Det sägs att många personer med Aspergers syndrom inte är speciellt förtjusta i fester. På fester kan det nämligen vara mycket småprat och höga sociala krav, många nya intryck och hög ljudvolym, vilket många personer med Aspergers syndrom har svårt för.
När människor frågar mig om jag gillar fester, vet jag inte riktigt vad jag ska svara på frågan. Jag kan nämligen antingen hata eller älska fester beroende på vilken typ av fest det är. Om ljudvolymen är för hög, det förväntas att man beter sig på ett visst sätt (dvs följer de oskrivna reglerna) och att man dricker alkohol så hatar jag fester. Om jag däremot känner att jag har gemensamma samtalsämnen med de andra gästerna, jag får vara avslappnad och inte känner mig tvingad att prata och ljudvolymen inte är hög, kan jag ha riktigt roligt.
Mina finska vänner och deras vänner brukar ofta anordna nyårsfester dit jag oftast har gått de gånger jag har firat nyårsafton i Finland. På dessa fester har jag mått mycket bra de senaste åren: många gäster vet om att jag har Aspergers syndrom, att jag inte dricker alkohol och många maträtter och att jag inte tycker om att dansa. Ingen blir förvånad över att jag oftast inte har kunskap om andra saker än mina specialintressen, och de vet därmed att de inte kan diskutera musik, inredning, filmer och många andra saker med mig. Jag behöver inte förklara mig.
För flera år sedan brukade jag alltid anordna stora födelsedagsfester varje gång jag fyllde år, och ibland bjöd jag till och med 30 gäster varav majoriteten var aspergare. Dessa fester var avslappnade tillställningar och man behövde inte äta, dricka och vara social om man inte ville det. Till min förvåning stannade många aspergare på mina fester fram till småtimmarna, samtidigt som många neurotypiker åkte hem betydligt tidigare. Vissa av dessa aspergare har sagt till mig efteråt att de inte brukar gilla fester annars men att mina fester var så annorlunda att de hade riktigt roligt.
Därför brukar jag säga att det inte behöver vara så att vi med Aspergers syndrom hatar fester, men däremot hatar majoriteten fester om miljön är fel, vilket det i majoriteten av fallen är. Visst finns det aspergare som aldrig gillar fester oavsett hur miljön och de andra gästerna är, men vissa hatar bara fester när kraven är för höga. Och vem skulle egentligen trivas i en miljö där man känner att man inte passar in?
41 svar på ”Varför ogillar många personer med Aspergers syndrom fester?”
Jag tycker att redan när jag blir bjuden på fest så får jag ångest! Hjälp vad ska jag ha på mig?!
Är så dålig på att veta vad som är kläd koden och ogillar att klä upp mig! Känner mig som att jag klär ut mig!
Är bjuden till jul galan nu på fredag. Mina vänner började redan att diskutera för en månad sen vad de ska ha på sig och se ut! jag får bara ångest av att fundera och tar mycket energi från min sida!
Jag ogillar även att ha bjudningar/ fester hemma oxå så det har jag väldigt ogärna och aldrig!
Vad tråkigt att höra att du har ångest pga julgalan. Jag förstår dig verkligen! Tror du att du skulle kunna tacka nej till att gå dit? Det är ju tråkigt om du måste oroa dig och ha ångest 🙁
Själv älskar jag att klä mig på festkläder. Jag älskar också att locka håret och ha mycket smink och fina kjolar/klänningar och högklackade till vardags, men jag antar att det är emot de oskrivna reglerna för jag får ibland undrande blickar när jag klär mig fint när jag bara ska åka till stan. Jag förstår inte varför man bara ”får” använda vissa kläder och smycken om det är fest och aldrig annars.
Jag förstår inte heller varför andra överhuvudtaget bryr sig om vad andra människor har på sig. Om någon vill ha vanliga vardagskläder och inte sminka sig inför en fest, varför kan inte andra bara respektera det? Jag förstår inte heller klädkoder överhuvudtaget för jag tycker bara att det är tråkigt om alla är klädda på ungefär på samma sätt, men tydligen är det viktigt att följa dem. Mina boendestödjare brukar godkänna alla mina klädval om jag ska föreläsa, vara med i tv eller göra en tidningsintervju för jag vill göra ett seriöst intryck. Men på fritiden till vardags har jag på mig vad jag vill.
