inte syntes alls att hennes mage hade växt. Eftersom jag var osäker på om regeln att man inte fick säga till kvinnor att de hade stora magar också gällde gravida kvinnor, ljög jag för henne för säkerhets skull.
5. Jag sa det jag trodde att andra människor ville höra. Jag hade lärt mig att de vuxna blev missnöjda om jag sa till dem sanningsenligt att jag hatade att leka alla lekar med klasskamraterna på rasterna och att jag fortfarande hatade skolan trots att jag hade bytt klass flera gånger. Så jag hade fått för mig att det rätta var att alltid säga saker som man trodde att andra ville höra och att det inte ens var meningen att man skulle säga vad man i verkligheten tyckte. Ibland hände det att andra människor hade velat höra sanningen, men eftersom jag inte visste det så ljög jag ändå.
6. Jag förstod inte att jag ljög. I likhet med vissa andra barn med Aspergers syndrom och autism hade jag svårt för att tolka mina känslor. Jag härmade andra människor och skrattade ibland bara för att jag såg dem skratta. När andra människor sa till mig att de hade sett mig ha roligt (eftersom de hade sett mig skratta), bekräftade jag det de sa eftersom de hade ju sagt att jag hade haft roligt. Först flera år senare förstod jag att sanningen var att jag inte alls hade haft roligt!
7. Jag ville inte göra andra människor oroliga. Jag hade förstått att mamma var jätteorolig eftersom jag var mobbad i skolan. Därför hittade jag på att jag hade umgåtts med andra barn och tonåringar och att jag hade fått beröm i skolan. För jag kände på mig att det skulle göra mamma glad. När jag var yngre och hade ångest, ljög jag också och sa att jag mådde bra för jag ville inte att hon skulle oroa sig för mig.
8. Jag hade råkat säga fel av misstag. Jag har ibland ett annorlunda fungerande minne och kom därför ihåg vissa saker fel. Jag kunde exempelvis säga att ett visst hus var rött för jag trodde verkligen att det var rött. Ibland fick jag veta efteråt att huset visst var blått, men eftersom jag inte vågade erkänna att jag hade varit så ouppmärksam att jag hade fått för mig att huset hade varit rött när det var uppenbart för alla andra att det var blått, höll jag fast vid min tidigare berättelse och fortsatte att säga till människor som inte hade sett huset att det var rött.
Om ditt barn har Aspergers syndrom eller autism och barnet ljuger, är det viktigt att du inte blir arg! Förklara istället för barnet att det är helt okej att ändra på sin berättelse efteråt så att barnet blir tryggt nog att våga berätta sanningen. Hade jag varit tryggare och förstått världen bättre, hade jag troligen kunnat säga sanningen i många fler situationer!
2 svar på ”8 anledningar till att en person med autism ljuger”
Hej,
Jag vill bara säga att den här texten verkligen har lugnat mig som mamma till ett barn som är på väg att utredas för autism och add. Jag har funderat mycket över hur jag ska hantera det som kanske är en lögn, kanske ett annorlunda kom-i-håg, kanske en skyddsmekanism och det var så fint att läsa dig beskriva hur det varit för dig. Det fick mig att känna att jag kanske kan lyckas visa honom att jag förstår och att han kan känna att det är okej att tänka annorlunda. Tack!
Vad bra att blogginlägget lugnade dig! Förhoppningsvis kommer han inte behöva ta till lögner när han blivit äldre och lärt sig att förstå sig själv och andra människor bättre. Att du signalerar för honom att det är okej att tänka och känna annorlunda kommer säkert hjälpa honom i processen!