Sulforafan i broccoli lindrar symtomen vid autism

Håller helt med dig! Jag vill hellre bli accepterad istället för ”botad”.

Hej Lillan! Ja, tänk vad mycket bättre många skulle må om vi blev accepterade som vi var. Många Aspergare tycker att det inte är Aspergers syndrom som gör livet svårt utan en oförstående omgivning.

Jeg blir ikke frisk av brokkoli. Og jeg tåler å være syk. Jeg vil bare bli forstått.

Jag mår faktiskt bra av att äta broccoli ibland, men det betyder inte att min Asperger skulle försvinna för det. Jag vill också bli förstådd precis som du. Sen ser jag inte ens mig själv som sjuk utan jag tycker att jag är fullt frisk 🙂

Om autism skulle börja betraktas som en sjukdom, skulle läkarna förmodligen försöka ”träna” oss så att vi skulle börja bete oss så normalt som möjligt.

Det finns en strävan i samhället efter att likrikta alla människor. I ett samhäll som strävar efter likriktning så finns det förstås stora individuella fördelar med att leva upp till människostandarden. Mitt brott är att jag inte klarar ava tt foga mig efter människomallen. Straffet är ekonomisk och social utslagning. Jag tror det finns en stor risk att Aspergers syndrom kommer att klassas som en sjukdom den dag det finns en behandling som tar bort symptomen. Samhället strävan efter likriktning är så stor att jag tror inte vi kommer att få fortsätta vara som vi är när vi inte måste vara det. Jag tror att mycket av acceptansen ligger i att det ändå inte går att göra någonting åt oss. Vi är som vi är. Än så länge.
Vad säger Försäkringskassan om en människa med Asperger syndrom och ADHD söker sjukersättning utan att ha provat medicin mot ADHD? Kommer Försäkringskassan att säga att alla ebhandlingsmöjligheter inte är uttömda? Jag tycker de frågorna är väldigt intressanta och Paula inlägg gör att frågeställningen mycket väl kan komma att omfatta inte bara människor med ADHD utan även människor som bara har Aspergers syndrom som diagnos. Vad är en diagnos värd samhället inte tar hänsyn till människor med diagnosen? Vad är det värt att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar klassas som funktionsnedsättningar och inte sjukdomar om Försäkringskassan inte godkänner dem som skäl till sjukersättning utan att patienten först har testat behahandling med tex medicin?
Jag är väldigt nyfiken på vad Försäkringskassan har svarat er som läser här om ni har ansökt om sjukersättning utan att ha testat om medicin har effekt tex ADHD. Vi lär få se samma sak den dagen det går att medicinera Aspergers syndrom.

Jag har läst att broccoli har många positiva effekter på hjärnan så det förvånar mig inte om broccoli även lindrar autistiska symptom.

Jag menar att om inte Försäkringskassan beviljar sjukersättning för ADHD utan att människorna har testat medicin mot ADHD så accepterar samhället i praktiken inte funktionsnedsättningen som ett sätt att vara. Att Försäkringskassan kräver att människor ska ha testat att arbeta i arbeten som passar människor med ADHD är inte samma sak för det kan de göra utan att ADHD klassas som en sjukdom. Jag tycker att det ligger i sakens natur att om samhället säger att ADHD är en funktionsnedsättning så måste de också acceptera att människor inte vill bli botade från sin ADHD och då borde samhället inte heller stänga ute människor från ersättning för att de vägrar behandling.

Jag tycker att det är bra Aspergers syndrom och ADHD klassas som funktionsnedsättningar, men det kan finnas andra anledningar än sjukdomar som gör att man inte kan arbeta, och därför bör diagnoserna enligt mig berättiga en till sjukersättning OM dessa gör att man är arbetsoförmögen. Det finns ju också människor med andra funktionsnedsättningar, som t ex utvecklingsstörningar, som får sjukersättning trots att de är fullt friska.

Om en person med ADHD vägrar medicin, är det ett skäl för Försäkringskassan att neka personen sjukersättning. Då är ju alla behandlingsmöjligheter uttömda, precis som du skriver. I princip kan jag förstå deras resonemang, men i praktiken tycker jag att det är fel. Åsikterna går isär om mediciner som Ritalin, vissa är för och andra emot. Jag tycker att individien själv borde få bestämma om h*n vill ta medicin som innehåller amfetamin eller inte.

