När jag håller föreläsningar om Aspergers syndrom, har jag stött på otroligt många myter om diagnosen. Här har jag skrivit några myter om Aspergers syndrom jag stött på samt mina svar på dessa.
1. Myt: Aspergers syndrom är bara en modern modediagnos som inte borde ställas. Man bör kunna acceptera människors olikheter utan diagnoser.
Sanning: Egentligen önskar jag att detta påstående var sant. Tänk vilken drömvärld vi skulle leva i om alla människor fick vara sig själva och få det stöd de behöver utan diagnoser! Men så länge andra människor har svårt för att acceptera att en till synes helt normal person med normalt utseende och högt IQ exempelvis kan behöva sjukersättning, färdtjänst eller hemtjänst eller kanske inte vet hur man kokar kaffe så kommer diagnoser behövas.
2. Myt: Aspergers syndrom kan botas genom en ändrad kost.
Sanning: Det finns inga vetenskapliga belägg som tyder på att kost skulle kunna ta bort Aspergers syndrom. Personligen har jag aldrig någonsin träffat vare sig någon läkare eller en person med egen diagnos som sagt sig blivit botad genom en ändrad kost. Däremot har jag mått mycket bättre sedan jag uteslöt gluten ur min kost och började äta nyttigt, men jag har fortfarande lika mycket Aspergers syndrom som förut. Nu är jag en aspergare som mår bra. Förut var jag däremot en aspergare som mådde dåligt.
3. Myt: Om en vuxen person får en Asperger-diagnos, finns risken att personen blir beroende av stödinsatser och slutar kämpa. Därför bör man vara försiktig med att diagnostisera vuxna.
Sanning: Detta påstående är helt absurt. Det är som att säga till en person som sitter i rullstol: ”Men varför accepterar du att du sitter i rullstol? Ansträng dig lite så att du lär dig att gå istället” eller till en gammal människa: ”Om vi beviljar dig hemtjänst, finns risken att du blir beroende av hemtjänstpersonalen och slutar kämpa”.
4. Myt: Personer med Aspergers syndrom är aggressiva.
Sanning: Jag har inte sett några vetenskapliga belägg som talar för att personer med Aspergers syndrom skulle vara mer aggressiva än människor utan diagnosen. Visst kan vissa Asperger-barn uppfattas ibland som trotsiga men vem skulle inte bli trotsig om man tvingades leva i en värld som ställer orimliga krav på en?
5. Myt: Om man inte har specialintressen, kan man inte ha Aspergers syndrom.
Sanning: Vissa personer med Aspergers syndrom har specialintressen, andra har inte det och uppfyller kriteriet ”begränsade intressen och beteenden” på ett annat sätt. Vi är precis lika olika som andra människor.
49 svar på ”5 myter och sanningar om Aspergers syndrom”
fantastiskt bra skrivet 🙂 som alltid ^^ paula (Y)
Tack! 🙂
Alla aspergers är ej chefer
Sant! De flesta aspergare är knappast chefer utan det är nog en liten minoritet som är det.
Har mopeder som intresse och har fått 2-taktaren att sluta ryka med 50%
Hemligheten är att jag kör på Tunnare 2-taktsolja
Jag använder hel syntetiskt 2-taktsolja I separat smörjningen istället för I bensinen.
Kör eu moped och har körkort.
Vad bra!
Har mött psykläkare som godtyckligt försöker byta intresse på mej
Alla aspergers är ej fundamentalistiska lysknappar
Rymden är djupare än havet och spektrumet i Rymden är större än regnbågens alla färger .
Jättebra skrivet!
Tack, Anna! 🙂
Bra skrivet Paula. Ang varför diagnos. OM ett ’botemedel’ skulle uppfinnas måste man veta vem som har diagnosen för att kunna använda den. Likaså om man vet att en viss behandling inte hjälper vid AS gör man inte det i onödan. Sparar både mänskligt lidande och samhällskostnader.
