Många personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har svårt för att hålla tider. Sådana människor kallas som bekant för tidsoptimister.
Själv brukar jag kalla mig för tidspessimist. Att jag är tidspessimist innebär att jag för säkerhets skull ser till att vara framme i mycket god tid (läs: alldeles för tidigt). När det gäller att passa tider och att hinna med viktiga saker, har jag aldrig inställningen: ”äsch, det kommer att lösa sig” utan jag planerar allting noga för att inte riskera att ens bli en minut försenad. Förmodligen beror min tidspessimism på mitt behov av planering samt på mitt bokstavliga tankesätt: klockan tolv betyder för mig 12:00 och inte 12:01.
Om jag ska träffa en vän efter ärenden och jag uppskattar att ärendena kommer att ta 30 minuter, räknar jag med att ärendena kommer att ta en timme för man vet ju aldrig. Tänk om det händer något oväntat? Därför säger jag alltid till mina vänner en mycket senare tid än när jag tror mig vara klar. Tid är pengar enligt mig, och jag ser det som respektlöst att låta någon vänta. I min värld borde alla ha viktigare saker att lägga sin tid på än att vänta på försenade vänner, men idag har jag förstått att tidsoptimister inte är respektlösa utan de tänker helt enkelt annorlunda än jag.
Jag tycker som sagt inte att det är något fel med att vara tidsoptimist, men jag passar bäst ihop med människor som liksom jag är tidspessimister. Jag och tidsoptimister tänker ofta alldeles för olika. Om jag bestämt med en tidsoptimist att vi ska träffas kl 16 och jag är på plats 15:45, blir det lite jobbigt om personen dyker upp 16:03 men det kan jag ändå ta, jag har inga problem med att vänta lite. Men däremot kan det bli jobbigt om tidsoptimisten dyker upp 16:15 eller 16:30, då har jag ju fått vänta i 30-45 minuter.
Är ni tidsoptimister eller -pessimister, mina bloggläsare? Eller kanske någonting mitt emellan?
25 svar på ”Tidspessimist”
Jag är tidsoptimist. Jag klarar nästan aldrig av att passa tider och om jag kommer i tid så innebär det oftast ett stort stresspåslag för att lyckas. Det som är så märkligt är att jag verkligen försöker passa tider men ändå misslyckas nästan varje gång.
Precis så säger också en tjej jag känner som liksom du är tidsoptimist: hon försöker verkligen och lovar sig själv att hon kommer att vara i tid nästa gång men ändå lyckas hon inte. Däremot klarar hon att hålla tider kanske en gång om året när hon ska resa iväg för man måste ju vara på flygplatsen i tid. Men det innebär, precis som du skriver, ett väldigt stort stresspåslag.
När hon förklarade detta på det här sättet, förstod jag henne. Så funkar jag ju också när jag ska plocka upp hemma: jag kanske klarar det ett par gånger om året men jag skulle inte klara det regelbundet.
Precis så är det. Jag kan passa tider om jag verkligen vill men det blir till ett så högt pris att jag inte klarar det regelbundet.
Hej!
Egentligen är jag en obotlig tidsoptimist, men eftersom jag vet om det och dessutom, liksom du, Paula, tycker illa om att komma för sent så kompenserar jag för det och försöker ha en ordentlig extraskvätt med tid på mig. Men, som Mats skriver, visst blir det ett rejält stresspåslag.
Då jag har en väldigt dålig tidsuppfattning undviker jag så långt det går att ha några fasta tider, utan brukar ange ungefärliga tider. Tyvärr funkar inte det i alla sammanhang, men när det gör det gör det mig mindre stressad. Säger jag att jag ska komma mellan kl 2 och kl 3 så planerar jag för att vara på på plats kl 2 och lyckas oftast vara på plats mellan halv tre och tre. Är det av någon orsak väldigt viktigt att vara på plats just kl 2 är jag oftast där mellan halv två och kvart i två, men då är hela dan innan dess förstörd. All kraft går åt till att se till att verkligen vara före två.
Jag tycker att det är en bra strategi att ange en ungefärlig tid. Och om jag bjuder hem tidsoptimister, gör det mig inte så mycket om de t ex säger att de kommer någon gång mellan 14 och 16 eftersom jag ändå alltid har något att göra hemma. Däremot kan det bli jobbigt om vi bestämt träff i stan och jag måste stå någonstans och vänta.
Under de senaste åren har jag förstått att det verkligen är jobbigt för er tidsoptimister att hålla tider, så jag har blivit förstående. Och jag vill ju inte förstöra någons dag. När min vän förklarade att det verkligen är stressigt för er att försöka passa tider, förstod jag vad hon menade för det är exakt samma stress jag känner om jag måste hålla ordning hemma.
Då jag har en väldigt dålig tidsuppfattning undviker jag så långt det går att ha några fasta tider, utan brukar ange ungefärliga tider.
