Utvecklas vi med Aspergers syndrom i en annan takt än andra?

Jag har alltid haft en egen teori om att vissa av oss med Aspergers syndrom möjligtvis utvecklar färdigheter i en annan takt än de flesta andra människor. Vissa färdigheter lär sig några av oss  mycket tidigare än majoriteten, och först när vi blivit riktigt duktiga på den färdigheten, lär vi oss en ny färdighet. Jämför detta med de flesta normalstörda barn som brukar lära sig flera nya färdigheter pararellt men halvdant. Andra färdigheter lär vi Aspergare oss mycket senare än andra, och vissa färdigheter lär vi kanske oss mycket tidigt för att sedan stanna kvar på den nivån resten av livet.

Jag har alltid varit så i nästan allt. Jag lärde mig att läsa och skriva när jag var tre år gammal, och redan då stavade jag helt korrekt. Jag kan fortfarande idag stava lika bra som jag kunde i den åldern, jag har alltså nästan inte blivit bättre på det alls. Att läsa, skriva och räkna var nästan det enda jag kunde när jag var barn, motoriskt sett var jag däremot mycket outvecklad jämfört med mina jämnåriga. Och så har det varit för mig livet ut: när jag lär mig nya färdigheter, blir jag ofta riktigt duktig på det. Och vissa färdigheter lär jag mig aldrig känns det som, som exempelvis flera faktaämnen som historia, kemi och fysik, att sy, städa, hålla ordning på mina papper och rita.

Förut tänkte jag inte ens på att detta möjligtvis kunde ha med min Aspergers syndrom att göra, men nu när jag kommit i kontakt med flera andra med Aspergers syndrom, har jag träffat flera som känner igen sig själva i det, och därför har jag kommit fram till min teori. Dock bör det påpekas att långt ifrån alla med Asperger är så här. Vissa Aspergare jag träffat känner igen sig själva i det, andra inte. Så detta är absolut ingenting som skulle finnas med i diagnoskriterierna och inget som skulle vara generellt för majoriteten av oss med Aspergers syndrom. Detta baseras alltså enbart helt och hållet på mina egna erfarenheter.

Igår skrev jag ett inlägg om min återträff med min gamla barnflicka Jutta som hade tagit hand om mig när jag var mellan 1 och 2 år gammal. Det som förvånade mig var att hon berättade för mig att jag vid 1 års ålder var extremt duktig på att rita. Tydligen kunde jag redan i den åldern teckna människor som faktiskt såg ut som riktiga människor! Anledningen att det förvånade och chockade mig är att jag så långt jag kan minnas varit extremt dålig på att rita. I sexårsverksamheten skrattade de andra barnen åt mig eftersom jag ritade så dåligt, och jag är fortfarande extremt dålig på det. Detta fick mig att börja fundera på att trots att jag lärde mig att rita mycket tidigare än många andra och var som barn extremt duktig på det jämfört med mina jämnåriga, har mina konstnärliga färdigheter troligtvis stannat kvar på den nivå som jag hade vid 1 års ålder. Så för en 1-åring är/var jag kanske extremt duktig på att rita, men för en 35-åring är jag extremt dålig!