Igår kväll gjorde jag en tidningsintervju, jag intervjuades om Aspergers syndrom och om min bok. Vilken tidning det handlar om vill inte reportern att jag ska gå ut offentligt med innan tidningen kommit ut, men jag kommer naturligtvis meddela er här i bloggen. Dock kommer det troligen dröja några månader, eventuellt fram till våren, innan artikeln publiceras.
Reportern hade inte vetat speciellt mycket om Aspergers syndrom innan hon hade läst min bok, men nu har hon blivit superintresserad. När hon hade läst om mina skolerfarenheter i boken, hade hon känt sig ledsen och mycket berörd. Precis som många andra med Aspergers syndrom, blev jag mobbad i skolan, och även lärarna bemötte mig fel.
Hon undrade om jag känner mig bitter idag, och jag skakade på huvudet. ”Inte alls?”, frågade hon, men nej, det gör jag faktiskt inte! Jag är inte heller arg på mina gamla mobbare, de var ju barn och tonåringar på den tiden och tänkte sig förmodligen inte för. Vissa lärare var troligen trevliga i grund och botten, men de förstod inte. Andra lärare brydde sig inte alls, men jag orkar inte heller vara arg på dem. Varför? Jo, för att ilska är en negativ känsla, och skulle jag bära ilska inom mig, skulle jag bara må dåligt.
Däremot kan jag känna mig en viss sorg när jag tänker på min skoltid, och jag kan känna mig lite avundsjuk på alla som kan tänka tillbaka på sin skoltid med värme. På ett sätt känns det som att jag berövades min barndom. För mig är de viktigaste skolminnena ensamhet, ångest, mobbing, utanförskap och en stark, enorm rädsla.
Men med detta sagt är jag överlycklig idag eftersom jag numera vet om att jag har Aspergers syndrom och inte längre behöver leva ett liv jag inte klarar av. Jag har ju inte alltid haft det så här bra, så det här är nytt för mig. Eftersom jag gick igenom så jobbiga saker, tar jag inte längre någonting för givet idag och uppskattar småsaker i livet. Mobbingen stärkte mig förmodligen på det sättet att jag vet att jag klarar igenom tuffa saker. Fast med detta sagt är det aldrig bra att bli mobbad, ALDRIG någonsin!
Ibland får jag höra: ”Du gör helt rätt som inte är bitter, några andra f.d mobbingsoffren borde också kunna ta efter dig och skärpa sig, varför ältar de fortfarande 30 år gamla saker? Borde de inte kommit över det vid det här läget?”
Men jag håller inte med. När man varit med om något traumatiskt, går det inte bara att bestämma sig för att ”skärpa sig”. Med andra ord finns det ingenting här som heter ”borde”. Att jag mår bra idag beror på att jag råkar ha turen att vara stark och inte vara lika beroende av att tillhöra gruppen som många andra, det är förmodligen därför jag inte fått några bestående men efter mobbingen. Det betyder alltså inte att jag har skärpt mig utan allt handlar om ren tur! Jag är medveten om att det hade kunnat gå mycket illa med mig. Därför ska man aldrig skylla på före detta mobbingsoffer när de ”ältar” gamla saker, det betyder bara att de fortfarande mår dåligt.
Den här gången bestämde jag mig för att locka håret själv inför fotograferingarna istället för att gå till frisören, och för en gångs skull brände jag mig inte med locktången, en sak som jag inte heller tar för givet 🙂
12 svar på ”Tidningsintervju igår”
Därför ska man aldrig skylla på före detta mobbingsoffer när de ”ältar” gamla saker, det betyder bara att de fortfarande mår dåligt.
Jag TROR att olika människor har olika stor tendens att älta gamla oförrätter. Jag tror vi har olika gentisk sårbarhet för att älta men att också medveten fokusering på att eller att inte älta spelar in.
Ja, jag tror också att människor har olika stor tendens att älta. Förmodligen väljer ingen medvetet att må dåligt, men om man har en genetisk sårbarhet och man blivit utsatt för mobbing och andra oförrätter under en lång tid, kan jag tänka mig att vissa blir bittra.