När jag skulle ansöka om sjukersättning, pratade jag med min handläggare från Försäkringskassan och hon sa att de skulle avslå ansökan eftersom jag inte ville testa centralstimulerande medicin. När jag förklarade att jag redan hade testat flera år tidigare och att sådana mediciner inte passade mig, sa hon att hon inte hade några underlag för det. Då skaffade jag läkarintyg som bekräftade att det jag sa stämde: jag hade testat flera år tidigare med följden att jag hade fått hemska biverkningar.

Jag trodde då att allt skulle vara i ordning, men sedan fick jag ändå avslag av en annan anledning, nämligen att alla möjligheter till arbeten inte var uttömda. Att min läkare hade skrivit i utlåtandet att jag inte ens kunde arbeta på anpassade arbeten spelade ingen roll, Försäkringskassan stod fast vid sitt beslut: jag skulle behöva testa anpassade arbeten. Anledningen till att jag vägrade testa berodde inte på trots utan på det faktum att jag var rädd att jag skulle gå in i väggen om jag testade praktisera 10 timmar i veckan. Försäkringskassan ville även att jag skulle testa Samhall, men jag vågade inte: Samhall innebär bara städjobb, och med tanke på att jag inte ens klarar av att städa mitt eget hem, hade jag inte orkat jobba som städare. Eftersom jag inte ville utsätta mig för risken att bli utbränd (jag har varit det tidigare och vet hur hemskt det är), vägrade jag testa städning även om det innebar att jag skulle få avslag på min ansökan på sjukersättning. Men nu flera år efteråt spelar det ju ingen roll längre eftersom jag försörjer mig på att föreläsa, men på den tiden var allt bara kaos.

Jag tror knappt att det är sant att Försäkringskassan har sagt att du inte kommer att få sjukersättning om du inte medicinerar mot ADHD. Jag har blivit erbjuden medicin mot min ADHD men jag vet inte om jag vill medicinera. Psykiatrin säger att det är jag som bestämmer om jag vill medicinera eller inte men sedan kräver alltså Försäkringskassan att jag gör det för att inte stå utan ersättning. Jag upplever att myndigheterna sysslar med maffiafasoner om det är sant som du skriver Paula att Försäkringskassan krävde att du skulle medicinera mot ADHD innan du har rätt till sjukersättning. Jag kommer att få fortsätta att leva på socialbidrag om Försäkringskassan nekar mig sjukersättning om jag vägrar att ta medicin mot ADHD. Eventuellt kan socialtjänsten tom neka mig socialbidrag om jag inte tillmötesgår Försäkringskassans krav. Det är inget snack om att samma sak kommer att drabba alla människor med Aspergers syndrom som saknar försörjning när det finns en medicin som lindrar sociala svårigheter, rutinbundenhet, intressen som utövas med onormal intensitet osv. Det är i praktiken arbetsmarknadens krav och behandlingsmöjligheterna som avgör om Aspergers syndrom accepteras eller inte. Du får vara som du är bara det inte innebär att du har nedsatt arbetsförmåga typ. Arbetsmarknad och självöfrsörjning avgör om din personlighet godkäns av samhället. Jag har god lust att väga att medicinera i protest mot vad jag upplever som en ekonomisk tvångsmedicinering. Jag har fruktansvärt svårt för den här typen av dubbelspel. När jag blev utredd för Aspergers syndrom så sa utredningsteamet att de inte kommer att tvinga på mig en diagnos som jag inte samtycker till. När det så var dags för slutsamtalet så lät det annorlunda från utredningsteamet. Då var inte längre lika självklart att det gick att avstå från att få diagnosen. Det påminner om när de säger att jag får välja om jag vill medicinera eller inte och sedan kräver Försäkringskassan det för att jag ska kunna försörja mig.

Jag tycker tom att det här är en anledning att motarbeta hela aspergerforskningen. Varför ska jag medverka till att vi lär oss mer om Aspergers syndrom om det innebär att samhället i förlängnignen tvingar mig att medicinera bort den jag är? Det är ju nästan rena självmordet. På riktigt.

Egentligen är det ADHD/ADD Försäkringskassan i det här fallet vill medicinera, inte Asperger. Aspergers syndrom betyder det ju att man bland annat har svårt för att tolka andra människor, svårt för socialt samspel och har begränsade intressen och beteenden. Och det är svårt att medicinera bort sådana saker, och jag tycker inte att man borde göra det heller så länge den vederbörande personen själv inte vill det. Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja byta bort mina specialintressen mot något annat!