Kom på en massa andra myter som säkert du också hört. Några vanliga ex. A) Pers med AS inte ljuger B) är osociala C) är känslokälla…
Det finns gott om myter kring AS. Det värsta måste ändå vara om sk. professionella utgår ifrån myter…
Du har så rätt ang ”botemedlet”, Stina Muna! Och det är intressant att det ibland är samma människor som tycker att svårigheter som har med diagnosen att göra borde ”botas” och att diagnoser inte behövs. Hur går det ihop?
Ja, det finns hur många andra myter som helst. Kommer troligen skriva en fortsättning på inlägget i framtiden och ta upp fler myter. Idag stannade jag vid 5 myter, annars hade inlägget blivit för långt.
Håller verkligen med om att det är riktigt dåligt när s.k. professionella utgår från de här myterna! Jag har tyvärr stött på det; bland annat att personer inom vården har utgått ifrån att det blir missförstånd om man har asperger och på det sättet verkar avsäga sig allt eget ansvar för att motverka detta. Ofta verkar de också ha inställningen att jag med diagnos ser världen på ett helt annat sätt än vad ”alla andra” gör och att jag liksom ska lära mig deras synsätt.
Usch ja, det är riktigt dåligt att vissa ”professionella” tror på de här myterna! Vissa läkare tror t ex inte att jag har Aspergers syndrom eftersom deras andra Asperger-patietenter har haft svårt för ögonkontakt.
Jag tycker att det är fel att vissa tänker att vi borde lära oss andra människors synsätt. Hur skulle världen se ut om alla människor tänkte på samma sätt? Jag vågar inte ens tänka på det. I vissa situationer kan det ju vara en enorm tillgång att t ex lägga märke till detaljer som ingen annan tänker på: om man hakar upp sig på alla stavfel, kan man passa bra som korrekturläsare.
TAKK
Tack själv för att du läser, HL! 🙂
Bra inlägg om As Paula.
Aggressivitet som vissa As personer kan ha problem med beror på svårigheten att reglera när och hur mycket man ska känna. Precis som du redan skrivit är alla unika och alla med As har inte problem med att vara aggressiva. Det är däremot problem med hur mycket man ska känna. Men svårigheten är olika för varje enskild person.
Tack, vad kul att du gillar inlägget 🙂
Det stämmer absolut det du skrev! Speciellt de som också har ADHD kan ha svårt för att styra sina impulser, och även personer med Aspergers syndrom kan också känna och reagera starkare än andra människor på vissa saker. Sedan kan ett trotsigt beteende ofta bero på att barnets sinnen är överbelastade och barnet mår riktigt dåligt pga det, och frustrationen kan ibland visa sig genom aggressivitet. Men det finns inget diagnoskriterium som heter ”aggressivitet”, och jag har inte hittat någon forskning som stödjer att personer med Aspergers syndrom skulle vara mer aggressiva än andra.
Precis. Instämmer🙂
Det är viktigt att man förstår vad det är autisten reagerar på före man drar slutsatsen att aggressivitet, i detta fallet, enbart handlar om att man inte kan reglera hur mycket man ska känna. Absolut kan vissa behöva jobba på att inte känna så starkt och hantera starka känslor men många har också känslor som är fullt adekvata och som bör tas som en tydlig signal hos omgivningen att de behöver ge personen bättre stöd/ se till att personen får avlastning på olika sätt t ex genom att undersöka stressen i vardagen.
När det inte finns någon mental energi kvar eller att konstant befinna sig på gränsen till ett meltdown kan göra att man reagerar med t ex aggression/irritation/ ilska men även med t ex ledsenhet, att man sluter sig. Samt till psykisk ohälsa om man inte redan har det. Det kan räcka med en omgivning som inte är tillmötesgående och förstår ens behov och behov av anpassningar parallellt med att man själv har svårt att koppla vad det är man egentligen behöver och inte klara be om det.