Jag använder också den metoden för att ”passa tider”. Ibland anger jag tom bara förmiddagen, eftermiddagen eller kvällen för att ha ordentligt med marginal. Men som du skriver så fungerar ju inte det i alla lägen.
Jag får nog definiera mig som periodare vad det gäller detta. Vissa perioder är jag tidspessimist som tänker ”det är lika bra att åka en halvtimme tidigare om det skulle råka bli stopp i trafiken eller så”, andra perioder är jag tidsoptimist som tänker ”det är lugnt, jag hinner”. För det mesta är jag dock tidspessimist, framför allt om jag ska iväg på någonting som är svårt att ändra eller komma för sent till, d.v.s. tidsbegränsade aktiviteter och möten. I morgon t.ex. ska jag till min samtalskontakt och då kommer jag att åka hemifrån i extra god tid, just för att inte riskera att komma för sent och därmed missa tiden.
I övrigt har jag svårt med tidsuppfattning och tidsbedömning; jag kan t.ex. inte avgöra hur lång tid det tar att åka från punkt A till punkt B. Där är SL:s reseplanerare till jättestor hjälp för mig.
Intressant att du kan vara både och. Men jag kan tänka mig att det är bra, då passar du säkert bra ihop med både tidsoptimister och -pessimister 🙂
Jag har tvingat mig själv att förändra mig och bli mer åt tidsoptimist-hållet. Förut kunde jag vara på plats ÄNNU tidigare, och då irriterade jag mig på att andra människor dök upp några minuter försent. Idag är jag fortfarande tidspessimist, men jag ändrade mitt sätt lite eftersom jag märkte att det inte fungerade att vara som jag var och komma en timme för tidigt. Eller visst fungerade det, men då hade jag fått stå ut med att en väldigt stor del av mitt liv hade gått åt att vänta på andra människor, och det ville jag inte 😉 Så därför är jag mer ”lagom” idag. När jag bestämmer tid med tidsoptimister, är jag idag ibland på plats ”bara” några minuter för tidigt, vilket är väldigt bra för att vara jag 😉
Eller visst fungerade det, men då hade jag fått stå ut med att en väldigt stor del av mitt liv hade gått åt att vänta på andra människor, och det ville jag inte 😉 Så därför är jag mer ”lagom” idag.
Det är väldigt svårt för mig att pricka in rätt tid. Jag föredrar ofta att komma för sent istället för att exponera mig för massor av människor och intryck i väntan på utsatt tid. Jag kommer alldeles för tidigt eller alldeles för sent. Jag upplever att tiden går för långsamt eller för fort men aldrig i tid. Det är svårt att få en arbetsgivare att förstå att man inte kan passa tider för att ”tiden inte går i tid”. 😉
Ja, tänk om man kunde säga till chefen: ”jag är försenad för tiden gick inte i tid” 😀
Nej men allvarligt talat så tycker jag att arbetsgivarna borde vara lite flexibla och fundera på om det verkligen är så viktigt att personen kommer i tid. Okej, på vissa jobb som t ex på mitt föreläsningsjobb är det viktigt. Ikväll ska jag börja min föreläsning kl 18, så jag måste åka snart. Om jag skulle dyka upp försent, skulle publiken bara bli irriterad för de har ju betalat för föreläsningen. Men på många andra jobb är det inte alls lika viktigt så länge jobbet blir gjort.
Man kan nog utan överdrift säga att ju mer beroende en arbetsinsats är av andra människor ju oftare kommer man att behöva passa tider. Jag är säker på att ett självständigt arbete passar mig bäst.
Lycka till på föreläsningen och om du skulle komma för sent så är det inte hela världen för då lever du upp till dina diagnoser. 😉
Ja, det har du helt rätt i! Och ett självständigt arbete passar också mig bäst. Jag ser mitt föreläsningsarbete som ganska självständigt eftersom jag oftast planerar mina föreläsningar själv och föreläser även ensam.
Tack för lyckönskningarna! Jag fick bråttom till föreläsningen igår, men det var inget nytt eftersom jag får bråttom 99% gångerna jag ska åka någonstans. Haha, om jag skulle komma försent till en föreläsning någon dag så skulle jag nog bara kunna säga: ”så här kan det vara att leva med NPF-diagnoser, man hinner aldrig i tid”. Men med tanke på att jag är tidspessimist så kommer det inte hända 🙂
Jo, jag funkar bra med både tidsoptimister och tidspessimister. När jag ska iväg någonstans brukar jag planera min resa med utgångspunkt i vem jag ska träffa. Om det är en tidsoptimist åker jag med samma buss/tåg/tunnelbana som SLs reseplanerare visar, för då tänker jag att om jag ändå skulle bli lite sen så är det ingenting som den andra personen tycker är jobbigt eller blir sur för. Om jag däremot ska träffa en tidspessimist så brukar jag ta en tidigare resa så att personen ska slippa stå och vänta.