Mina boendestödjare brukar godkänna alla mina klädval om jag ska föreläsa, vara med i tv eller göra en tidningsintervju för jag vill göra ett seriöst intryck.
Man kan säga att du klär ut dig till en seriös person när du ska föreläsa eller vara med i TV.
Ja precis! Och vi har lyckats hitta någon slags kompromiss så att jag fortfarande kan ha på mig kläder som jag känner mig bekväm i och tycker är fina. Jag skulle exempelvis aldrig kunna ha på mig en kavaj för det är inte min stil och jag skulle känna mig alldeles för utklädd då, så mina boendestödjare har fått hjälpa mig att hitta andra kläder som ser seriösa ut.
Jag skulle inte heller vilja ha kavaj för uppstyltat. Inte alls min stil, skulle kunna ha skjorta på mig men inte kostym, det ör som att man ska gå på begravning.
Jag förstår dig verkligen! Jag har ju själv verkligen svårt för vissa klädesplagg, t ex jeans. Jag äger ett par jeans men har nästan aldrig på mig dem när jag går ut, jag använder dem bara typ ett par gånger om året eller så. Jeans känns inte riktigt som min klädstil heller, jag känner mig så konstig i dem.
Jag älskar också att locka håret och ha mycket smink och fina kjolar/klänningar och högklackade till vardags, men jag antar att det är emot de oskrivna reglerna
Det finns också en praktisk anledning till att vanliga människor inte klär ut sig så till vardags.
Ja självklart finns det en anledning, men det jag menade är att om någon klär sig annorlunda än normen så får den personen oftast förklara sig. Jag har ofta fått förklara mig varför jag har en glittrig kjol om det inte är helg/fest, och jag har fått konstiga blickar. Och på samma sätt skulle förmodligen en person som går på fest eller bröllop i träningsoverall behöva förklara sig.
Jag antar att du med praktisk anledning menar att det tar tid och energi att fixa sig, men jag tycker inte att det tar speciellt lång tid att sminka sig. Jag tycker att det är betydligt jobbigare att duscha, och eftersom jag ändå duschar så kan jag lika gärna sminka mig också. Sen tar det varken mer energi eller tid av mig att ta på mig en glittrig klänning/kjol/andra festkläder än vad det tar att ta på mig vardagskläder.
Det som jag däremot kan tänka mig är att många kan tycka att festkläder och högklackade är obekväma att ha på sig, men jag tycker att det är lika svårt att gå i vanliga skor som det är att gå i högklackade, beroende naturligtvis på hur höga klackarna är. Jag tror att jag är van vid att gå försiktigt eftersom jag har motoriska svårigheter, och därför är det oftast lika svårt för mig att gå i platta skor som det är att gå i högklackade, så länge klackarna inte är för höga.
Jag antar att du med praktisk anledning menar att det tar tid och energi att fixa sig, men jag tycker inte att det tar speciellt lång tid att sminka sig.
Jag sminkar mig sällan så jag vet inte men jag antar att många tycker att det tar för lång tid att klä upp sig och sminka sig till vardags.
och ogillar att klä upp mig! Känner mig som att jag klär ut mig!
Det är nog samma sak att ”klä upp sig” som att ”klä ut sig”. Man klär upp sig genom att klä ut sig.
Jag ogillar fester där man förväntas dricka alkohol och dansa för det gör jag inte. Tycker det är jobbigt med höga ljudvolymer och klarar inte av de sociala kraven. Men bjudningar med släkten gillar jag för då är det avslappnat och då känner jag mig accepterad fast jag ibland är tyst. Har börjat planera inför mitt och min fästmans bröllop och vi kommer ha en lugnare bröllopsfest hemma utan alkohol och dans.
Skönt att höra jag inte är den enda som inte dricker alkohol och inte dansar 🙂 Jag förstår verkligen att du och din fästman vill ha en lugn bröllopsfest hemma, skönt att ni kan välja själva. En sån fest skulle jag tycka mycket om. Grattis förresten i förskott till giftermålet!
Jag ogillar fester där man förväntas dricka alkohol och dansa för det gör jag inte. Tycker det är jobbigt med höga ljudvolymer och klarar inte av de sociala kraven.
