Kategorier
Föreläsningar om Aspergers syndrom och autism

Veckans föreläsningar gjorda!

Igår kväll gjorde jag veckans sista föreläsning. Den här veckan har jag undantagsvis haft tre föreläsningar, vilket jag i vanliga fall brukar undvika. Många av oss med Aspergers syndrom har ju som bekant ofta begränsad mängd energi, och för att spara min energi, försöker jag hålla det till en eller max två föreläsningar i veckan. Att köra tre föreläsningar i samma vecka fungerade den här gången eftersom det är sällan det blir så här många, men däremot skulle jag inte orka med det i längden.

När jag föreläste i Uppsala igår kväll, gjorde jag två tabbar. När jag i början av föreläsningen skulle byta bild på Powerpointen, insåg jag att jag inte visste hur man gjorde det på lånedatorn. Jag fick avbryta föreläsningen för springa in i korridoren och hämta hjälp. Den andra tabben var att jag hade glömt att sätta min mobil på ljudlös och naturligtvis började den ringa mitt i föreläsningen!

På grund av dessa tabbar trodde jag nästan att jag hade gjort en av mina sämsta föreläsningar, och jag tänkte att åhörarna skulle skriva i utvärderingslapparna under ”förbättringsförslag” att man borde se till att föreläsaren vet hur datorn fungerar samt att hon stänger av mobilen. Men till min förvåning var alla omdömen mycket bra, och ingen hade ens kommit på några förbättringsförslag. Alla tyckte bara att föreläsningen hade gett dem mycket bra kunskaper om Aspergers syndrom och autism.

När jag frågade efteråt, fick jag höra att mina tabbar knappt hade märkts. Jag var förvånad eftersom jag själv blev störd av dem. Men det är nog lätt hänt att man som föreläsare förstorar upp sådana här saker.

23 svar på ”Veckans föreläsningar gjorda!”

du är ju jätte duktig ^^ 🙂 små tabbar gör inget 😛 det är bra det du gör också jag tyckte det var en jätte föredömande bra positiv sak att gå och lyssna på dig 🙂 blev en helt annan sak att förstå tänka sig hur vad du tänkte kände tolkade så som man kan säga bara en Aspergare själv kan se förstå och tolka

Jag tror du är perfektionist. Jag tror att det är ganska vanligt att föreläsare strular med saker som tex ljud och presentationsbilder. Jag tror att du stör sig mer på sådana saker än vad åhörarna gör åtminstone så länge det inte drar ut för mycket på tiden.
En sak som jag som åhörare stör mig på är att många föreläsare snackar så mycket strunt rent ut sagt. Jag kommer ihåg hur många föreläsare på universitet inledde föreläsningarna med att under 5-15 minuter prata strunt, vela fram och tillbaka med föreläsningstider, föreläsningssalar, kursupplägg mm. Jag tänker ofta för mig själv när jag är på en föreläsning eller tittar på en föreläsning på youtube att ”skippa skitsnacket och sätt igång och föreläs någon gång”. Fördelen med att titta på föreläsningar på internet är att det går att hoppa förbi babblandet i början. Tex så brukar det finnas en arrangör som presenterar föreläsaren för publiken. Den rollen är helt meningslös om du frågar mig. Åhörarna vet i regel redan vad föreläsningen handlar om och vem föresläsaren är. Jag brukar tänka ”tack för informationen men det visste vi redan, stick nu så att föreläsningen kan börja någon gång”. Jag är otålig i sådana här situationer.
Det hade varit bra med en fjärrkontroll som man hade kunnat snabbspola med när människor pratar i verkligheten. Eftersom jag ibland har svårt för att hänga med så hade det varit bra om fjärrkontrollen även hade kunnat göra så att människor pratar långsamare också. Nu när jag tänker på det så tycker jag att människor ofta pratar för snabbt eller för sakta. Jag tycker människor som säger ointressanta saker pratar för långsamt och människor som säger intressanta saker pratar för snabbt. Jag föreslår att vi lägger till ”Svårigheter med prattempot” som ett underkriterie för Normals syndrom eller ännu enklare ”Pratar för mycket strunt.”. ”Överdriven central coherens” och ”Verbala koncentrationssvårigheter” är två andra kriterier. Jag skojar lite så klart men nog ligger det någonting i kriterierna?

