När människor hör mig föreläsa om Asperger, säger de ofta till mig att det är roligt att höra att jag mår bra och är nöjd med mitt liv för många andra med Asperger mår ju dåligt. Men det som många inte vet om är att det inte alltid varit så här för mig. Som barn och tonåring mådde jag riktigt dåligt. Varje morgon innan jag skulle gå till skolan hade jag en stor ångestklump i magen. Och tyvärr mår många Asperger-barn fortfarande dåligt. Tidigare skrev jag ett inlägg om varför Asperger-barnen borde bli accepterade som de är, och de närmaste dagarna kommer jag skriva lite mer om hur jag själv hade det i skolan.
Att jag bli både psykiskt och fysiskt mobbad var inte det värsta för mig. Det allra värsta var att många vuxna inte stod upp för mig: Jag borde bli mer social och umgås mer med mina klasskamrater både på fritiden och rasterna trots att jag verkligen ville vara ensam, jag borde försöka bättra på min motorik genom att ”skärpa mig”, jag borde lyssna på instruktionerna på lektionerna noggrannare, och jag borde inte vara för snäll mot mina mobbare, fick jag bland annat höra.
Lägg därtill att mamma ständigt klagade på mig och sa att jag borde städa mitt rum och göra läxor, men jag orkade verkligen inte. Oavsett hur mycket energi jag lade åt att klara av allt mina klasskamrater klarade av, gjorde jag alltid fel. Jag hade använt alla mina krafter jag hade och orkade inte försöka mer än vad jag redan gjorde. Därför ville jag inte leva mer. Jag hade kollat på statistiken hur länge en genomsnittskvinna levde i Finland där jag växte upp, och hade till och med räknat hur många dagar, veckor, månader och år jag hade kvar att leva tills jag enligt statistiken skulle få dö.
Att bli mobbad och utfryst var också jobbigt. Ibland handlade det om s.k. ”tyst” mobbing: Klasskamraterna flyttade på sig när jag kom in i matsalen, de utbytte menande blickar när de såg mig och vägrade umgås med mig. Ibland var mobbingen mer direkt: vissa sa till mig att jag borde gå hem och ta mitt liv så att de skulle slippa mig, att jag är så ful att de kräks när de ser på mig. Andra knuffade mig, slog mig och sparkade mig. Eftersom mobbingen hade pågått under hela grundskolan, trodde jag till slut att jag förtjänade det. Jag var ju så udda och inte orkade skärpa mig så att jag skulle bli så normal som möjligt, så klart jag förtjänade detta, trodde jag på fullaste allvar.
”Vad bra att Asperger-diagnoser ställs tidigt idag så att dagens Asperger-barn har det bra”, tänkte jag förut i min naivitet. Döm om min förvåning när jag började föreläsa och upptäckte att situationen inte blivit bättre trots att man idag vet om att det finns någonting som heter Aspergers syndrom! Asperger-barn blir fortfarande mobbade i skolan, de får inte den hjälp de behöver och de saknar fullständiga betyg.
Detta är helt oacceptabelt! Vad har diagnosen för nytta om den bara finns på papper men barnet inte får någon hjälp i praktiken? Det är exakt samma sak som att man upptäcker att ett barn har en allvarlig synskada, skriver bara papper på synskadan men inte ger barnet någon möjlighet att använda glasögon. Med tanke på att situationen ser ut som den gör, är det inte konstigt att många Asperger-barn mår dåligt.
Någonting måste göras omedelbart. Kurser om Asperger och även om andra diagnoser borde vara obligatoriska i alla lärarutbildningar, skolan borde anpassas i praktiken så att barnen med speciella behov skulle kunna mer koncentrera sig på sina styrkor istället för sina svagheter, och ett nytt ämne, socialkunskap, borde införas i alla skolor. Detta ämne skulle ge alla elever kunskap om olikheter, diagnoser och bemötande så att toleransen för olikheter i samhället åtminstone skulle kunna öka lite grann.
Alla föräldrar borde även informera sina barn om att alla är lika mycket värda och föregå själva med gott exempel. Barnen gör oftast inte som vi vuxna säger att de ska göra, de gör oftast det som vi vuxna gör! Och så länge vi vuxna skrattar åt de som skiljer sig från normen och fryser ut dem, kommer barnen göra likadant.