Du har rätt i att det kan finnas många stressorer som autisten reagerar på. Även många neurotypiker skulle bli stressade om de utsattes för lika mycket stress som autister blir utsatta för och ständigt blev missförstådda. Lever man i en värld som är anpassad efter ens behov är det lätt att vara på gott humör. Och precis som du skriver är det stressigt att inte förstå vad man behöver.
Jag svarade Anneli Onétt men tack iallafall, återkopplingen var ändå givande. Borde ha inlett med ”Hej Anneli”. Ber om ursäkt för det!
Ingen aning om Anneli läser här, har ju gått snart nio år sedan hon skrev sin kommentar🙂
Ingen fara! 🙂 Inte säkert att Anneli fortfarande läser bloggen men vi får se! 🙂
Jättebra inlägg! Det finns så många fördomar och förutfattade meningar och det verkar det tyvärr finnas kring alla funktionsnedsättningar.
Jag har en vän som har en fysisk skada och vi har pratat en del om detta. Det jag tänker på varje gång jag hör min väns berättelser är att den absolut vanligaste förutfattade meningen verkar vara att personer med synliga funktionsnedsättningar inte förväntas klara någonting, medan personer med osynliga funktionsnedsättningar istället förväntas klara allt. Det händer att jag får höra ”det kan väl inte vara så svårt” eller ”det där får du träna på”, medan min vän istället får höra ”vad duktig du är”. Även om omgivningen för det mesta inte menar någonting illa utan bara har fördomar och förutfattade meningar så blir det verkligen helt fel – i båda fallen.
Tack Johanna, vad roligt att du gillar inlägget! 🙂
Du har så rätt i att personer med synliga funktionsnedsättningar ofta förväntas vara mindre intelligenta och inte klara något. En gång pratade jag med en kvinna som sitter i rullstol, och hon tyckte att det var så frustrerande att människor inte förstod att hennes funktionsnedsättning inte påverkade hennes hjärnas funktioner på något sätt och att hon mentalt klarade precis lika mycket som andra vuxna. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var ironiskt att jag har ett helt motsatt problem: människor förväntar sig att jag klarar precis lika mycket som alla andra och de förstår inte att de inte kan kräva samma saker av mig som de kräver av andra vuxna.
Galet med så helt motsatta synsätt på personer med ett synligt respektive osynligt funktionshinder! Jag kan tänka mig att det lätt kan ge personer med det synliga funktionshindret självbilden att hen inte klarar så mycket och att det kanske inte är någon idé att ens försöka, medan personen med det osynliga funktionshindret kan få mycket press på sig att klara sig lika bra som andra människor.
Ja, det är helt galet! Jag undrade förut varför det var så, men nu har jag förstått att människor tänker på ytan: om man verkar vara normal, tar människor för givet att man också är det. Om man däremot har en synlig funktionsnedsättning, tar människor ofta för givet att man är avvikande inuti. Både vi och de som har synliga funktionsnedsättningar får ofta lida av dessa fördomar.
Jo, det måste vara så att det är ytan som avgör – vilket ju är helt sjukt. Jag önskar att samhället blev mindre ytligt och att människor istället för att gissa vågar fråga om hur andra människor EGENTLIGEN mår och fungerar. Jag tycker också det kan vara svårt i vissa situationer att veta hur mycket jag ska fråga, vill inte riskera att pressa någon som mår dåligt av att prata om sina svårigheter t.ex. Men jag tror de flesta uppskattar frågor och intresse från andra, om man känner att det finns viss förståelse och omtanke från personen som frågar. Eftersom jag har svårt för ytligt småprat för jag gärna in konversationer på samtal om känslor och psykiskt mående med bekanta och släkt och ofta tycker jag det blir givande samtal. Ibland har jag dock svårt för att veta hur mycket jag bör berätta om mig själv och mina svårigheter/diagnoser så att det inte blir för utlämnande eller deppigt.