Ja, jag är nog perfektionist. Jag tror att det är ganska vanligt att man ställer högre krav på sig själv än på andra människor. När jag tänker efter, hade jag förmodligen inte stört mig på en föreläsare som hade glömt att stänga av mobilen eller krånglade lite med Powerpointen, så länge det inte gick till överdrift naturligtvist. Men jag lyssnar sällan på föreläsningar, mest pga min dåliga koncentrationsförmåga. Jag föredrar att läsa istället.

De som har svårt för snabbt prattempo har nog lite svårt för att hänga med på vad jag säger eftersom jag är en person som i vanliga fall pratar rätt snabbt, men jag försöker tänka på det när jag föreläser och tala lite långsammare än vad jag brukar. Men jag pratar fortarande fortare än många andra för om jag skulle tvinga mig själv att tala för långsamt, skulle jag bara tappa tråden.

Det här med ”normal syndrom” eller ”neurotypiskt syndrom” skulle kunna ha många kriterier. ”Att prata för mycket strunt” skulle vara en av huvudkriterierna, sedan ”en oförmåga att koncentrera sig på en uppgift åt gången”, ”avsaknad av riktiga intressen”,”en sjuklig fixering vid att alla människor ska vara likadana” och ”en oförmåga att tänka utanför lådan” skulle kunna vara andra kriterier. Okej, jag har skrivit det lite med glimten i ögat för man ska aldrig generalisera men det ligger ju någonting i det 🙂 Här finns en rolig sida om ”neurotypical syndrome”

http://isnt.autistics.org/

Där står bland annat: ”Neurotypical syndrome is a neurobiological disorder characterized by preoccupation with social concerns, delusions of superiority, and obsession with conformity.”

Undrar när det kommer att komma som en diagnos i DSM? 😀

Svara

Undrar när det kommer att komma som en diagnos i DSM? 😀

Det kan jag svara på. Den kommer den dagen de är i minoritet och om de aldrig blir det så kommer den aldrig.

Det finns inget diagnoskriterie som är viktigare än att de som har en diagnos måste tillhöra en minoritet i samhället. Det är diagnoskriteriernas diagnoskriterie.

Jag fröstår att du skojade. 😉 Ibland tror jag att mina sociala svårigheter visar sig i text också. På allvar.

🙂 Så är det för mig också! Om jag förstår att någon skojar i text, visar jag det ibland på ”fel” sätt och personen tror då att jag har tagit skämtet på allvar.

Jag tror att ”de normala” är en minoritet. Då tänker jag på alla DSM diagnoser som har ställts och på alla människor som inte fått någon diagnos trots att de uppenbart fyller kriterier både för den ena och för den andra diagnosen. En stor skara till den sistnämnda gruppen hör alla dessa stackars som är fobiskt rädda för att vara avvikande från det NORMALA, avvika från den förbannade NORMEN. Det är de som inte blir diagnostisera för sin personlighetsstörning, för fobin som har tagit över deras liv. Detta antagligen för att de är alldeles för många och för att de inte fattar att nånting är fel för de är ju NORMALA!

Hur uppstår en norm? Vad har ansetts som normalt i olika samhällen och i olika kulturer under olika tidsepoker? Dessa är de stora och avgörande frågorna.

Det är många saker som påverkar hur någonting blir en norm, samhällssystem, politik, religion, ekonomi, kultur, olika vetenskaper, lokala förutsättningar osv. osv. Inte minst media numera.

Vissa normer är väldigt tröga och sitter som gjutet i århundraden, andra kan ändras på några få decennier eller till och med efter några få år.

NORMMONSTRET lever och mår bra, det bryr sig inte om att de som tvingar sig att leva i det mår dåligt. Många normer är så snäva och intoleranta att människor helt enkelt blir utmattade, ångestfyllda, depressiva, destruktiva, missbrukande, fobiska, aggressiva, sömnlösa, feta eller sjukligt magra, desperata och olyckliga. Men varför är det så få som ifrågasätter NORMEN då det är uppenbart att den ofta inte är bra för välbefinnandet??

