Vad betyder normalitet? Del 2

Eftersom sommarlovet började för mig igår, hade jag först tänkt ta även en kort paus från bloggandet men jag ändrade mig 🙂

Jag har den senaste tiden funderat mycket på det här med normalitet, och tidigare skrev jag ett inlägg om det. När jag föreläser, frågar ibland framför allt unga Asperger-tjejer mig om råd om hur de ska ändra på sig för att bli så normala som möjligt. När jag frågar dem varför de vill ändra på sig, svarar de ofta att deras vänner inte accepterar dem som de är och att de blir mobbade och utfrysta om de sticker ut för mycket. En tjej berättade för mig en gång att en av hennes vänner skämdes för henne eftersom hon hade en annorlunda klädstil och tjejen i fråga hade panik för hon visste inte hur hon skulle klä sig för att se ”rätt” ut så att hon skulle bli accepterad av sina vänner och klasskamrater. Att få höra sådana saker berör mig djupt. Vart är vårt samhälle på väg om ungdomar känner att de måste ändra på hela sin personlighet och stil för att passa in? Varför är det så viktigt vad man har på sig? Borde inte det viktigaste vara att man har ett gott hjärta och bryr sig om sina medmänniskor?

Tyvärr försökte även jag ändra på mig under alla mina ungdomsår för jag hade lärt mig av omgivningen att annorlunda var detsamma som fel. Det var inte accepterat att ha annolunda kläder på sig eller att ha annorlunda intressen, i alla fall om kläderna eller intressena var för annorlunda. Var man annorlunda på rätt sätt, var man cool, men stack man däremot ut på fel sätt, dvs på ett sätt som enligt den dåvarande normen var fel, sågs man som en tönt och då blev man utfryst. Givetvis hörde jag till den senaste kategorin, och därför kände jag mig tvungen att anstränga mig till det yttersta för att bli som ”alla andra”.

Idag vet jag lyckligtvis bättre och skulle aldrig vilja ändra på mig. Därför har jag valt alla mina vänner med omsorg, och jag kräver att de accepterar mig som jag är. Visst, alla mina vänner kanske inte alltid förstår mig eftersom jag fungerar annorlunda än många andra, men jag är medveten om att alla kanske inte alltid kan förstå mig i alla situationer om de inte har tillräckliga kunskaper om Aspergers syndrom. Men det är inte så farligt så länge de respekterar mig.

Till alla unga tjejer, och även naturligtvis killar, som försöker ändra på sig för andra människors skull, vill jag bara säga: Stå på dig! Om människor skrattar åt dig för att du är annorlunda, skulle du lika gärna kunna skratta åt alla andra för att de är likadana. Du behöver inte göra något för att ändra på dig för du duger precis som du är!