Fördelen med alkohol och sociala krav är att de sociala kraven brukar minska i takt med att promillehalten i blodet ökar.
Ja precis! Och det var därför jag fick diagnosen alkoholmissbruk i samband med Asperger-utredningen. Jag hade försökt så hårt att vara normal, och alkohol var ett sätt för mig att klara av allt plus att de sociala kraven minskade. Men det var inte alls svårt för mig att sluta dricka efter diagnosen för när jag hade förstått att jag inte behöver vara normal så behövde jag ingen alkohol längre.
Men det var inte alls svårt för mig att sluta dricka efter diagnosen för när jag hade förstått att jag inte behöver vara normal så behövde jag ingen alkohol längre.
Det slår mig när du skriver det att jag faktiskt har läst eller hört någonstans att människor med Aspergers syndrom ofta har lättare än normala människor att sluta med missbruk. Det kanske ligger någonting i det även om det säkert är väldigt individuellt.
Vad intressant! Och det kan verkligen ligga något i det. Jag hade i alla fall inte alls svårt att sluta. Utredningsteamet frågade om jag behövde hjälp av en beroendeklinik att sluta men jag svarade att jag skulle fixa det på egen hand, vilket jag också gjorde. Det kanske är så att vi har lätt att hålla rutiner, och när vi har bestämt oss för något och vi är motiverade så har vi lätt att lyckas.
Troligen också att vi är så displinerade att om vi vill en sak så gör vi allt för att nå dit. Det ska dock sägas att alla asperger är inte lika lätt att avsluta beroende. Jag lite spått beroende eller om det snarare var ett tvång att spela ett viss dataspel när jag var yngre, har dock inte haft några problem att få det under kontroll senare.
När jag var yngre var jag också väldigt beroende av porr och tillfredställa mig själv, men har kunnat minska ner på detta genom displin. Och ibland faktisk var utan Pornografi, ett tag, jag skulle dock vilja helt sluta med det slutligen, men här ännu inte lyckas.
Alkohol- och drogmissbruk förekommer men är relativt ovanligt och lätt att bryta.
Gillberg C. Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom. Stockholm: Cura AB; 1997.
Tack, då stämmer det alltså! Riktigt intressant. Då har jag alltså min asperger att tacka för att jag hade så lätt att bryta.
Och indirekt att skylla på för att du hade så lätt att börja. Om det inte var ditt finska påbrå som gjorde att du började: http://www.svd.se/finlandarna-lagger-mest-pengar-i-varlden-pa-alkohol
https://www.thl.fi/web/thlfi-sv/statistik/statistik-efter-amne/alkohol-droger-och-beroende/alkohol/nordisk-alkoholstatistik
Jag undrar vad som gick snett i Finland 1965-1970: https://www.thl.fi/sv/web/thlfi-sv/statistik/statistik-efter-amne/alkohol-droger-och-beroende/alkohol/konsumtion-av-alkoholdrycker
Alkoholkonsumtionen sköt i höjden. Jag gissar att det blev lagligt att sälja alkohol i matbutiker under andra halvan av 60-talet i Finland. Någon som vet?
Jag hade fel. Det beror nog på en kombination av faktorer som mellanölen:
När mellanölet kom till livsmedelsaffärerna år 1969 steg ölkonsumtionen kraftigt vilket minskade de starka alkoholdryckernas relativa andel.
… och jämställdheten:
Fram till slutet av 1960-talet var det nästan bara män som konsumerade alkohol i Finland. Cirka 40 procent av alla kvinnor mellan 15 och 69 år uppgav år 1968 att de var helnyktra. Småningom har en allt större del av kvinnorna börjat använda alkohol och numera har cirka 90 procent av kvinnorna konsumerat alkoholhaltiga drycker under de senaste 12 månaderna. Andelen är nästan den samma som för män. Kvinnornas andel av den totala alkoholkonsumtionen har även ökat: år 1968 låg den på drygt 10 procent medan kvinnorna i dag dricker drygt en fjärdedel av all alkohol.
.. och ungdomskulturen:
När det gäller utvecklingen av de ungas sätt att dricka kan man urskilja flera skeden. Vanorna ändrades enormt i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet då alkoholbruket bredde ut sig till ungdomskulturen.
