Igår skrev jag om mina erfarenheter av att få avslag på socialbidragsansökan när man blivit utförsäkrad från Försäkringskassan, och idag tänkte jag skriva några argument jag hört från människor som stödjer våra sjukförsäkringsregler och mina motargument.
1. Varför är det så farligt om man måste delta i arbetslivsintroduktionen hos Arbetsförmedlingen? De vill bara kartlägga personens arbetsförmåga.
Mitt svar: Det skulle förmodligen inte vara något problem för friska personer att delta i sådana möten, de är ju friska och klarar av att arbeta så möten torde inte utgöra något problem för dem. Men dessa möten kan ta enormt mycket energi av flera sjuka, till och med så pass att vissa väljer att ta sitt liv när de tvingas till det.
2. Bidragsberoende bör inte stödjas av samhället. Om det är för lätt att få sjukersättning, motiverar det inte människor att arbeta.
Mitt svar: Jag håller med om att det inte bör vara enkelt att få sjukersättning. Kravet bör naturligtvis vara ett läkarutlåtande som styrker ens arbetsoförmåga, men när man uppfyller det kravet och ser jag ingen anledning till varför man borde straffa den sjuke genom att tvinga honom eller henne att gå till socialen.
3. Det finns lönebidragsanställningar och Samhall som hjälper människor med Aspergers syndrom och andra diagnoser att få arbete. Varför inte slussa sjukskrivna till sådana sysselsättningar?
Mitt svar: Människor med psykiska sjukdomar och diagnoser är väldigt olika varandra. Det är olika vilka svårigheter man har, hur mycket ork man har osv även om man skulle ha samma diagnos. Vissa har faktiskt ingen ork att arbeta alls, hur anpassat arbetet än skulle vara, även om någon annan med samma diagnos kanske skulle klara av att arbeta på exempelvis Samhall. Bara hushållssysslorna ta så mycket energi av vissa sjukskrivna att de inte orkar med någonting annat.
4. Hur vet man att man inte klarar av ett anpassat arbete om man aldrig har provat?
Mitt svar: Måste man testa exakt allt för att kunna säga att man inte klarar av det? Hur vet du till exempel att du inte orkar vara uppe fyra dygn i sträck om du aldrig har provat? Jasså, så du har provat att vara vaken ett dygn åt gången och inte orkat, så du vet att du inte klarade det. Men hur många gånger har du testat? Du kanske kan öka dina vakenhetsperioder så småningom så att du kanske kommer att kunna klara det om ett halvår?
5. Många sjuka reser ibland utomlands, går och tränar på gymmet en timme om dagen osv. Varför bevilja sjukersättning till en person som uppenbarligen bara utnyttjar systemet?
Mitt svar: Ibland kan man ha en bra period och orka tillfälligt hur mycket som helst, och ingen läkare rekommenderar att man ligger i sängen och isolerar sig om man har en bättre period. Och även om man alltid skulle klara av att träna på gymmet en timme om dagen, är det inte alls samma sak som att kunna arbeta en timme om dagen. Ett arbete innebär ofta krav men fritidsaktiviteter är inte kravfyllda och man kan utföra dem på sina egna vilkor. Arbete och hobbies tar helt enkelt olika mycket energi och kan därför inte jämföras med varandra.
6. Sjuka bidrar inte med något till samhället. Det är inte rättvist att jag som sliter på jobbet måste betala för deras uppehälle.
Mitt svar: Att vara sjuk tar ofta mycket mer energi än ett heltidsjobb. Jag känner många sjukskrivna som har allvarliga svårigheter som inte syns utanpå, och de önskar inget annat än att bli friska och kunna arbeta. Deras sjukdom tar oftast över hela deras liv och de mår aldrig riktigt bra.
Visst kan vi sträva efter ett system som liknar USA. Ett samhälle där en cancerdiagnos automatiskt kan innebära en dödsdom bara för att man inte har råd med en behandling för skattebetalarna ska ju inte tvingas till att stå för ens vård. Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?
