Många lärare har frågat mig på mina föreläsningar vad man bör tänka på när man har en elev med Aspergers syndrom eller autism i sin klass. Vi aspergare och autister är ju väldigt olika varandra och nu fick jag ju inte min diagnos förrän i vuxenåldern, därmed fick jag ingen möjlighet till en anpassad skolgång överhuvudtaget. Men om jag hade fått min Asperger-diagnos som barn så hade min skolgång underlättats avsevärt om jag hade fått stöd med följande:
1. Anpassade gympalektioner. Jag har, i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism, fått trauman från skolgympan. Därför slutade jag motionera helt när jag blev vuxen och hade till slut en BMI på över 30. Inte förrän en läkare påpekade för mig att motion inte behövde vara ångestfyllda lagsporter i skolgympan utan man kunde promenera, cykla, simma eller springa på egen hand så úpptäckte jag glädjen i motion och gick ner 30 kilo på ett år! Synd bara att skolgympan gjorde att jag inte vågade börja motionera tidigare.
2. Fått en möjlighet att slippa skolmatsalen. Skolmatsalar kan vara kaotiska för oss med Aspergers syndrom och autism. Eleverna knuffas och trängs i köer samtidigt som man måste hålla koll på sin motorik när man hämtar och bär sin mat och man måste stå ut med alla sinnesintryck. Jag hade gärna ätit ensam i ett klassrum eller i skolmatsalen efter att de flesta eleverna var klara med lunchen och lämnat skolmatsalen.
3. Inte tvingats äta upp maten. I hemkunskapen och på skolluncherna tvingades jag ofta att äta upp all mat trots att jag, i likhet med många andra med Aspergers syndrom, har en känslig perception vilket i mitt fall yttrar sig i ett känsligt smaksinne. Det är ytterst viktigt att ätandet och måltiderna inte får bli en obehaglig upplevelse för ett barn så att man inte utvecklar ätstörningar senare i livet!
4. Fått beröm för rätt saker. Jag fick beröm när jag lekte med andra barn mot min vilja trots att jag hade velat vara ensam och syssla med mina specialintressen. ”Alla barn vill ju ha kompisar innerst inne och de som inte har det är för blyga och behöver pushas” är något som många lärare tror på. Samtidigt som många barn med Aspergers syndrom och autism är ofrivilligt ensamma så är långt ifrån alla aspergare sociala. Det blev ett stort trauma för mig och utvecklade min självkänsla negativt när jag mot min vilja var med på aktiviteter som jag hatade.
5. Fått en möjlighet att slippa de aktiviteter som avvek från schemat. Det är ofta ångestfyllt för många barn med Aspergers syndrom och autism att bryta rutiner för många av oss föredrar förutsägbarhet. Jag hade fått mycket bättre förutsättningar för att ta till mig ny kunskap i skolan om jag hade sluppit det som gav mig ångest och som ändå stod med på schemat ”för skojs skull” som fester, lekar, utflykter mm.
6. Fått en möjlighet att stanna hemma när det hade blivit för mycket och jag kände mig utbränd. Vuxna har en möjlighet att sjukskriva sig från jobbet när de är utmattade, och långt ifrån alla vuxna orkar arbeta på heltid. Trots att Försäkringskassan och vissa läkare har pushat mig alldeles för mycket i vuxenåldern, har ingen någonsin tvingat mig i vuxenåldern att arbeta på heltid med hot om att bli omhändertagen av socialen om jag vägrar (dvs inte orkar). Däremot tvingades jag verkligen anstränga mig över mina krafter när jag var barn.
7. Fått en möjlighet att lära mig saker i min egen takt. Jag önskar att jag hade svårare uppgifter i de ämnen jag hade lätt för och lättare uppgifter och extra övning för saker jag hade svårt för. Jag kunde läsa och skriva redan i 3-årsåldern. Att läsa, skriva och räkna var inga problem för mig i låg- och mellanstadieåldern då jag låg flera år före mina klasskamrater. Däremot hade jag behövt extra övning i att lära mig hur man orienterar sig i skolan, hur man gör namnskyltar av vikt papper och ställer upp den så att den inte välter (denna färdighet behövdes när vi hade vikarier).
8. Fått slippa de saker jag inte hade någon förutsättningar att lära mig. Vi som har Aspergers syndrom och autism har ibland dålig motorik, och jag är inget undantag. Jag hade verkligen önskat att jag exempelvis hade sluppit bollspelen för jag har ingen förmåga att hålla koll på och fånga bollen. Eftersom jag inte hade förutsättningar för att lära mig sådant, önskar jag att lärarna hade blundat för det och istället fokuserat på det jag var bra på och låtit mig motionera på mitt eget sätt.
9. Inte behövt svara på frågor under lektionerna. Jag kan bli helt ställd om någon ställer mig en fråga utan att jag är beredd. Denna ångest över vetskapen att läraren kunde ställa mig en fråga spontant när som helst inför hela klassen tog oerhört mycket onödig energi av mig i skolan. Och denna energi hade kunnat läggas på viktigare saker.
10. Fått slippa grupparbeten. Vi som har Aspergers syndrom och autism kan vara duktiga på att arbeta på vårt eget sätt, men däremot har vi ofta svårt för grupparbeten vilket tyvärr ofta är ett obligatoriskt moment i skolan. Ju fler år som gick, desto mer energi och ångest gav grupparbetena mig. Trots att det sägs att övning ger färdighet så gäller det inte nödvändigtvis när man har en diagnos. Nu är jag vuxen och har en möjlighet att slippa grupparbeten tack och lov i och med att jag inte längre behöver gå i skolan!
4 svar på ”10 saker jag som Asperger-barn hade behövt i skolan”
Jag hoppas verkligen att barn och ungdomar med autism idag får bättre förutsättningar i skolan. Helst hade jag önskat att alla kunde få bli sedda som individer och inte som en enda klump då skolan ger många ångest på grund av olika svårigheter. Samma med vuxenlivet egentligen, det är så många krav på att alla ska passa in i samma mall. Jag har jättesvårt med vissa saker som anses ”enkla” och har blivit ifrågasatt vilket gör att jag känner mig så dålig.
Jag håller verkligen med dig! Och det är tyvärr majoritetsnormen som har bestämt vilka saker som ska vara enkla och vilka som ska vara svåra. Folk säger ofta att alla är olika och att olikheterna ska respekteras men när det kommer till kritan så menar inte alla det de säger. Alla ska passa in i samma mall precis som du skriver!
Tack för att du skriver. Jag fick Aspergerdiagnos för drygt ett halvår sen, på mitt 45:e år. Har väl tyckt att skolan gick rätt bra, det fanns ingen som tänkte att jag behövde anpassning. Men flera av de punkter du skriver är klockrena! Jag försökte väl låtsas som att det inte var problematiskt.
Nr. 3 minns jag som värst. Förutom plågsamma lunchraster förstörde det dessutom varenda utvecklingssamtal. Skolämnena gick bra så då blev problemet med att jag inte åt upp skolmaten det som återkom.
Vad bra att skolämnena gick bra för dig! Ja skolmatstunderna var verkligen problematiska och det kan förstöra 🙁 De tvingas som inte har ett känsligt smaksinne kan nog oftast inte förstå hur jobbigt det är att tvingas äta upp mat man inte klarar av.