Två föreläsningar och en träff med en f.d brevvän

Igår var det en mycket händelserik dag! Först föreläste jag för lärare och studenter, sedan åt jag med två personer från ADHD- och Asperger-föreningen, sedan föreläste jag för anhöriga till personer med Aspergers syndrom och sedan åt jag en sen middag med min f.d brevvän Anu.

Tyvärr kom jag 3 minuter försenad till träffen. Jag som är bokstavlig och noga med tider blev stressad av förseningen, men jag kunde tyvärr inte göra något åt det. Åhörarna hade nämligen haft så många frågor att frågestunden hade dragit 20 minuter över tiden. Anu stod redan utanför restaurangen och väntade på mig, och jag kände igen henne direkt.

Inne i restaurangen började vi prata gamla minnen: om somrarna vi hade tältat, badat, fiskat och lekt i hennes by. Vi funderade på när vi hade träffats sist och kom fram till att det måste ha varit på sommaren 1991 eller 1992. Och någonstans i högstadieåldern hade vi tappat kontakten helt.

Anu berättade att hon hade skaffat egen familj och att hon hade blivit lärare. Hon hade bott lite i olika städer med sin man, men nu hade de bott ett tag i Tavastehus, och hon trivdes jättebra.

Det var intressant att höra vad hon hade haft för sig under alla dessa år, men jag kände mig osäker. Jag hade hittills inte berättat något om mig själv. Jag hade inte ens sagt att jag var i Tavastehus för att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom. Visste Anu om att jag hade fått en Asperger-diagnos och att jag jobbade som Asperger-informatör, eller borde jag berätta det för henne?

Det är ju inte så att man måste berätta om sin diagnos för alla, men eftersom mitt jobb är starkt förknippat med Aspergers syndrom och de flesta förr eller senare vill veta vad jag jobbar med, känns det som att jag måste berätta för människor jag tänker umgås med, och Anu ville jag definitivt fortsätta hålla kontakten med! Många finländare vet ingenting om Aspergers syndrom, och om hon inte visste något, skulle jag behöva förklara lite. Men visste hon kanske redan om mitt jobb? Jag har väldigt sällan skrivit något om Asperger på min facebook, men hade hon kanske sett mig i tv eller läst om mig i någon tidning? 

”Jag bor i Sverige nuförtiden”, började jag lite försiktigt. ”Ja, jag vet”, svarade hon. Jag tittade på henne för att kolla om jag skulle kunna läsa av på hennes ansiktsmin hur mycket mer hon visste. ”Jag vet allt!” sa hon. Jag tittade på henne igen. ”Mamma läste om dig i en tidning förförra sommaren och såg att du hade skrivit en bok. Jag har läst boken, så jag vet hela din livshistoria”, fortsatte hon.

Vilken lättnad, nu behövde jag inte fundera på om hon visste eller inte, och jag behövde varken berätta vad Aspergers syndrom var för något eller förklara varför jag hade fått diagnosen. Nu visste jag att hon visste.

Vi hade hur mycket som helst att prata om, men tyvärr var vi tvungna att säga hejdå efter ett par timmar eftersom klockan hade blivit ganska mycket. Eftersom vi hade så roligt, bestämde vi en ny träff till sommaren, och då kommer jag även få träffa hennes barn. De var nämligen lite besvikna över att de inte fick se mig den här gången.