2 svar på ”6 anledningar till varför jag tycker att sjukförsäkringsreglerna är orättvisa”
Tack för att du lyfter frågan om sjukreglerna Paula!
Jag minns inte vem det är som har sagt det men det är någon känd person har sagt att ett samhälle kan bedömas utifrån hur det behandlar de svagaste i samhället. De nya sjukreglerna handlar ytterst om vilken människosyn vi har och vill ha i samhället.
Jag delar regeringens uppfattning om att det ska löna sig att arbeta, att så många människor som möjligt ska vara med och bidra till samhället, att även sjuka människor ska vara med och dra sitt strå till stacken efter bästa förmåga osv. Problemet är att det är inte det här som är den egentliga orsaken bakom de nya sjukreglerna. Syftet är snarare att spara pengar och gynna de redan rika på de mest utsattas bekostnad. Men ytterst handlar det som sagt nog om människosyn.
Enligt de gamla sjukreglerna så hade jag haft rätt till sjukpension på garantinivå under utredningens och rehabiliteringens gång och i väntan på att jag tillsammans med Arbetsförmedlingen hittat ett arbete som är anpassat utifrån mina svårigheter. Men enligt de nya sjukreglerna så har jag inte rätt till någon ersättning från Försäkringskassan och måste därför vända mig till socialtjänsten för att överleva. Detta innebär att trots att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har klassat mig som icke arbetsför på den reguljära arbetsmarknaden och trots att de inte har erbjudit mig ett anpassat arbete som jag klarar av så har jag ändå inte rätt till någon ersättning från Försäkringskassan. Eftersom jag inte har någon SGI så har detta i sin tur inneburit att jag har tvingats att leva på socialbidrag under flera år. Min erfarenhet är att socialtjänsten inte tar någon hänsyn till om den som söker socialbidrag har ett funktionshinder som innebär att personen har svårt att leva upp till socialtjänstens krav. I praktiken har jag därför under de här åren levt under den socialbidragsnorm som är anpassad för personer som har tillfälliga försörjningsproblem.
Rätt sätt att behandla människor som inte klarar av att arbeta på är att ge dem sjukersättning under tiden som utredning och (re)habilitering pågår och sedan utförsäkra dem först efter att de har erbjudits ett arbete som de klarar av och som innebär att de är självförsörjande. Sjuka människor slipper då att leva på socialbidrag med allt vad det innebär (leva upp alla tillgångar, sälja hus/bil, flytta till en bostad med lägre månadskostnad etc). De sjuka behöver inte ens kosta mer än de gör om de lever på socialbidrag för nivån på den här typen av sjukersättning behöver egentligen inte vara högre än socialbidragsnormen även om socialbidraget som sagt egentligen är anpassat för personer som har tillfälliga försörjningsproblem. Det handlar inte om någon tusenlapp hit eller dit utan om den väldigt enkla principen att människor som saknar arbetsförmåga inte ska behöva leva på socialbidrag och tex. varje månad sväva i ovisshet om de får pengar så att de kan betala nödvändiga utgifter som hyra, el och mat. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att ha det på det här sättet.
Jag tycker att de politiker som har sett till att det har blivit på det här sättet har en förfärlig människosyn och jag tycker att de har en stor skuld till det öde som bla. den småbarnspappa som Paula länkade till har drabbats av.
Jag tyckte också att det största problemet var att leva i ovisshet. Kommer jag få pengar den här månaden? Har jag lämnat in alla nödvändiga papper, eller hade jag missat någonting? Ett annat problem är att människor som är gifta eller sambo inte får socialbidrag om deras partner arbetar för då bedöms partnern kunna försörja en. Att bli tillfällligt försörjd av sin partner ser jag inget problem med, men jag kan tänka mig att det kännas väldigt förnedrande om man måste leva på sin partner år ut och år in utan någon utväg. Om partnern dessutom har ett lågbetalt arbete, tvingas h*n också leva på riksnormen.