33 svar på ”Varför mår många Asperger-barn dåligt i skolan?”
Vad har vuxna för nytta av diagnosen mer än att de kanske får en förklaring till varför de är som de är?
Jag tror att väldigt många med Aspergers syndrom inte orkar arbeta heltid och jag misstänker att många har anställningar med lönebidrag. Vad arbetar personer med Aspergers syndrom med och vad har de för ersättningar mer än lönen om de inte arbetar heltid? Får de sjukersättning eller måste de leva på socialbidrag?
Förutom självinsikt, gav Asperger-diagnosen mig även möjligheten att ansöka om LSS-insatser. Och efter diagnosen fick jag även boendestöd. Visst, boendestöd är egentligen SOL-insats men många upplever att det är lättare att få det om man har en Asperger- eller annan autismspektrumdiagnos. Så på det sättet var det jättebra för mig att få en diagnos.
Det är olika vad Asperger-personer jobbar med, det beror framför allt på vad man har för styrkor. Och vissa jobbar inte utan får sjukersättning, andra blir däremot utförsäkrade måste däremot leva på socialbidrag. Det känns som att det handlar om tur och beror på vilken handläggare man får, fast så borde det naturligvis inte vara.
Själv fick jag aktivitetsersättning fram tills 30 års ålder, efter det blev jag utförsäkrad och blev tvungen att leva på socialbidrag trots att jag hade överklagat Försäkringskassans beslut och min läkare hade skrivit ett väldigt bra intyg som enligt min advokat borde gett mig rätten till sjukersättning. Men Försäkringskassan stod fast vid sitt beslut: jag fick ingen sjukersättning. Men sen kom jag på att jag är ju finsk medborgare, så jag ansökte om ersättning från Finland istället där reglerna inte är lika hårda och fick min ansökan beviljad. Tur att jag är finsk medborgare, annars hade jag pga utförsäkringen varit tvungen att leva på socialbidrag i flera år!!
Nu får jag iofs ingen ersättning från Finland längre eftersom jag numera kan försörja mig helt på mina föreläsningar och böcker. Jag skulle aldrig någonsin orka arbeta heltid, nu jobbar jag bara några enstaka timmar i veckan då jag föreläser så det är tur att jag kan försörja mig på det.
Vad har vuxna för nytta av diagnosen mer än att de kanske får en förklaring till varför de är som de är?
Jag tror att väldigt många med Aspergers syndrom inte orkar arbeta heltid och jag misstänker att många har anställningar med lönebidrag. Vad arbetar personer med Aspergers syndrom med och vad har de för ersättningar mer än lönen om de inte arbetar heltid? Får de sjukersättning eller måste de leva på socialbidrag?
I låg och mellanstadiet kände jag inte mig mobbad. Det var först i sjuan när jag flyttade från en by till en annan. Fattade aldrig varför tror mycket för att jag var ny. Det var inte förrän 2002 när läraren på en folkhögskola sa att jag inte riktigt passade in i klassen o ville att jag skulle sluta. Jag tänkte inte mer på det men sen kom tvånget att jobba och jag var tvungen att jobba mer än de få timmarna som ledsagare till slut mådde jag så dåligt både på jobb o fritid att jag blev sjukskriven. Då upodagades att jag hade AS och då förstod jag varför jag trots allt hade känt mig annorlunda hela tiden. Detta var ca 2005 och än idag kan jag känna mig utanför tom av nära och kära. Inte ens min mamma förstår mig trots utbildning för jag har en ganska mild variant. Hon har dock berättat att jag grät inte förrän jag var 9 mån för mamma hade glömt nappen när jag skulle ta sprutan.
Vad tråkigt att du varit mobbad och att du fortfarande känner dig missförstådd! Tyvärr förstår mina nära och kära mig inte alltid heller, t ex det här med varför jag inte klarar av att ta hand om mitt hem utan behöver boendestöd som gör det åt mig. Det är riktigt frustrerande för alla människor vill (förmodligen) bli förstådda, och det är riktigt jobbigt när man inte blir det. Men brukar tänka att det handlar om okunskap, inte för att någon vill mig illa! Om det finns någon Asperger-träff där du bor, rekommenderar jag dig att gå till en sån. Där kommer du kanske träffa människor som förstår dig och tar dig som du är!