Jag har ibland hört människor säga att människor med Aspergers syndrom har en tendens till bitterhet, men skulle inte även många andra människor bli bittra om de blivit utsatta för det många Aspergare blivit utsatta för? Lägg därtill att vissa Aspergare har ett extremt bra minne, och då kan det vara svårt att glömma.
Jag har ibland hört människor säga att människor med Aspergers syndrom har en tendens till bitterhet, men skulle inte även många andra människor bli bittra om de blivit utsatta för det många Aspergare blivit utsatta för?
Ja precis. Jag tror det är väldigt svårt att avgöra om aspergare är bittra för att de har lätt för att bli det eller för allt de har tvingats utstå i samhället. Det liv jag lever skulle kunna knäcka många vanliga människors psyke. Människor klagar när de har varit arbetslösa i några månader. Kom tillbaka när ni har varit arbetslösa i några decennier säger jag. Vissa klagar på att de har ont om pengar. Kom tillbaka när ni har levt under fattigdomsgränsen 5 år i sträck säger jag. Men jag vet att det finns de som har det mycket värre så jag står ut med min situation trots allt.
Du har så rätt! Människor klagar också på att de är trötta, men de orkar ändå jobba OCH ta hand om sina barn. ”Nej det orkar jag inte”, säger människor, men med tanke på att de gör det, orkar de! Skulle de inte orka, skulle de verkligen inte ORKA, oavsett om de vill det eller inte, och då skulle deras barn bli omhändertagna av socialen. Men eftersom detta inte hänt och många dessutom skaffar fler barn, verkar de orka.
Det är en helt annan sak att tillfälligt vara fattig och att ha det jobbigt än att ständigt vara det utan ha någon som helst chans till ett lite bättre levnadsstandard. Jag vet personer med Aspergger som hade det jättejobbigt i skolan i barndomen, i vuxenlivet blir de sedan fattiga, det kanske strular med boendestödet, och de blir ständigt missförstådda. Jag som amatörpsykolog påstår att detta även skulle tära på psyket på många neurotypiker!
Intressant inlägg och kommentarer. Jätteskönt att du inte idag mår dåligt över mobbningen! Jag kan ibland fastna i tankar om jobbiga saker som varit och då få stark ångest och känna det som om jag nästan är tillbaka i situationen. De senaste åren har det mest handlat om det hemska bemötandet jag fått från vård och myndigheter. Nu hoppas jag att mina nya erfarenheter som är mer positiva kan bidra till att ångesten kring det gamla lägger sig. Jag är fortfarande arg när jag tänker på de sakerna, men ilska tycker jag är bättre än ledsenhet, även fast jag i princip alltid även blir ledsen när jag är arg. Jag har ibland känt att jag för min egen överlevnad fått välja ilskan framför sorgen för att få ur mig känslorna och inte lägga skuld på mig själv. Det är viktigt för mig att kunna bli arg och kunna känna att andra har gjort fel så att jag, som sagt, inte lägger allt på mig själv och känner mig dålig. Så ilska kan vara en kraft och bli en hjälp till att man inte utsätts för samma saker igen kanske. Fast ilskan kan säkert också göra att man har svårt att koppla av i nya situationer som påminner om de gamla och liksom vara inställd på att det ska gå dåligt igen. Jag känner mig beredd på att ”fly eller fäkta” i en ny läkarsituation t.ex. Jag tror absolut också att alla har olika svårt att släppa jobbiga saker som varit och det hjälper ju inte att få höra att man bara ska släppa saker och gå vidare – vilket jag fått höra. Jag har då genast undrat hur man gör för att släppa saker… Det är inte så lätt när känslorna och ångesten upptar så mycket av ens energi och uppmärksamhet.
Jag har då genast undrat hur man gör för att släppa saker…
Det är inte enkelt men jag tror att det gäller att fokusera rätt dvs att fokusera på saker som är positiva. Jag gissar att det är koncentrationssvårigheter hos NPF:are som gör att vi har svårt att bibehålla fokus på positiva saker och lätt faller tillbaka i att tänka på negativa saker men det är bara en gissning från min sida. Jag tycker att jag mår mycket bättre om jag fokuserar på någonting som är positivt tex någonting som jag är intresserad av eller saker som jag har varit med om och som har inneburit glädje. Att se alla möjligheter istället för att se alla hinder i framtiden brukar också göra så att jag mår bättre. Det är enklare sagt än gjort men jag tycker faktiskt att det går att avstyra ångesten och stressen genom att tänka positivt. Jag tror det är viktigt att fokusera tankarna på rätt saker.