Jag ser det i alla fall lite som mitt ”mission” att försöka bryta tabut kring sådana här ämnen 🙂
Vad bra att du ser det som ditt ”mission” att informera andra om Aspergers syndrom, själv ser jag det också som min uppgift att sprida information! Ju fler människor det finns som vågar vara öppna med sin diagnos, desto fler människor kommer förhoppningsvis lära sig att psykiska funktionsnedsättningar/diagnoser inte är någonting att skämmas för. Och ju mer kunskap andra människor får om Aspergers syndrom, desto färre fördomar kommer det finnas om vår diagnos. Jag vill iaf gärna tro att människor inte ifrågasätter våra svårigheter pga illvilja utan pga okunskap.
Det är svårt att veta, precis som du skriver, hur mycket man ska berätta om sig själv. Jag brukar svara på frågor så utförligt jag bara kan (så länge det är frågor jag VILL svara på naturligtvis), men om jag inte får frågor, berättar jag inte så mycket. Och om människor slutar ställa frågor till mig, byter jag ämne för jag antar att alla inte orkar diskutera min diagnos hur länge som helst 😉
Det är toppen att du föreläser och på andra sätt sprider information! Jag pratar inte alltid om att det är just Asperger jag har när jag träffar mer ytligt bekanta för jag vet inte hur de kommer att reagera med diverse fördomar och okunskap. Däremot kan man alltid prata lite om t.ex. depression eller utmattning, och det tror jag också en hel del människor har erfarenhet av själva och på sätt kan relatera mer till än till just Asperger. Men jag umgås mest bara med familj och nära vänner och med dem kan jag prata fritt om diagnosen känner jag.
Haha, ja det kanske är ett smart knep att sluta prata om diagnosen när ingen frågar något längre 😛 Kan vara bra för mig att tänka på som lätt fastnar i att prata om det jag tycker är intressant.
Haha! 😀 Jag hade förut en tendens att prata om saker jag tyckte var intressanta utan att lägga märke till att mina samtalspartners inte alltid var lika intresserade. Så kan det lätt bli när man har starka specialintressen plus svårigheter i att tolka andra människors kroppsspråk och ansiktsuttryck. Idag oroar jag mig ofta för att tråka ut människor med mina monologer så därför har jag blivit extra noggrann med att kolla att alla verkligen orkar lyssna innan jag börjar babbla för mycket 😉
Jag förstår att du och många andra inte vill berätta för exakt alla att ni har Aspergers syndrom. Om man berättar, måste man vara beredd på att möta okunskap. Jag är själv villig att ta risken, men jag har full förståelse för att alla inte göra det. Man måste göra en avvägning helt enkelt.
Ja, det är en ibland svår avvägning. Jag är ofta rädd att andra ska tycka att jag är deppig och jobbig när jag pratar om mina problem, men jag försöker tänka att det är ok att må dåligt och att prata om det.
Jag tycker att det är helt okej att må dåligt! Men jag brukar ibland säga till andra människor att de gärna får säga till mig om de tycker att jag pratar för mycket om något ämne och de inte orkar lyssna. Då kan jag också slappna av och slipper oroa mig lika mycket. Om det känns bra för dig, kan du kanske också testa samma taktik!
Det kan vara en smart taktik!
Det sägs att det finns forskning som visar att Omega-3 kan lindra vissa ADHD-symptom. Det är viktigt att skilja på att lindra och att bota. Det skadar knappast att testa att öka intaget av Omega-3 genom att äta mer fet fisk.
Ja exakt! Och min akupunktör säger att många av hans ADHD-patienter blivit mycket bättre när de uteslutit vitt socker, glutamat och sånt från kosten helt och hållet. Men det finns en stor skillnad på att lindra och bota, precis som du skriver. Om man blir ”botad” från t ex Aspergers syndrom genom att ändra på kosten, tror jag inte att man någonsin haft Aspergers syndrom utan något annat.