Jag jobbar halvtid med lönebidrag och i augusti blir jag halvtids pensionär. Det är både positivt och negativt med detta system. Jag skulle aldrig ha klarat mig utan lönebidrag och aktivetsstöd. Däremot finns inte min tjänst egentligen på min arbetsplats de anställer inga utifrån utan bara internt.Skulle nån gå får jag stanna. För om jag inte hade haft detta skulle jag ha ännu svårare att få jobb.
Kul att höra du har ett jobb, hoppas det funkar bra! Jag tycker att det är bra att möjligheten till lönebidrag finns för oss med Asperger, men om man sen inte orkar jobba, tycker jag att det ska finnas en möjlighet att bli sjukpensionär. Hemskt att så många blir utförsökrade!
Ja jag är väldigt glad för att det har löst sig för min del. Har en del AS vänner som har det svårt.
Det låter väldigt bra att du kan försörja dig på dina föreläsningar och böcker. Du (vi) är värd bättre än sjukersättning på garantinivå eller socialbidrag.
Jag har som sagt Asperger och arbetar deltid men måste komplettera med socialbidrag. Socialen gör absolut ingenting för att hjälpa mig. Jag har förklarat för dem att jag har Asperger med jag hade lika gärna kunnat säga att jag gillar att äta banan. De bryr sig inte eller också förstår de inte.
Anledningen till att jag frågade hur personer med Asperger försörjer sig är att jag funderar om det är meningsfullt att arbeta överhuvudtaget om man inte orkar arbeta 75-100%. Det ger inte mer pengar att enbart arbeta deltid med lönebidrag än att leva på socialen eftersom lönen är så låg. Slaveriet är avskaffat och att arbeta utan att tjäna en krona på det är inte så roligt. Det är inte många normala personer i det här landet som skulle arbeta om de inte fick betalt så jag ser inget fel med min inställning. Man måste göra skillnad på att inte klara av att arbeta heltid och att inte vilja arbeta. Jag ser halv sjukersättning och 25-50% arbete som en lösning även om jag såklart får en levnadsnivå som är långt under genomsnittet vilket jag egentligen tycker är orättvist eftersom jag knappast har valt att födas med en funktionsnedsättning. Men bättre välfärd än så här har vi nog inte i det här landet och frågan är om vi ens har det när man läser om hur personer med Asperger blir utförsäkrade och tvingas leva på socialbidrag. Om jag bara får 0-25% sjukersättning så kan jag lika gärna leva på socialbidrag ända till jag får garantipension när jag är 65. Det är liksom ingen mening att anstränga sig om det omöjligt lönar sig.
Jag är ledsen att höra om din situation, Mats! Och jag skulle som sagt varit exakt i samma situation som du i flera års tid om jag inte hade haft turen att vara finsk medborgare och få sjukersättning från Finland istället. Skillnaden mellan mig och dig var bara att jag inte ens orkade jobba 25% och behövde därmed heltidssjukersättning. Nu föreläser jag några timmar i veckan, och det är precis det jag orkar med trots att det är riktigt tufft! Visst, jag får inte ut så jättemycket mer efter skatt jämfört med de som har sjukersättning, men det är betydligt mer än socialbidragsnivå =)
Enligt mig är det helt fel att man måste leva på socialbidrag om man har Asperger eller någon annan diagnos som gör att man inte kan jobba/endast kan jobba deltid. Jag kan ge dig några tips som du kan testa för att få din ansökan att gå igenom, du kan testa detta om du redan inte gjort det (för mig funkade det dock inte trots att jag följde dessa tips, men för några andra som har Asperger har det funkat)
1. Ta kontakt med Arbetsförmedlingen, testa att jobba heltid ett tag för att bevisa för dem vad som händer när du gör det: du går förmodligen in i väggen och orkar inte mer. Då får din handläggare skriva ett intyg till Försäkringskassan att du testat att jobba heltid men inte klarat det.