Mats teori att koncentrationssvårigheter kan ha ett samband med att vissa NPF:are kan ha svårt för att bibehålla fokus på positiva saker är intressant! Jag har själv funderat på om det har med ”begränsade intressen och beteenden” att göra. Det kan ha blivit någon slags rutin att tänka negativt, och många Aspergare kan ha svårt för att bryta vanor. Och ens tankesätt är också en slags vana, tycker jag!
Vad tråkigt du fastnar i negativa tankar, Anna! Många Aspergare har berättat samma sak för mig. De har känt sig helt uppgivna när de blivit missförstådda överallt, vilket framkallat ångest hos dem. Hoppas du kommer att lyckas avstyra ångesten på något sätt, precis som Mats har gjort. En person jag känner berättade för mig en gång att hon hade gått i skogen och skrikit så högt hon hade kunnat när hon var arg och hade ångest. Tydligen hade det hjälpt enormt mycket, och efter det slapp ångesten och ilskan helt. Jag har själv aldrig testat denna metod dock även om jag bor bredvid en stor skog 🙂 Vissa tycker också att det hjälper att skriva eller att meditera. Hoppas du kommer att hitta en metod som passar dig!
Det kan ha blivit någon slags rutin att tänka negativt, och många Aspergare kan ha svårt för att bryta vanor.
Jag har också funderat på om det negativa tänkandet blir till en rutin. Jag upplever att det är lite så för mig. Men om det handlar om ett ”rutinbundet tänkande” så tycker jag att människor med Aspergers syndrom borde kunna ”fastna” i ett positivt tänkande också även om jag tror att människor med Aspergers syndrom har lättare för att tänka negativt än positivt.
Jag har också funderat på varför många fastnar i just negativt tänkande. Det verkar vara så att människor i allmänhet har lättare för att fastna i negativt än positivt tänkande, vilket är tråkigt!
Det handlar väl tyvärr om att hjärnan fungerar så att den lägger mer fokus på sådant som upplevs som faror för att kunna hitta överlevnadsstrategier. Ibland ställer hjärnan till det för en när den är programmerad för en miljö innehållande farliga djur som kan anfalla en när som helst! Men som ni skriver så går det ju att träna på att tänka mer positivt och hjärnan vänjer sig mer och mer vid det positiva tänkandet om man övar 🙂 Jag har märkt att jag har börjat kunna släppa det gamla en del och inte fastnar på samma sätt. Och får jag nu flera nya, positiva erfarenheter av situationer som tidigare varit hemska så kommer det gamla förhoppningsvis blekna bort. Och tiden gör också att jobbiga minnen mildras en aning.
Det handlar väl tyvärr om att hjärnan fungerar så att den lägger mer fokus på sådant som upplevs som faror för att kunna hitta överlevnadsstrategier.
Jag tror också att det handlar om överlevnadstrategi. Om jag inte minns fel så fungerar amygdala annorlunda hos människor med Aspergers syndrom än hos normala människor. Jag är långt ifrån säker på att det stämmer att den gör det men om det är så så skulle det kunna delvis förklara varför människor med Aspergers syndrom oftare faller in i ett negativt sätt att tänka jämfört med normala människor.
Jag tycker att jag är bättre på att förutse hot än vad andra människor är men jag oroar mig också mer än normalt. Jag har nog alltid varit sådan men sedan har dåliga erfarenhet också gjort sitt till.
Vad bra att du har börjat bli lite bättre på att tänka positivt! Det handlar säkert om överlevnadsstrategier, precis som du och Mats skriver. Jag är som Mats på den punkten att jag också oroar mig mer än andra människor, men å andra sidan är jag glad över att jag nästan alltid funderar på vilka konsekvenser mitt handlande kommer att få. Tack vare detta fattar jag exempelvis nästan aldrig ogenomtänkta, så jag trivs med andra ord med att vara försiktig.
Förut brukade jag iofs oroa mig lite för mycket, men idag oroar jag mig precis ”lagom” mycket, en dos som jag är nöjd med 🙂