Det vore trevligt om du kunde sluta använda det väldigt nedsättande ordet ”funktionsnedsättning” och istället använda det betydligt trevligare ”funktionsvariation”. Jag är annorlunda, det är varken sämre eller bättre än att vara normalfungerande..
Hej Linn!
I princip håller jag med dig, och jag ser det egentligen som funktionsskillnad. Men jag ser däremot mig själv som funktionsnedsatt i vissa situationer eftersom Aspergers syndrom ibland blir ett handikapp för mig i mötet med omgivningen eftersom det tyvärr är normen som bestämmer i den här världen, och därför har jag valt att använda det ordet. Och om det bara var en funktionsskillnad eller -variation för mig, skulle jag t ex inte behöva boendestöd. Däremot är det en funktionsbegåvning i andra situationer. Jag använder ibland ordet ”funktionsskillnad”, och det gillar inte heller alla med Asperger för vissa tycker att det är en funktionsnedsättning, och många ser det som viktigt för att det ska kallas så för att vi bland annat ska ha rätt till LSS.
Jag vet att det råder olika åsikter om huruvida Asperger bör ses som en funktionsnedsättning eller ej, men själv ser jag inte ordet ”funktionsnedsättning” som nedsättande plus att det officiellt heter så. Jag menar inte alls att nedvärdera oss, och jag skulle aldrig vilja ta bort min Asperger även om jag fick chansen. För jag håller med dig om att det inte är sämre att vara annorlunda.
Jag tror jag läste på Wikipedia att det är Christopher Gillberg som har myntat uttrycket neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Är det bara i Sverige vi kallar Aspergers syndrom för det eller är det internationellt accepterat?
Om det är internationellt accepterat vet jag inte, men i Finland ses det också som en funktionsnedsättning. Förut kallades det ett funktionshinder i Sverige, men sedan blev det ändrat till funktionsnedsättning.
När jag sagt offentligt att jag tyckte att Aspergers syndrom borde ses som ett annorlundaskap och att diagnosen även innebär fördelar, blev många riktigt arga på mig, inte minst finska Aspergare. De skrev till mig att om Asperger skulle börja ses som en ”funktionsskillnad” i Finland, skulle människor ha ännu mindre förståelse för varför alla Aspergare t ex inte orkar jobba. Och om jag däremot kallar det för en funktionsnedsättning, blir de Aspergare som ser det som en funktionsskillad missnöjda. Jag tycker personligen att det varken finns rätt eller fel tankesätt här. Eftersom Aspergers syndrom kan yttra sig på så olika sätt hos olika människor, är det enligt mig bara naturligt att vi Aspergerare även ser olika på vår diagnos.
Det som är riktigt svårt för mig som Asperger-informatör är att hitta ett begrepp som alla Aspergare är nöjda med. Alla har starka åsikter om att just deras eget synsätt är rätt. Därför brukar jag säga till åhörarna på mina föreläsningar att vissa Aspergare ser Aspergers syndrom som en funktionsbegåvning, några som en funktionsskilland och andra som en funktionsnedsättning. Då får åhörarna höra alla benämningar och bedöma själva.
Jag vänder mig mot användandet av ordet funktionsnedsättning angående ALLA diagnoser, inte bara AS, jag anser att orden ”funktionsnedsättning” och ”funktionsvariation” är direkt utbytbara och att ordet ”funktionsnedsättning” bör tas bort ur språket öht.
och ”det heter så officiellt” är ungefär det sämsta argumentet någonsin. >_<
Jag respekterar din åsikt, Linn! Och jag vet att det finns Aspergare som tycker det är jätteviktigt hur diagnosen kallas. Vissa vill absolut att det ska ses som en funktionsnedsättning eftersom de vill få mer förståelse och hjälp från samhället. Denna grupp känner att diagnosen inte fört med sig några fördelar alls och att Asperger endast handlar om svårigheter och hinder. De känner inte alls igen sig i det här med att ha en förmåga att fokusera, att vara noggrann och målveten utan Asperger ha endast gjort att det t ex inte klarar av förändringar, inte kan förstå andra människors synvinkel, misstolkar andras kroppsspråk, och de har inga specialtalanger heller. Sådana människor ser ofta sin diagnos som enbart en funktionsnedsättning och deras högsta önskan är att bli av med sin Asperger. Andra har däremot specialbegåvningar eller andra tillgångar tack vare Asperger och tycker att det absolut bör kallas som en funktionsskillnad eller t om en funktionsbegåvning.