2. Skaffa ett riktigt bra läkarintyg. Det är viktigt att det står i intyget att du inte kommer att kunna arbeta heltid alls NÅGONSIN på all överskådlig framtid pga din Asperger, inte ens på anpassade arbeten som exempelvis Samhall ordnar åt funktionshindrade. Om din läkare inte skriver ett sådant intyg, byt läkare!
3. Om du trots allt fortfarande får avslag, överklaga FK:s beslut till Förvaltningsrätten, gärna med hjälp av en advokat! Om du inte har råd med en advokat (vilket jag misstänker att du inte har med tanke på din situation), undersök om du skulle kunna ansöka om pengar från någon fond eller liknande för att få råd.
Dessa tips är värda att testa även om det tyvärr inte alls är någon garanti att det kommer att funka. Annars kommer det kanske bli regeringsskifte i slutet av året och förhoppningsvis ändrade regler på sjukförsäkringssystemet. Det är ju förfärligt hur du har det, så förtjänar du inte att leva!
Tack för tipsen Paula. Hur motiverade Försäkringskassan att du inte hade rätt till sjukersättning om du gjorde så som du tipsade mig om? Varför tyckte inte FK att du hade rätt till sjukersättning?
Försäkringskassans egen läkare, som aldrig någonsin ens hade träffat mig, höll med om att jag inte kunde arbeta just då och förmodligen inte heller på väldigt länge. Däremot var han inte övertygad, trots läkarintyget jag hade gett till Försäkringskassan om Aspergers syndrom och mina svårigheter, om att jag aldrig någonsin skulle kunna arbeta om det i framtiden skulle uppfinnas något arbete som skulle kunna passa just mig. Vissa Asperger-personer kan ju jobba. Min advokat var mycket förvånad över deras beslut eftersom lagen säger att om det i DAGENS LÄGE inte existerar några arbeten som man kommer kunna jobba med inom all överskådlig framtid, har man rätt till sjukersättning.
Förvaltingsrätten gick på Försäkringskassans linje, men jag gick aldrig vidare med mitt ärende till Kammarrätten eftersom jag märkte att jag kanske trots allt så småningom skulle kunna försörja mig på att föreläsa om Asperger. Men att jag kan göra det nu är som en lottovinst för hur många kan försörja sig på att endast jobba några timmar i veckan? Jag misstänker att dessa 3-4 timmar tar MINST lika mycket energi från mig som heltidsarbete tar från andra människor, så i mina ögon arbetar jag heltid nu.
Förmodligen var anledningen till Försäkringskassans beslut det faktum att jag inte hade orkat testa att arbeta på ett anpassat arbete, och därför fanns det enligt dem inga ”bevis” för att jag inte kunde arbeta hos t ex Samhall. Anledningen till att jag inte orkade testa arbeta på Samhall var att jag alltid var helt slut efter alla möten hos Arbetsförmedlingen och mådde riktigt dåligt. Eftersom bara jobbmöten fick mig att må så dåligt, hade jag helt enkelt inte orken att ta nästa steg och börja arbetsträna. Men Försäkringskassan tog inte hänsyn till att varför jag inte började arbetsträna: de hävdade bara att jag inte hade provat.
En gång gick jag faktiskt på ett möte som Samhall anordnade och fick veta att de endast erbjuder städjobb. Eftersom jag har läkarintyg på att jag inte ens klarar av att städa mitt eget hem och boendestödjaren alltid städar åt mig utan min medverkan, hade det varit helt absurt för mig att testa städjobb. Att städa tar så mycket energi från mig att jag inte orkade testa jobba hos Samhall, inte ens för en enda dag. Om min stadsdelsförvaltning gjort bedömningen att jag inte klarar av att städa mitt eget hem, hur skulle jag kunna arbeta som städare?
Nu blev det ett riktigt långt svar =) Men jag tycker absolut att du ska ansöka om sjukersättning igen och överklaga om det inte funkar! Och annars kan du alltid försöka igen i framtiden om sjukförsäkringsreglerna ändras, vilket jag hoppas att de kommer att göra.
Tack för dina svar Paula. Nej, det är få som klarar sig på att arbeta 3-4 timmar. Det är roligt att höra att du har hittat en väg ur försörjningsproblemen. Men alla med Asperger vill och kan inte föreläsa om Asperger och normalt sett är det ingen arbetsgivare som betalar en heltidslön eller 3/4-lön för 3-4 arbetstimmar/vecka. Det är principeillt fel att personer med Asperger ska behöva ha arbeten där timlönen är skyhög bara för att de med några enstaka arbetstimmar ska kunna tjäna så de slipper leva på socialbidrag.
Jag har inte ansökt om sjukersättning och vet inte hur det här kommer att sluta än. Det där med att Försäkringskassans läkare inte ens hade träffat dig är nog inte så konstigt som det låter. Jag tror inte att de får träffa dig om de ska bedöma din rätt till sjukersättning för om läkaren har träffat patienten så måste läkaren ta patientens parti eller något. Men visst är det lite märkligt att Försäkringskassans läkare bedömer människor som de knappt vet någonting om och samtidigt underkänner de intyg som andra läkare har skrivit om personerna. Det kanske löser sig för min del till slut också även om systemet som det ser ut nu är så idiotiskt konstruerat så man storknar. Hur kan samhället lägga ansvaret för att hjälpa mig på socialtjänsten som totalt saknar kompetens för uppgiften? Varför lever personer med Aspergers syndrom år efter år på socialbidrag överhuvudtaget? Det är någonting som är fundamentalt fel på systemet och det värsta är att absolut ingen gör någonting för att förändra systemet. Jag skrattar rakt ut när jag hör Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson eller socialförsäkringsminister Ulf Kristersson försvara systemet. De här båda herrarna hör mer hemma på cirkus än i maktens korridorer.
Att du som har boendestöd för att du inte klarar av att städa hemma ska arbeta som städare är humor. Det sitter ståuppkomiker på Försäkringskassan och motiverar avslagen med skämt. Jag arbetar deltid i ett anpassat arbete med lönebidrag i dag så Samhall är knappast aktuellt för mig. Men Försäkringskassan kan såklart alltid påstå att jag inte har testat alla anpassade arbeten på arbetsmarknaden. Det skulle hypotetiskt sett kunna finnas något anpassat arbete som jag skulle klara av. Det kan man aldrig helt utesluta. Jag har dålig erfarenhet av Försäkringskassan och vet att beslutsfattarna ibland vinklar och förvränger saker så det inte liknar någonting så jag blir inte förvånad om jag får avslag trots att jag har testat att arbeta i ett anpassat arbete. Det är samma sak med socialtjänsten. De gör ibland spännande omtolkningar av socialtjänstlagen. Jag tycker det är bra att de är hårda med vilka som får bidrag men ibland är besluten nästan komiska. Jag tvivlar på allvar på att Försäkringskassan och socialtjänsten alltid läser intyg och bilagor eftersom de kommer till så märkliga slutsatser. Förvaltningsrätten ger jag inte mycket för heller då den verkar minst lika fläpp i huvudet som Försäkringskassan och socialtjänsten. Jag har så många dåliga erfarenheter av socialtjänsten och Försäkringskassan att det räcker och blir över men jag blir trött av att bara tänka på alla dumheter så jag låter det stanna här.
Jag har som sagt 50 % arbete. Jag får lön via kollektiv avtalet. Förr gick jag på soc o försäkringskassan då fick jag sammanlagt ca 8000 kr nu är jag uppe i ca 13-14000 i månaden beroende på hur jag jobbar. Jag har fasta tider och är en vardag röd dag jobbar jag då med plus alla semesterersättningar som man också får. Jag har haft hjälp av Vuxenhab o arbetsförmedlingen där jag nog hade tur med handläggaren. Soc gjorde inte mycket för mig mer än att hjälpa mig med ett par solglasögon som skulle kosta en slant pga att jag har vanliga glasögon också.
Ta kontakt med vuxenhab o se om de kan stötta dig.
Jag har också haft kontakt med vuxenhabiliteringen. Dock fick jag inget stöd därifrån när det gällde min ekonomiska situation när jag var utförsäkrad, det var inget de kunde hjälpa mig med. Däremot fick jag träffa en underbar psykolog som stöttade mig mycket och hjälpte mig att hitta lösningar på vardagsproblem som hade med Asperger att göra, såsom vita lögner osv! Att kontakta habiliteringen är därför det bästa jag någonsin gjort även om det som sagt inte hjälpte mig just med ekonomin och Försäkringskassan.
Vad bra att du har en bra handläggare på Arbetsförmedlingen! Det gör jättemycket =)
Jag vill bara förtydliga vad jag menar med att det är fel att personer med Asperger lever på socialbidrag. Jag menar framförallt de personer som har en Asperger-diagnos och som inte klarar av att arbeta heltid såklart. Men jag menar också de personer som väntar på neuropsykiatrisk utredning. Det tar ofta flera år från det att man börjar misstänka Asperger hos en vuxen person till det att man har diagnosticerat personen, testat olika anpassade arbeten, habilitering osv och under hela den här tiden så måste personen leva på socialbidrag. De här personerna borde givetvis ha rätt till tillfällig sjukpenning på minst socialbidragsnivå under tiden allt det här pågår eftersom de inte är arbetslösa personer med tillfälliga försörjningsproblem som står utanför a-kassan. Det är fundamentalt fel på alla sätt att personer som inte står till arbetsmarknadens förfogande ska ha socialbidrag som sjukpenning/sjukersättning och bedömas utifrån precis samma grunder som friska personer som står till arbetsmarknadens förfogande. Socialtjänsten saknar totalt kompetens om neuropsykiatriska diagnoser och de klarar inte av att göra skillnad på vanliga socialbidragstagare och på personer med Aspergers syndrom som lever på socialbidrag. Det är det här jag har upplevt under flera år nu så jag vet precis vad jag talar om.
Om regeringen hade haft ärliga avsikter med utförsäkringarna så skulle man inte ha utförsäkrat människor utan att först ha sett till att personerna har ett anpassat arbete som de klarar av och kan försörja sig på.
Mats, jag håller med dig helt och hållet om att det är helt fel att en person med Asperger ska behöva leva på socialbidrag! Och givetvis gäller detta även personer med andra neuropsykiatriska diagnoser/andra handikapp/sjukdomar. Enligt mig borde socialbidrag vara en TILLFÄLLIG lösning om man hamnat i en ekonomisk knipa, det ser jag ingenting fel på. Men att personer som kan uppvisa ett läkarintyg på att de inte klarar av att arbeta måste leva på soc är fruktansvärt. Jag saknar ord!!
Att man som frisk måste leva på socialbidrag i kanske ett par månader innan man löst sina tillfälliga ekonomiska problem är i mina ögon okej. Och det tror jag faktiskt var avsikten med soc från början, dvs att hjälpa dem som har det tillfälligt svårt. Däremot är det en enorm påfrestning om man måste leva på soc år ut och år in, vända på varenda krona, spara på alla kvitton, komma ihåg att lämna in ansökan i tid etc. Människor som aldrig testat det vet inte om hur det känns. Jag var psykiskt och fysiskt helt slut efter det halvår jag hade levt på soc, och det allra värsta var att fylla i ansökningar hela tiden samt att se till att alla nödvändiga papper fanns med. När man har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos som gör det svårt för en att hålla ordning på papper, borde man åtminstone få beviljat bidraget tills vidare utan att man behöver ansöka om nya pengar varenda månad.
Jag tycker att du ska ansöka om sjukersättning så fort som möjligt för så här ska du inte behöva ha det! Trots att du arbetar, har du mycket mindre pengar över än de som har sjukersättning och inte arbetar alls. Om du skulle få beviljat deltids sjukersättning, skulle din ekonomi förbättras jättemycket!
Lycka till med din ansökan och uppdatera oss gärna, om du orkar, om hur det går. Om din ansökan går igenom, glöm inte att ansöka om bostadstillägg! Det har alla ensamstående personer som får sjukersättning rätt till, oavsett om det bara är del- eller heltidsersättning man får.
Jag ska ta upp det här med sjukersättning med Vuxenhabiliteringen eller öppenpsykiatrin. Tack för alla råd Paula och ni andra som har kommenterat här. Jag orkar uppdatera er bara jag kommer ihåg att göra det. Jag tror det kommer att ta lång tid innan det här ärendet är avgjort.