Jag visste inte att alkoholkonsumtionen ökade på 60-talet i Finland. Jag har alltid inbillat mig att kriget var anledningen till att väldigt många blev alkoholister, men det kanske inte är så.
Egentligen var det nog min asperger som fick mig att dricka för jag kände mig så utanför och hade ångest. Men vem vet, det var kanske en kombination av min finskhet och odiagnostiserade asperger som gjorde att jag började. För finnar dricker ju en del om man ska generalisera grovt 😉 Jag märkte i alla fall en stor skillnad när jag flyttade till Sverige, jag tyckte att folk här drack lite jämfört med finnarna.
Jag hanterade min ångest och nedstämdhet under mellanstadiet och högskolan med att sexuellt tillfredsställa (och pornografi) mig själv. Det var skönt för stunden men jobbigt efteråt.
Nu är det i alla fall någorlunda under kontroll
Vad bra att du har läget under kontroll nu! För mig var det däremot alkoholen som var mitt sätt att hantera ångesten. Men tack vare att jag fick min Asperger-diagnos försvann mycket av den ångest som jag hade haft tidigare, och därmed kände jag att jag inte ”behövde” dricka mer.
Vilken tur att du slutade dricka eller att du fick din diagnos. Kram
Ja verkligen, att sluta dricka är det bästa beslut jag någonsin tagit! 🙂 Kram tillbaka
Jag är en av de där personerna som avskyr fester. Att gå på fest är verkligen ångestladdat för mig, just eftersom det innebär att jag måste umgås i grupp. I sådana situationer blir jag väldigt tyst, fastän jag egentligen vill prata, och det är hemskt att känna att man VILL delta i samtalet – och veta precis vad man vill säga – men inte kunna. Dessutom sitter folk sällan still på fester, utan tenderar att gå omkring på en liten yta (oftast inne i en lägenhet) vilket gör att jag får jättesvårt att med synen uppfatta vad som händer. Min hjärna går då på högvarv, vilket gör mig extremt utmattad. Jag mår helt enkelt väldigt dåligt av att gå på fest, vilket lett till att jag sedan ett par år tillbaka konsekvent tackar nej till alla fester. Som tur är accepterar mina vänner det. 🙂
Vad skönt att dina vänner accepterar att du inte vill gå på fester, det låter som att de är sanna vänner 🙂 Jag förstår verkligen att du tycker att fester är jobbiga om du blir ofrivilligt tyst och har svårt att tolka synintryck. Jag har nog inte just sådana syntolkningssvårigheter, men däremot kan jag tycka att det blir rörigt om alla flyttar på sig hela tiden. Jag tycker oftast att det är skönt att prata med några få personer under en längre tid än mingla och småprata med alla gästerna. När jag hade fester hemma var jag nog en dålig värdinna för jag glömde bort att gå runt och prata med alla, men jag tror nog att alla förstod varför.
har kompisar som har aspergers som gillar att parta ^^ men jag tror nog att dom flesta som du säger gällande höga sociala krav små prat hög ljudvolym gör att man backar och hellre vill vara själv
Jag förstår att dina kompisar backar om de blir för mycket ljud och höga sociala krav på fester, jag tycker också att sånt är jobbigt.
Tänker på min dotter som nyligen fick diagnosen Autism som har genomlidit alla släktträffar vi haft eller hon har funnit strategier har jag ju kommit på så här i efterhand, eftersom hon försvunnit titt som tätt upp på ett av rummen. Kan tillägga att min mamma alltså min dotters mormor har 12 syskon så kusinträffen va det ca 100 pers på .
På fotot på alla kusiner va det en person som inte va med ( fast hon va på festen) gissa vem!!!
Festen va utomhus kan tilläggas och hon verkade ha trevligt med de i sin ålder men röt eller svarade inte på frågor som kom från personer hon inte höll sig till på festen……..
Oj, om ni är en så stor familj kan jag verkligen tänka mig att ni haft fullt hus på era släktträffar. Jag har nog aldrig varit på släktträffar för min släkt är väldigt liten. Jag har iofs en moster och en farbror, men ingen av dem har barn så jag har inga kusiner.
Det behöver inte vara så att din dotter inte trivs på träffarna, alla är ju olika. Jag kan ibland känna att jag haft riktigt roligt även om jag inte orkat vara social och har dragit mig undan.
