Vi med autism behöver inte alltid nya utmaningar

Det är många som har svårt att förstå varför jag numera vägrar delta i gruppdiskussioner och -arbeten på jobbet. När jag var ung och inte hade visste om att jag hade autism deltog jag ju ofta i alla obligatoriska aktiviteter i grundskolan och på gymnasiet. Så hur kommer det sig att jag som ung vuxen plötsligt började vägra delta i sådana aktiviteter efter att jag hade fått veta att jag har autism? Och varför är jag inte villig att utsätta mig för sådana aktiviteter ibland, träna på att göra jobbiga saker och stå ut med obehaget? I detta blogginlägg kommer du få svar på dessa frågor.

Är inte bekväma och lata

Först av allt vill jag klargöra något: Ett vanligt missförstånd är att vi med autism är lata och vägrar gå utanför vår bekvämlighetszon. Men sanningen är att har man autism så utsätter man sig ständigt för betydligt fler utmaningar än en genomsnittlig neurotypiker, det vill säga en person som inte har autism (är såklart en annan femma om neurotypikern har en kronisk sjukdom eller en annan funktionsnedsättning! Vi autister är alltså väldigt ofta utanför vår bekvämlighetszon. Vi är ofta intryckskänsliga men måste ändå stå ut med obehagliga sinnesintryck. Vanliga vardagliga aktiviteter tar dessutom ofta energi av oss eftersom vi ofta har automatiseringssvårigheter, det vill säga bristande färdigheter att utföra handlingar som går per automatik för andra människor.

Utmanar mig ständigt ändå

Jag tycker att det är mycket utmanande och energikrävande att duscha eftersom duschandet dels känns sensoriskt oskönt och dels är kognitivt utmattande då jag medvetet måste fokusera på varje steg: inga praktiska sysslor går per automatik! Men jag utmanar mig ständigt och duschar ändå även om det tar emot. Det har jag gjort hela livet och kommer att fortsätta göra. Jag varken kan eller någonsin har kunnat relatera till känslan: ”Åh, vad skönt det var att ta en dusch!” Jag ser duschandet som en nödvändig utmaning som försämrar mitt liv lite grann men som ändå är en aktivitet jag måste göra. Men eftersom jag redan utsätter mig för sådana utmaningar orkar jag inte utsätta mig för onödiga utmaningar så som grupparbeten och -diskussioner.

Utmattningen är det värsta

Och faktum är att gruppdiskussioner försämrar min livskvalitet ännu mer än duschandet! De tar mental energi av mig varför jag ser gruppdiskussioner som avveckling istället för utveckling. Till skillnad från många neurotypiker lär jag mig absolut ingenting av gruppdiskussioner och utvecklas inte genom att delta i sådana sammanhang. Den mentala energi jag måste lägga på diskussioner sänker min inlärningsförmåga. Men det värsta är inte avvecklingen och den uteblivna inlärningen utan den mentala utmattning jag känner efter gruppdiskussionerna!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Mitt liv saknade mening

När jag var yngre saknade mitt liv mening och jag längtade till och med efter att dö. Och det var inte så konstigt med tanke på att jag i princip levde hela mitt liv på andra människors villkor. Nästan varje gång omgivningen och samhället tyckte att jag borde utsätta mig för nya utmaningar gjorde jag det. Men livet är inte värt att leva om man i onödan utsätter sig för utmaningar som kraftigt sänker ens livskvalitet! Jag insåg relativt sent i livet att livet för kort för att må dåligt i onödan om man inte måste. Alla de år som jag mådde dåligt bröt redan ner mig och jag vill aldrig må lika dåligt igen. Jag vill ta vara på livet vilket alltså är anledningen till att jag sedan flera år tillbaka vägrar delta i gruppdiskussioner på jobbet!

Viktigt med belöningar

Jag brukar säga att en frisk människa brukar vara villig att anta utmaningar så länge dessa känns meningsfulla och utvecklande, är ”lagom” utmanande (det vill säga inte så stora att de orsakar utmattning/och eller psykisk ohälsa och kraftigt sänker livskvalitet) samt om hon får en tillräckligt stor belöning efteråt. Någon kan exempelvis tycka att det känns jobbigt att hålla tal framför publik men bestämmer sig för att utmana sig själva ändå. Det kan kännas lite jobbigt för stunden men kan vara värt det efteråt!

Var en lagom utmaning

Och så var det för mig när jag bestämde mig för att bli autismföreläsare: jag hade alltid hatat att hålla tal framför andra människor, men jag hade å andra sidan inget jobb och levde på socialbidrag. Att börja sprida information om autism skulle kunna vara det enda meningsfulla jobb jag skulle kunna hitta resonerade jag, och därför utmanade jag mig själv och höll föreläsning efter föreläsning även om det kändes jobbigt. Och den här utmaningen var precis lagom för mig för även om det var jobbigt för stunden tog det inte bort all min livsglädje! Jag var okej med utmaningen nästan hela tiden även om det fanns stunder då jag var nära att ge upp. Jag kan också tillägga att jag inte orka anta en liknande utmaning igen och börja om från noll eftersom jag insjuknade i utmattningsdepression under processen (men blev dock frisk igen och fortsatte med föreläsandet). Och belöningen kom efteråt: jag fick ett lönearbete som föreläsare!

Har varit nedbrytande

Annat har det däremot varit när jag har utsatt mig för grupparbeten. Det har inte ”bara” känts utmanande utan verkligen nedbrytande, och oavsett vilka belöningar jag skulle få efteråt skulle det inte kompensera för den energiförlust och utmattning jag känner under tiden och efteråt. Och det är bara jag som kan bedöma att en utmaning är orimlig för mig eller inte! Omgivningen kan aldrig bedöma hur dåligt jag mår av olika utmaningar, och därför vill jag inte heller bli pushad och motiverad för att anta nya utmaningar mot min vilja. På motsvarande sätt skulle inte många människor vilja utsätta sig själva för långvarig social isolering, inte ens under Covid-pandemin även om det skulle ha räddat många liv och jag tyckte att det skulle kunna vara en bra utmaning för dem. Mig gör det ingenting att vara socialt isolerad under lång tid, men många skulle tycka att den utmaningen är orimlig!

En utmaning att leva med autism

Sluta anta att alla autister behöver hitta nya utmaningar! Det är ofta en utmaning i sig att leva med autism vilket betyder att inte alla autister behöver andra utmaningar.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.