Precis som jag skrivit tidigare, är långt ifrån alla personer med Aspergers syndrom förtjusta i telefonsamtal. Jag pratar i telefon endast med personer jag känner väl, andra samtal försöker jag undvika.
När Lotta Westerholm från min talarförmedling Viktiga Tal frågade mig för ett par månader sedan om vi kunde prata i telefon, svarade jag att jag föredrog mailkontakt. Det var för att jag knappt kände henne, och jag känner mig inte bekväm med att prata i telefon med människor jag inte känner. Men förra veckan åt jag lunch tillsammans med henne och hennes man, och nu går telefonsamtalen plötsligt bra! Igår pratade vi i telefon i hela 2 timmar (!), och jag hade gärna pratat ännu längre om jag inte hade haft en tid att passa.
Många kanske tror att jag har social fobi, men det har jag inte. När man pratar med främmande människor, finns det så kallade oskrivna regler att följa som att man exempelvis inte får prata om alltför privata saker eller problem. När jag träffar människor ansikte mot ansikte, har jag inga problem med att komma ihåg att följa dessa regler, men telefonsamtal tar så pass mycket energi av mig att det blir ansträngande att komma ihåg att följa dessa regler. Därför händer det att jag babblar om alltför mycket privata saker i telefon när jag exempelvis ska boka frisörtid, och efteråt kommer jag på: ”just det, det borde jag kanske inte ha sagt”.
Det har hänt att jag pratat med myndigheter och sagt mitt i samtalet: ”nu måste jag gå på toaletten, jag ringer upp dig snart igen”. En gång pratade jag med hantverkare från Stockholmshem i telefon, och när han frågade mig vilken tid han kunde komma och fixa kylskåpet, sa jag att jag inte visste eftersom jag hade boendestödvikarie som ofta ändrade på tider och att jag ville att han skulle komma när jag var ensam hemma. Sedan började jag prata om hur jobbigt det är att boendestödvikarier ständigt ändrade på tider, och plötsligt hade jag en känsla av att hantverkaren i andra änden luren kände sig obekväm.
Att han kan ha känt sig obekväm är inte så konstigt eftersom jag hade pratat om alldeles för privata saker: han visste ju inte vem jag var och varför jag hade boendestöd, och nu kom jag och pratade om mina privata problem med honom när vi egentligen skulle endast ha diskuterat det trasiga kylskåpet och inget annat! Det är ju okej att säga till sin familj eller till en nära vän i telefon att man måste gå på toaletten eller diskutera andra privata problem, men enligt de oskrivna reglerna ska man helst inte göra så med hantverkare eller myndigheter 😉
När jag pratar i telefon med någon jag inte känner, har jag två val: antingen måste jag vara på helspänn hela tiden så att jag inte går över gränsen och råkar säga något olämpligt, eller så är jag helt mig själv och behandlar personen i andra sidan luren som en nära vän, men då finns risken att han eller hon känner sig obekväm. Därför känns det inte bekvämt för mig att prata i telefon om jag inte känner personen väl. Lotta känner jag däremot nu, så till henne kan jag säga vad jag vill i telefon. Därför är det inga problem att prata med henne! 🙂