Vi som har Aspergers syndrom och autism har precis som andra människor integritet och kan precis som vem som helst vilja hålla våra privatliv för oss själva. När människor generellt sett befinner sig i den privata sfären dvs hemmet så gör de precis vad de vill. De kan också ha privata vanor hemma som de inte talar öppet om för någon utomstående och väljer dessutom själva vilka de vill släppa in i den privata sfären.
Vi som har boendestöd har däremot inte riktigt den möjligheten. Behöver vi boendestöd, måste vi ju släppa in en främmande människa in i våra hem. Och redan processen i att ansöka om stödinsatser hos kommunen är väldigt utelämnande. Man tvingas redogöra en stor del av sitt liv för en främmande människa (=biståndsbedömare) trots att man inte vill.
Ibland får vi svara på frågor som: Hur spenderar du dina dagar hemma? Vilka människor umgås du med och vad brukar ni göra och prata om när ni ses? Vill du skaffa barn i framtiden, och varför/varför inte det? Svarar man bara något svävande om hur man spenderar sina dagar så kan biståndsbedömarna ibland vilja ha en detaljerad redogörelse. Visst, man skulle kunna låta bli att svara på vissa frågor men vi vågar inte alltid vägra ifall det skulle bedöma biståndsbeslutet negativt.
När man väl sedan har fått boendestödet beviljat så kommer en vilt främmande person hem till en och får veta om ens privata vanor. Mina boendestödjare är professionella och vet hur de ska förhålla sig till det, men tyvärr finns det många som inte haft samma tur med sina boendestödjare. De som dessutom har oturen att bo i en kommun där det saknas en möjlighet att byta boendestödjare ifall man skulle vara missnöjd är i en väldigt utsatt situation: en person som klienten inte tycker om får veta extremt mycket om honom eller henne men måste ändå släppas in i hemmet.
Du som arbetar som biståndsbedömare eller boendestödjare kan underlätta det för din klient genom att undvika att ställa alltför privata frågor som inte har med själva biståndsbeslutet/boendestöduppdraget att göra. Visst, du kanske måste veta vad din klient har för svårigheter så att du kan hjälpa honom eller henne på bästa sätt. Men däremot behöver du inte veta hur mycket din klient tjänar, hur klientens vänskaps- och kärleksrelationer ser ut och om andra människor i hans eller hennes närhet har några diagnoser. Inte heller behöver du läsa det där brevet som klienten har fått från en vän eller en familjemedlem och som står öppet på köksbordet.
Kanske kommer din klient vilja öppna sig mer för dig självmant i framtiden men i annat fall gör du bäst i att undvika att ställa privata frågor! Klienten är ju beroende av dig så risken finns att han eller hon kommer att känna sig tvungen att lämna ut sig själv annars. Det är inte alltid så lätt att säga ifrån till en handläggare eller en boendestödjare!