Jag misstänker att normer är nödvändiga för att samhället ska fungera. Åtminstone om samhället ska fungera så som vi känner det. Normer gör både nytta och skada tror jag. Samtidigt som jag far illa när jag måste göra våld på mig själv för att passa in så far jag också illa när människor beter sig illa mot mig genom att inte respektera normer för hur socialt umgänge. Jag är som jag har skrivit förut motsägelsernas man.

Du har så rätt. Normer är både bra och dåliga samma gång. Mitt motstånd mot normer är inte ett motstånd mot normer i allmänhet utan mot de normer som jag tycker är idiotiska. Hehe. Mycket konstruktivt eller hur?

Haha! 😀

Jag har också alltid undrat varför så få ifrågasätter normerna och varför så få vågar tänka själv. Tänk om man hade sagt högt för 50-100 år sedan att det var okej för kvinnor att föda oäktenskapliga barn, då hade man fått konstiga blickar. Och idag skulle däremot den som fortfarande tycker så få konstiga blickar i Sverige. Människor blir ofta chockade av väldigt småsaker har jag märkt, bara för att det strider mot normen.

Verkligen. Det som förvånar mig är varför bryr sig folk så himla mycket om vad andra gör. Låt hellre människor vara, det gör livet lättare för alla parter. Jag skiter fullkomligt i om min granne springer naken runt huset eller liknande. Faktiskt. Bryr mig inte. Är inte ens nyfiken på varför hen isf skulle göra det. Självklart går en gräns nånstans ex. så ska man inte skada någon. Ang känslomässig skada så har man genast ett stort dilemma.

Någon står naken i sitt hem och runkar. Allt lugnt tills en random person som är mkt känslig går förbi och råkar se vad som pågår. Hen gör en polisanmälan om ofredande (tror jag det heter). Det blir ett jäkla liv av allting. Media rapporterar utomlands om händelsen. Så korkat och onödigt. I mina ögon så får en bagatell enorma proportioner bara för att ”fel” person råkar gå förbi ett fönster och tittar lite för nyfiket på vad någon gör i sitt hem.

Haha! 😀 Ja, så är det. Ibland har media inget viktigare att skriva om känns det som. Jag bryr mig inte heller om vad människor gör i sina hem, bara de inte skadar sig själva eller någon annan. Människor är otroligt lättchockade. Vissa människor blev chockade förut när de fick veta att jag ofta åt middag kl 1 på natten 😀

Det var när jag levde på aktvititetsersättning. Jag gick oftast upp kl 12, tog en timmes promenad och åt frukost efter kl 13. Sedan blev det lunch vid 16-17-tiden, och ibland gick jag ut på kvällarna och åt ett par mellanmål när jag var ute. Sen när jag kom hem, vilade jag lite och ibland hände det att middagen var kl 1 på natten, vilket alltså var dagens tredje stora måltid. Och vid 2-tiden var det dags för mig att gå och lägga sig. Att äta middag kl 1 passade mig perfekt på sådana dagar: jag hade inte råd med att äta middag ute, och när jag åt hemma, fick jag äta precis sådan mat jag tyckte om.

”Svårigheter att förstå innebörden av uttalade ord och meningar.”. Det räcker inte med screeningtest för att avgöra om kriteriet är uppfyllt eller inte. Det måste till ett neuropsykiatriskt utredningsteam så att man inte förväxlar kriteriet med nedsatt hörsel.

Min forksning om Normals syndrom går vidare. Sakta men säkert ringar jag in symptomen: ”Svårigheter att förstå innebörden av uttalade ord och meningar. Pratar ofta strunt.”.
Är det någon som har numret till Christopher Gillberg? Jag anar att jag är någonting stort på spåren.

Är inte Lorna Wing död? Aja det spelar ingen roll om hon är det. Jag forskar fram en metod som gör att jag kan kommunicera med de döda om hon nu skulle vara det. Jag känner att jag är så på gång nu att jag ser det som ett mindre problem i sammanhanget.

Jag blev nyfiken och googlade. Såg att Lorna Wing dog i somras. Det hade helt missat helt. Så nu får du verkligen forska fram en metod för att kommunicera med de döda, Mats!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *