Varför Asperger-informatör?

Den senaste tiden har jag fått en del inläggsönskemål: det som många varit nyfikna på är vad det var som gjorde att jag bestämde mig att söka till Ågesta Folkhögskola och bli Asperger-informatör, och vad det var som fick mig att skriva min bok ”På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd”. Det andra inläggsönskemålet är att jag ska berätta lite mer om min hälsosamma livsstil (hälsa och nyttig kost är nämligen ett av mina specialintressen 😉 ) Idag tänkte jag börja med att berätta lite om min väg till att bli föreläsare.

När jag 2003 blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, berättade min kurator för mig att det fanns en kvinna som hette Gunilla Gerland som hade skrivit en bok om sitt liv med autism och att hon försörjde sig på att föreläsa om diagnosen. ”Wow”, tänkte jag, ”finns det verkligen personer med autism som klarar av att hålla föreläsningar?! Det skulle jag aldrig någonsin klara av”. Jag beundrade henne och tyckte att det var riktigt häftigt.

Ett par år därefter fick jag höra att Ågesta Folkhögskola hade startat en informatörsutbildning som utbildade Asperger-föreläsare med egna Asperger-diagnoser. Jag tyckte att det lät mycket bra att det fanns föreläsare med egna diagnoser så att fördomarna så småningom skulle minska ute i samhället. Däremot tänkte jag inte på att jag själv skulle söka till utbildningen. Varför då? Jo, av följande anledningar:

– Jag hade alltid hatat att hålla föredrag i skolan när jag var barn. Och en sådan person passade inte i min värld som föreläsare

– Jag hade ingen aning om vad jag skulle kunna säga till publiken på mina föreläsningar. Och vem skulle orka lyssna på min livshistoria? Förut mådde jag dåligt och var mobbad, och efter att jag hade fått min Asperger-diagnos mådde jag bra. Vem skulle orka lyssna på det? Det var så jag resonerade.

Åren gick. Jag märkte mer och mer av okunskapen i samhället. Vissa läkare förstod sig inte alls på det här med Aspergers syndrom, och andra människor sa saker till mig i stil med: ”men stackars dig, det måste vara jobbigt att leva med Aspergers syndrom”. Och det var då jag bestämde mig. Jag ville förmedla till världen att anledningen till att mitt liv hade varit jobbigt hade varit okunskap och intolerans, och inte själva Aspergers syndrom i sig. Så jag tog mod till mig och sökte till Ågesta Folkhögskola.

Till min förvåning visade det sig att åhörarna visst var mycket intresserade av vad jag hade att säga, så jag hade oroat mig i onödan. Jag upptäckte även att jag faktiskt trivdes med att stå på scen, vilket jag själv blev överraskad av. Men snart kom jag på varför: som barn fick jag nästan aldrig välja i skolan vilka ämnen jag ville hålla föredrag om, men nu fick jag prata om ett ämne som jag verkligen brann för och dessutom till en publik som var mycket intresserad av vad jag hade att säga! Det var inte alls samma sak som att hålla föredrag i skolan om tråkiga ämnen som varken intresserade mig eller mina åhörare.

Idag är jag mycket glad över att jag vågade söka till Ågesta Folkhögskola för nu får jag jobba med någonting jag verkligen brinner för. Och trots att det är rätt stressigt, vågar jag ändå säga att jag älskar mitt jobb! 🙂