Däremot så tror jag absolut att alla kan må psykiskt bättre av att äta broccoli.

Om dina specialintressen innebär att du har försämrad arbetsförmåga så kommer självklart Försärkingskassan att kräva att du medicinernar mot dem om det i framtiden finns en medicin för ändamålet. Alternativet är att du står utan ersättning. I dag är det inget problem för dig Paula eftersom du försörjer dig som aspergerinformatör men det drabbar andra människor med Aspergers syndrom och du vet nog inte hur ditt liv kommer att se ut i framtiden heller.

Det kommer att drabba andra människor med Aspergers syndrom när det finns mediciner som lindrar aspergerdragen. Det kommer så klart att komma mediciner mot typiska aspergerdrag eftersom aspergerdragen är ett problem för vissa människor som har Aspergers syndrom och inte minst för samhället som måste försörja dem och eftersom läkemedelsföretagen måste tjäna pengar på nya mediciner när patenten på de gamla medicinerna går ut. Det värsta som skulle kunna hända läkemedelsföretag är ett tolerant samhälle som accepterar människor med ADHD, Aspergers syndrom som de är.

Ja, så är det tyvärr. Läkemedelsverket vill sälja pengar.

Jag försöker tänka positivt och hoppas och tror att sjukförsäkringsreglerna kommer att ändras nu när vi har fått en ny regering. Förut var det inget ”tvång” att äta mediciner utan det var helt frivilligt. ”Tvånget” kom 2008, om jag inte minns årtalet helt fel, när de nya sjukförsäkringsreglerna infördes och tidsbegränsad sjukersättning avskaffades. Om vi skulle återinföra de gamla lagarna för sjukersättning, skulle problemet försvinna.

Du har rätt i att jag inte vet vad som kommer att hända mig i framtiden men jag försöker ändå att inte oroa mig. Jag vet en del Aspergare som till skillnad från mig fått sjukersättning, och jag hoppas att du också kommer att få det Mats! Jag har för mig att du skrev tidigare att du inte hade sökt det. Om du orkar någon dag, tycker jag att du ska söka! Om du får sjukersättning, kommer du förhoppningsvis slippa socialen för all framtid.

Ja, det blir ju lite dumt. Det är helt frivilligt om man vill medicinera mot sin ADHD eller inte, men för att få pengar måste man göra det. Så ser tyvärr regelverket ut förklarade min handläggare för mig i telefon. Att alla möjligheter till arbete ska vara uttömda innebär att man har provat alla möjliga mediciner och det ska vara helt säkert att man inte ens klarar anpassade arbeten.

Till min handläggares försvar måste jag ändå säga att hon var väldigt respektfull och trevlig när hon pratade med mig. Hon förstod min situation men förklarade att hon tyvärr var tvungen att följa det regelverk som finns. Så det är egentligen inte Försäkringskassans handläggare man ska vara arg på för det är inte de som har stiftat lagarna, de bara följer reglerna och får inte göra undantag. Enligt mig borde man återinföra tidsbegränsad sjukersättning för jag tycker att det är helt tokigt att man måste vara arbetsoförmögen för all framtid för att få sjukersättning.

Aspergers syndrom går ju inte ens att medicinera bort utan centralstimulerande medicin ska hjälpa mot ADHD/ADD. Om jag inte har helt fel så måste man ha antingen ADHD eller ADD får att få centralstimulerande medicin utskrivet. Vissa mår mer energi av de medicinerna, men jag tycker att det ska vara upp till var och en om man vill äta dem eller inte. Jag vill absolut inte testa igen, men jag vet många som äter dem och blivit mycket bättre. Så jag tycker att det är jättebra att medicinerna finns, de har förändrat livet för många!

Det är helt frivilligt om man vill medicinera mot sin ADHD eller inte, men för att få pengar måste man göra det. Så ser tyvärr regelverket ut förklarade min handläggare för mig i telefon.

Samhället (psykiatrin) ger mig ett erbjudande men samhället (Försäkringskassan) ger mig i praktiken inget val. Det är så maffian gör.

Så det är egentligen inte Försäkringskassans handläggare man ska vara arg på för det är inte de som har stiftat lagarna, de bara följer reglerna och får inte göra undantag.