Att socialbidrag är tänkt som en tillfällig försörjning är glasklart. Det står så tydligt det bara kan stå i första stycket i inledningen i den här handboken: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19306/2013-12-31.pdf
Problemet är att verkligheten inte ser ut så. Det finns tyvärr gott om människor som lever på ekonomiskt bistånd år efter år.
Du har helt rätt! Det har inte alls blivit med socialbidrag som det var tänkt i början.
Filmen handlar om hur det kan vara att ha adhd när man går i skolan. Syftet är att med dramatiseringar och intervjuer berätta om adhd och betydelsen av bemötande och förståelse.
I filmen berättar exempelvis en läkare, skolkurator och specialpedagog om hur det är att jobba med barn och ungdomar med adhd. Även barn och ungdomar som själva har adhd, och deras föräldrar, berättar om vad de tycker skulle underlätta för dem.
https://vimeo.com/109840131
Tack för länken, kommer säkert intressera många! 🙂
Här är en bra föreläsning om ELOF-elever (hemmasittare): http://urplay.se/Produkter/188194-UR-Samtiden-Elevhalsa-De-saknade-eleverna
Föreläsaren säger i princip precis det jag har skrivit bland kommentarerna här i bloggen dvs skolan klarar inte av att undervisa elever med autism och ADHD.
Tack för länken! Ja, många skolor verkar vara värdelösa att ta hand om barn med speciella behov 🙁
Karolinska institutets Center of Neurodevelopmental Disorders, KIND, har gjort en kartläggning över hur skolpersonal uppfattar sin egen och skolans möjligheter att bemöta och undervisa elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. I en första sammanställning menar 80-90 procent av de tillfrågade att deras utbildning inte gett dem kompetens nog att klara sitt uppdrag. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/fyra-av-fem-larare-tycker-inte-de-lart-sig-att-undervisa-barn-med-diagnos
Det är ett friskhetstecken att lärarna förstår att de inte har kompetensen att undervisa elever med NPF. Nu gäller det bara för skloan att ändra på detta faktum.
Ja precis!
Finns det inga fler än jag som mår jävligt dåligt av att inte jobba?! Jag har i flera år försökt komma in i samhället, men ger upp hela tiden eftersom jag inte får den hjälp jag skulle behöva för att komma ut i arbetslivet! Jag vill inte gå till en daglig verksamhet dag ut och dag in i månader, år, innan jag eventuellt kan få en lönebidragsanställning osv! Orkar inte, det känns så jäkla hopplöst och meningslöst! Jag vill ha ett jobb, med lön, men får ingen hjälp till det pga att jag uteblir från möten och dagliga verksamheter… Att jag uteblir är pga att jag inte orkar för jag är så less på allt vad sånt heter! Så uppgiven och nedstämd över detta! Känns så omotiverande och under min nivå att gå upp på mornarna och gå iväg till saker som tar tid och energi och som jag inte tjänar nånting på!
Hade jag bara fått ett jobb så skulle lönen vara motivation nog att orka! Men det får jag som sagt ingen hjälp med så länge jag inte tar mig iväg till mina beviljade insatser.
Vill inte ha det såhär resten av livet! Har inget liv!
Någon som har nåt råd eller tips om hur jag kan komma ur denna negativa spiral?
Någon som har nåt råd eller tips om hur jag kan komma ur denna negativa spiral?
