Igår skrev jag om hur det var för mig att gå i skolan utan att veta om att jag hade Asperger. Jag hade självmordstankar och hade till och med räknat hur många dagar jag hade kvar innan jag enligt statistiken skulle få dö. Ni undrar kanske nu hur det kunde hända och varför jag inte fick hjälp. För föräldrar och lärare borde väl reagera om en tonåring har självmordstankar?!
En anledning till att jag inte fick hjälp var att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom har ett avvikande kroppsspråk och visar alltså inte alltid mina känslor utåt på ett sätt som omgivningen väntar sig. Därför var det ingen under min uppväxt som förstod att jag faktiskt mådde riktigt dåligt. Utan att tänka på det själv, ler jag nästan alltid och ser glad och positiv ut även när jag mår dåligt, och det är därför jag ofta blir missförstådd i situationer då jag inte mår bra. Jag har ofta varit avundsjuk på dem som vet hur man gör med ansiktet för att se ledsen ut: de behöver inte ens anstränga sig för att få den där ledsna minen i ansiktet, de får det automatiskt. Om jag också fungerade på det sättet, hade det varit en större chans att jag hade blivit tagen på allvar.
Jag minns att jag en gång berättade för skolsköterskan att jag inte tyckte om skolan. ”Men vad tråkigt att du känner så”, fick jag till svar, och sedan bytte hon ämne. Då tolkade jag hennes svar som att hon inte brydde sig och att mina känslor inte var viktiga för henne, men nu i vuxen ålder har jag förstått att hon förmodligen inte ens förstod vad jag menade. Hon kanske trodde att jag skojade eller bara ville klaga lite. Hur många människor säger inte ibland ”äsch, jag orkar inte med det här” eller ”jag vill inte gå i skolan/jobba” utan att egentligen mena något med det utan de bara säger så för att de känner så just för stunden? Hur hade skolsköterskan kunnat förstå mig när jag aldrig förklarade närmare för henne hur illa det var med mig och när jag dessutom log med hela ansiktet när jag sa att jag inte tyckte om skolan? På den tiden förstod jag inte att det var viktigt att förklara tydligt vad man menade, jag var ju helt säker på att hon hade förstått mig.
Mitt råd till alla lärare och föräldrar som har barn med Asperger är att om barnet säger att h*n inte orkar med skolan eller liknande, ställ frågor! Fråga barnet om h*n bara känner så för stunden och egentligen inte menar något med det, eller om barnet faktiskt mår dåligt på riktigt! Tänk inte för mycket på barnets kroppsspråk utan lyssna på vad h*n säger istället. Många av oss med Asperger har ett avvikande kroppsspråk och det kan ofta bli väldigt fel när omgivningen försöker tolka in saker i vårt kroppsspråk som inte ens finns där.
6 svar på ”Ta Asperger-barnens känslor på allvar!”
Min son är precis tvärt om. Han ser neutral/allvarlig ut för det mesta fast än han är glad:)
Jag vet vissa med Asperger som är precis som din son. En kille berättade för mig en gång att han tyckte att det var jobbigt när människor ringde honom och han sa till dem med en allvarlig och sur röst: ”vad kul att du ringer”, och då fick han nästan alltid höra att han inte lät speciellt glad! Och han fick hela tiden höra: ”varför är du alltid så sur?”, trots att han själv tyckte att han var glad. Han visste bara inte om hur man gjorde med ansiktet och rösten för att man skulle låta glad och se glad ut!
Jag ser också allvarlig ut. Fördelen är att många personer blir osäkra och håller sig lite på avstånd. Det skyddar mot mobbning. Men det finns såklart nackdelar med att se allvarlig ut hela tiden också.
Det här med att sända ut fel budskap med ansiktet och kroppsspråket tror jag ingår i de icke verbala sociala svårigheterna med Asperger. Det är inte konstigt att det uppstår missförstånd när 99% av alla människor kommunicerar med kroppspråk och så är 0.5-1% av alla de möter en person med Asperger som kanske visar motsatsen till vad han/hon känner.
Jag kan absolut tänka mig att det skyddar mot mobbing om man alltid ser allvarlig ut! Och jag håller med dig om att det ingår i de ickeverbala svårigheterna med Aspergers syndrom (om man nu kan kalla det för en svårighet, i mina ögon har normalstörda snarare svårigheter att endast lyssna på budskapet och ignorera kroppspråket:)). Många tror att det bara är positivt att nästan alltid le, men oftast har det bara lett till missförstånd i mitt fall. Fast i en situation är det iofs en fördel, och det är när jag håller föreläsningar. Publiken brukar tycka att det är roligt att lyssna på mina föreläsningar när jag alltid ser så glad och positiv ut =)
Efter att jag fick min Asperger-diagnos, blev jag förvånad när jag upptäckte hur mycket vikt andra människor faktiskt lägger på ickeverbala signaler! Innan diagnosen hade jag inte tänkt på det speciellt mycket.
Jo man kan diskutera om det är personer med Asperger som har ickeverbala svårigheter eller om det är de ”normalstörda” som har verbala svårigheter (tex. svårigheter att lyssna ordagrant på det som sägs). Men eftersom det är de ”normalstörda” som sätter normen så är det också de som avgör vad som är svårigheter och vad som är normalt. Jag antar att det är sett utifrån ett sådant perspektiv som det är personer med Asperger som har sociala svårigheter och inte tvärtom. Men det kan diskuteras vem som är vad. Det enda man egentligen vet är nog att vi kommunicerar olika och att det ställer till problem i kommunikationen. Problemen drabbar oss som har Asperger värst pga vi är i minoritet och då blir det att det är vårt sätt att kommunicera som är en svårighet medan de ”normalstördas” beteende är hur normalt som helst typ.
Jag brukar säga att vi som har Asperger ofta har ett annorlunda sätt att kommunicera, men det blir en svårighet när man fungerar annorlunda än majoriteten. Tycker du har helt rätt i det du skrev!:-)