Min släkt är ännu mindre, väldigt få jag har kontakt med. Jag är förvisso 4 kusiner (deras mamma är faktiskt halvfinsk). Men jag har ingen kontakt med dem, inte heller farmor/ farfar. Mormor och morfar, min bror samt mamma och pappa är min släkt. Mormor har två syskon men det var länge sedan jag träffade dem. Morfar har en bror men har sällan träffat honom. Mormors kusin , han har vi kontakt med och hans familj, men då är vi släkt på väldigt långt håll.
Så vid jul är vi bara 6 st + våra två katter, väldigt skönt för en person med asperger som jag, som hatar högt ljud. Det är oftast väldigt lugna jular, och det är underbart.
Mina föräldrar har faktiskt flera kusiner, men jag känner inte dem. Däremot ska jag träffa min syssling nästa gång jag ska till Finland, jag har aldrig träffat henne förut men det blir spännande.
För mig blir det också lugna jular, det blir bara min familj och inga mer. Jag håller med dig om att det blir underbart när det inte är för mycket folk 🙂
Därför brukar jag säga att det inte behöver vara så att vi med Aspergers syndrom hatar fester, men däremot hatar majoriteten fester om miljön är fel, vilket det i majoriteten av fallen är.
Det verkar vara med fester som med allting annat i samhället dvs att vi lever våra liv på neurotypikernas villkor. Och när vi inte gör det (för att vi går på aspergerfestfixare Paulas fester) så blir tillvaron med ens mycket enklare.
Ja exakt, nästan allt är verkligen på neurotypikernas villkor! Och när vi någon gång inte orkar anpassa oss så ses vi som oflexibla.
precis det måste bara vara rättssorts tillställning.
Jag hatar oftast fester och har sällan varit på fester som jag tyckt om. Jag gillar inte direkt att dricka alkohol, att migla eller småprata. Oftast är det för många diskussioner mellan för mycket människor så det bli mest bara kackel. Jag har varit på ett bröllop och det var lite jobbigt, och jag lämnade festen vid typ 21. Jag har inte direkt var på några aspergerfester. har mest undvikt fester så mycket det har gått. Nyårsafton har oftast var värst, alla är full och jag hata nyårsraketer, det är verkligen en mardröm för mig. Jag skulle önska att nyårsafton inte fanns, det har i varje fall blivit bättre senaste år med mindre raketer.
Jag förstår verkligen inte grejen med nyårsafton, varför ska man fira att ett nytt år kommer, det är ju inget speciellt med det. Det nytt år kommer ju varje år, vad är liksom grejen? Samma sak med studenten. Varför ska man fira att man går ut gymnasiumet, när man troligen ändå ska gå på högskola eller folkhögskola. jag fattar verkligen inte grejen. Vad är menningen med dessa fester. Jul, valborg och midsommar förstår jag, men inte nyår och studenten. Eller föresten valborg och midsommar förstår jag inte heller, varför ska man fira att det är sommar eller vår, det är ju varje år sommar / vår, det är ju inget speciellt med det. Är jag bara konstig eller, Paula som inte förstår dessa fester’s mening egentligen. Känns ganska onödiga.
På återseende // Jacob
Jag förstår att du undviker fester om du inte tycker om att mingla, dricka alkohol eller att småprata. Jag kan också tycka att det är jobbigt med bröllop om man förväntas att dansa, men när jag var på ett bröllop för några år sedan hade jag faktiskt riktigt roligt! Men det var för att många av mina vänner också var där så jag hade alltid någon att prata med.
Jag brukar också ifrågasätta alla festtraditioner. Men jag tror att det delvis kan vara så att folk vill ha en anledning till att fira. Själv älskar jag nyårsafton för då är jag ofta i Finland och alla mina vänner är lediga den kvällen och dagen efter, då samlas vi alla och gör något roligt. Men det skulle inte göra mig något om vi samlades någon annan kväll, men nyårsafton är just en kväll då de är lediga och hela gänget har tid att träffas. Däremot hatar jag nyårsraketer, jag tycker att de låter alldeles för mycket och jag är också lite rädd för dem. Om mina vänner vill skjuta raketer så går jag undan eller åker hem.