Jag har fått mycket kritik från båda parterna, dels från de som ser sin diagnos som en sjukdom/ett handikapp för att jag tar upp positiva delar av diagnosen på mina föreläsningar. Aspergare som tillhör denna grupp känner sig provocerade och diskriminerade då. Och har även fått kritik från er som vill att det ska kallas som en funktionsvariation för ni som tillhör denna grupp tycker att ordet ”funktionsnedsättning” låter nedsättande.
Eftersom vi Aspergare är så olika, tycker jag att det är naturligt att vi även ser olika på våra diagnoser. För att åhörarna på mina föreläsningar ska få en nyanserad bild av Aspergers syndrom, berättar jag på mina föreläsningar att vissa ser diagnosen som en funktionsnedsättning, vissa som en funktionsskillnad och andra som en funktionsbegåvning. Jag vill hålla mig utanför namndebatten helt och hållet även om jag själv tycker att dagens samhälle tyvärr gjort att Asperger blir en funktionsnedsättning i möte med omgivningen även om det i andra situationen kan vara en funktionsskillnad för mig. Men för att försöka göra alla nöjda och få alla röster till tals, tar jag upp alla de begreppen på mina föreläsningar och låter åhörarna bedöma själva.
Jag tycker att det är lite svårt att komma ifrån att Aspergers syndrom är en ”funktionsnedsättning” när diagnoskriterie C är ”Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”. Utan funktionsnedsättning inget Aspergers syndrom enligt diagnoskriterierna. Det finns människor som har drag av Aspergers syndrom utan att ha diagnosen Aspergers syndrom bla för att de inte uppfyller kriterie C.
Jag håller med dig! Ingen skaffar ju en diagnos för att man har talanger och att livet fungerar bra. Nej, man skaffar en diagnos för att man har svårigheter i mötet med omgivningen. Många av de som ser diagnosen som en funktionsnedsättning och ett hinder har påpekat för mig att det inte står i diagnoskriterierna att Asperger innebär talanger och specialförmågor, men däremot står det mycket om olika svårigheter. Därför borde jag enligt dem inte ta upp ord som ”tillgångar” och ”talanger” på mina föreläsningar.
Men jag vet att Asperger innebär tillgångar för många och att vi är många som aldrig skulle vilja ta bort vår Asperger. Därför är det viktigt för mig att lyfta fram våra styrkor när jag föreläser trots att jag kritiserats för det. Dessutom har Tony Attwood skrivit positiva Aspie-kriterier, så det här med att Aspergers syndrom kan innebära fördelar för många är inte bara mitt påhitt utan det är ett faktum.
Jag tycker funktionsvariation är trams inget annat. Sen inget kul att bli ihopbuntad med utvecklingsstörda mongolider.
Men säger man de är de ajabaja
Jag tycker inte att det är trams eftersom jag faktiskt har en funktionsnedsättning som försvårar mitt liv om inte jag sänker kraven och förväntningarna och tar hänsyn till mina specialbehov. Jag känner mig för övrigt obekväm med att kalla personer med intellektuell funktionsnedsättning för ”utvecklingsstörda mongolider”. Jag har inget emot personer med intellektuell funktionsnedsättning, och jag hade tidigare också en kollega med denna diagnos. Han var mycket omtyckt på jobbet och kom överens med alla, men tyvärr har han slutat nu. De allra flesta skulle nog tycka att begreppet ”utvecklingsstörd mongolid” låter ytterst otrevligt. Det är därför det är ”ajabaja”.