Det låter bra att du börjat hitta en balans mellan att vara tidspessimist och tidsoptimist. 🙂 Jag håller med dig om att det inte är kul att stå och vänta i en halv evighet på andra människor. Den tiden kan man ägna åt roligare saker. 🙂
Det verkar som att du, precis som jag, ändrar på ditt sätt lite beroende på vem du ska träffa. Jag tycker att det funkar, men andra människor har ibland varit förvånade och undrat: ”vaddå, ändrar du dig själv efter vem du är med?” Ett exempel på en sådan situation är om jag och en tidsoptimist ska åka till stan tillsammans för att träffa en tredje vän som är tidspessimist. Då brukar jag åka i väldigt god tid, och då kan tidsoptimisten undra: ”men vaddå, så här tidigt brukar du aldrig åka”. ”Jo, men vår vän X är ju tidspessimist så därför är det bra att åka i tid”, svarar jag då 😀 Och det är inte bara i tidfrågor jag ändrar mitt sätt att vara utan även i andra situationer. Hur jag gör och beter mig förändras mycket efter vem jag umgås med.
När jag berättade det för min psykolog, frågade hon mig om jag själv förstått hur mycket jag egentligen anpassar mig efter andra människor. Tydligen är väldigt ovanligt att anpassa mig så mycket som jag gör, förklarade hon. Men det är något jag gör automatiskt, och jag ser det inte ens längre som något problem eftersom jag inte mår dåligt av det 😉
Jag tycker att tidspessimism och tidsoptimism handlar om vilken ångest man föredrar. Tidspessimism leder för mig till förberedelseångest och oro för att komma för sent. Tidsoptimissm leder till stress och ångest över att komma för sent.
Jag tror att det ligger något i det du säger! Sen tror jag också att det alltid finns en anledning till varför man föredrar en viss slags ångest. Anledningen till att jag föredrar att vara i tid är att jag blir mer stressad av att komma försent än vad jag blir av att tvinga mig själv att hinna i tid. Sen har jag också en bra tidsuppfattning, så det tar inte så jättemycket energi för mig att gå tidigt hemifrån. Det enda som kan vara jobbigt är mina svårigheter för att komma igång, så jag börjar alltid klä på mig och packa min väska alldeles försent. Det kan bli lite stressigt, men det funkar ändå 🙂
Det enda som kan vara jobbigt är mina svårigheter för att komma igång, så jag börjar alltid klä på mig och packa min väska alldeles försent.
Det är ofta just påklädningen som gör att jag kommer för sent. Om jag har planerat att gå hemifrån prick 10.00 så borstar jag ändå 10.15 och letar efter rena sockar samtidigt som jag borstar tänderna. Det enda positiva är att när jag ändå letar efter sockar så kan jag lika gärna passa på att leta upp mobiltelefonen och ta allergimedicinen som jag inte heller hunnit med i tid.
Jag är en tidsoptimist då har jag ändå hjälpmedel som ska hjälpa mig att komma i tid. Alltid nåt som kommer i vägen. Tycker inte om att komma för tidigt, tid som jag hade kunnat spenderat hemma. 5 minuter till o från är ok men inte mer. Däremot om jag ska på viktiga möten osv. då kan jag vara i god tid men då är jag stressad.
Vad bra att du fått hjälpmedel för att komma i tid! Och du har helt rätt i att det egentligen är slöseri på tid att komma alldeles för tidigt. Jag borde också lära mig det! 😉
Den här appen verkar populär bland människor med ADHD: https://itunes.apple.com/us/app/due/id390017969?mt=8
Tack för länkarna! Ser ut att vara en bra app.
Jag läste också den andra länken om diagnosen, det var mycket intressant information! Jag vet att det egentligen sedan över ett år tillbaka heter autismspektrumssyndrom, men jag som är en vanemänniska har fortsatt kalla det för Aspergers syndrom. Det är ju nästan samma sak, förutom att vissa diagnoskriterier förändrats. Sen är Asperger ett så pass välkänt begrepp i folkmun att det skulle kännas konstigt att fortsätta kalla det för något annat än Asperger. Men vem vet, jag kanske kommer att vänja mig i framtiden 😉
Jag brydde mig inte så mycket om artikelns rubrik. Jag tyckte det var en ganska bra artikel om Autismpsektrumtillstånd och Aspergers syndrom.
Ja, det var en riktigt bra artikel! Och intressant att läsa om den nya diagnosen ”social kommunikationsstörning”.
Det enda i artikeln som jag ifrågasatte lite grann var meningen: ”om personen uppfattas som ”normal”, är hon/han sannolikt det också”. Många vuxna med Aspergers syndrom/autism har ju blivit duktiga skådespelare och är riktigt bra på att dölja sina svårigheter, och därmed uppfattas de ofta som ”helt normala”. Många människor som pratat med mig uppfattar mig också som helt normal. Men den meningen betydde säkert att det inte räcker att man själv tycker att man är ”lite udda” utan man måste faktiskt uppfylla diagnoskriterierna för att få en diagnos.
Bonuslänk: http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2014/09/Autismspektrumsyndrom-ersatter-Aspergers-syndrom-och-autism/