Jag tror att Temple Grandin har sagt att människor med autism borde satsa på att bli riktigt bra på någonting. Det ligger mycket i det tycker jag. Jag tror att det är väldigt viktigt att man identifierar sina styrkor, svagheter och intressen och sedan försöker satsa på att bli riktigt duktig inom ett relativt begränsat område. Det är mer eller mindre bara att glömma att man ska vara ”all-round” om man har Aspergers syndrom. Använd dig av din förmåga att hyperfokusera till att bli riktigt duktig på ett eller några få områden. Dina svagheter borde framgå av det neuropsykiatriska utredningsteamets remissvar och LSS-intyg. Dina styrkor borde åtminstone delvis framgå av begåvningstestet tillsammans med dina ”specialintressen”. Människor med Asperges syndrom och/eller AD(H)D går efter lustprincipen. Det innebär att det är ännu viktigare för en människa med NPF-diagnos att utgå från sina intressen vid valet av utbildning/yrke. Neurotypiker är inte lika styrda av sina intressen och har därför lättare för att arbeta med arbetsuppgifter de inte finner stimulerande. Jag tror att det är viktigt att du försöker hitta en arbetsgivare som har arbetsuppgifter (och en arbetsmiljö) som du tror dig ha goda förutsättningar att faktiskt klara av. Ta kontakt med arbetsgivaren och förklara din situation. Be om att få praktisera 3-6 månader. Efter 3-6 månaders praktik så erbjuder du arbetsgivaren att anställa dig. Praktisera inte mer än 3-6 månader på samma arbetsplats. Du riskerar att bli utnyttjad som billig arbetskraft om du stannar trots att arbetsgivaren inte vill anställa dig efter 3-6 månader. Kontrollera med Arbetsförmedlingen att du har rätt att erbjuda arbetsgivaren lönebidrag om arbetsgivaren anställer dig. Tänk på att Arbetsförmedlingen har villkor för att bevilja lönebidrag. Alla arbetsgivare får inte anställa personer med lönebidrag. Du märker när du praktiserar om du orkar med 100 %, 75 %, 50 % eller 25 % av heltid. Om du inte orkar med 100 % så får du antingen försöka hitta ett ännu mer anpassat arbete eller också får du söka sjukersättning för den arbetstid som skiljer mellan deltid och heltid. Min erfarenhet är att man inte kan sitta och vänta på att Arbetsförmedlingen ska lösa problemet åt en. Man måste lösa problemet själv. Tråkigt men sant. Vissa arbeten passar människor med Aspergers syndrom bättre än andra arbeten. Här är en lista som är en ganska bra utgångspunkt för att hitta rätt yrke att satsa på: https://www.iidc.indiana.edu/pages/Choosing-the-Right-Job-for-People-with-Autism-or-Aspergers-Syndrome
Ta kontakt med arbetsgivaren och förklara din situation. Be om att få praktisera 3-6 månader.
Försök också att hitta en arbetsgivare som ger dig arbetsuppgifter som utvecklar din kompetens på området som du är intresserad av och förhoppningsvis har begåvning för. Detta gör att de 3-6 månader du praktiserar inte är bortkastad tid trots att praktiken kanske inte leder till en anställning. Praktiken blir en utbildning som ökar chansen att du blir anställd av nästa arbetsgivare som du paktiserar hos med samma typ av arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter som är noga valda av dig beroende på dina styrkor och intressen. Jag tycker överhuvudtaget att människor med Aspergers syndrom ska ställa högre krav på sammhället. Detta gäller såväl skolan som Arbetsförmedlingen. Jag tycker att du ska kräva en praktik på ett område som du har fallenhet för och som du är intresserad av. Acceptera inte Arbetsförmedlingens många gånger dåliga standardlösningar.
Och glöm inte arbetsmiljön. Ett arbete är lika mycket arbetsmiljön som dess arbetsuppgifter. Det räcker inte att arbetsuppgifterna är anpassade utifrån dina styrkor och svagheter. Även arbetsmiljön måste anpassas.
Hej Linda! Jag har träffat även andra som mår dåligt av att inte jobba så du är definitivt inte ensam. Nu vet jag inte om du har någon i din närhet som kan hjälpa dig att skriva en bra CV men om du har det så skulle du kunna kolla upp några intressanta företag du skulle vara intresserad av att provjobba på och då skulle du kunna kontakta företagen själv och berätta vilka styrkor du har samt informera dem om att du har rätt till en lönebidragsanställning. Det var bara en tanke jag fick för jag vet att det kan ta tid innan dagliga verksamheter hittar arbetsplatser 🙁 Men samtidigt vet jag att det kan vara ett stort steg att kontakta olika företag själv! Kram, och hoppas det löser sig för dig!
Jag har mått dåligt att jobba,orkar inte med människor
Jag har också svårt att jobba med människor. Däremot klarar jag av att föreläsa för då blir den sociala interaktionen annorlunda.