Självklart är det inte handläggarnas fel även om jag tycker att det är bättre att han/hon säger upp sig än att hon sitter och beklagar sig över reglelverket. Handläggaren har väl rätt till socialbidrag liksom som alla andra människor som saknar självförsörjning. Det är självklart lagstifarnas fel och detta är ett direkt resultat av de nya sjukreglerna.

Aspergers syndrom går ju inte ens att medicinera bort utan centralstimulerande medicin ska hjälpa mot ADHD/ADD. Om jag inte har helt fel så måste man ha antingen ADHD eller ADD får att få centralstimulerande medicin utskrivet.

Det är bara en tidsfråga innan det kommer någon medicin mot symptom i Asperger syndrom och då kommer Försäkringskassan tvinga människor med Aspergers syndrom att medicinera. Det behöver alltså inte vara en mediicn som botar Aspergers syndrom. Det räcker att det är en medicin som minskar de sociala svårigheterna, rutinbundenheten och fixeringen vid specifika intressen så motsvarar medicinen de mediciner som finns mot ADHD i dag. Ritalin, Strattera mm botar inte ADHD utan medicinerar bara bort vissa symptom. Jag är övertygad om att läkemedelsindustrin kommer att koka ihop någon medicin som minskar aspergersymptomen. Det är bara en tidsfråga och det är bara en tidsfråga innan Frösäkringskassan kommer att kräva att de som söker sjukersättning har testat medicinen för att förbättra arbetsförmågan.

Så jag tycker att det är jättebra att medicinerna finns, de har förändrat livet för många! Jag tycker inte det är bra att medicinerna finns om samhället ska tvångsmedicinera människor med ADHD med medicinerna. Om patienten själv för välja så tycker jag att det är bra att medicinerna finns men om samhället är uppbyggt så att människor i praktiken måste medicinera mot ADHD så tycker jag inte att det är bra att medicinerna finns längre. Det är tom så illa enligt mig att jag funderar på att börja aktivit motarbeta medicinerna och NPF-forskningen. Det var inte så här det var sagt att det skulle bli.

Ja, så är det tyvärr. Vi som inte har rika släktingar behöver ju pengar, så i praktiken är det inte frivilligt för oss att testa mediciner om vi inte vill bo på gatan. Men om medicinerna fungerar eller inte är ju inte säkert, det är individuellt. Om man testat centralstimulerande medicin och det inte har fungerat, behöver man naturligtvis inte äta dem.

Jag tror inte att handläggarna skulle ha rätt till socialbidrag om de sa upp sig från sina jobb. Jag tror knappast att socialen skulle ge pengar till de om de inte har läkarintyg på att de saknar arbetsförmåga. Att säga upp sig från sitt jobb utan anledning skulle nog inte berättiga någon till socialbidrag, då har man satt sig i den sitsen helt frivilligt. Och även om de skulle få socialbidrag så förstår jag att det inte är ett alternativ för alla. Handläggarna kanske har familj och barn, och om de fick socialbidrag, skulle de kanske tvingas sälja sina hus, barnen skulle behöva byta skola osv.

Jag skulle faktiskt bli mycket förvånad om det kom en medicin ut på marknaden som fungerade mot Aspergers syndrom och ändrade på min personlighet. Självklart skulle läkemedelsverket kunna försöka, men att sådana mediciner skulle fungera på mig och de flesta andra är enligt mig inte speciellt troligt. Jag försöker tänka positivt och förmedla för människor via mina föreläsningar vilka positiva sidor det finns i att ha Aspergers syndrom. På det sättet skulle många människor förhoppningsvis protestera om en sådan produkt kom ut på marknaden och vi Aspergare skulle tvingas äta medicinen. Men jag hoppas att det aldrig kommer att hända.

Det är fel att Försäkringskassan tvingar medicin på människor, men jag tycker fortfarande att ADHD-medicinerna ska finnas med tanke på att de nästan har räddat livet för många. Med tanke på att jag vill leva en hälsosam och naturlig livsstil, är jag personligen skeptisk mot mediciner överhuvudtaget och vill undvika äta dem om jag inte måste. Men jag förstår att många andra inte tänker som jag och vill ge medicinerna en chans (vilket jag också gjorde innan jag började med min ekologiska livsstil). Om medicinerna skulle avskaffas skulle deras liv kunna bli helt förstörda.

Det finns kanske en och annan som läser här som tycker att jag och många andra med Aspergers syndrom är väldigt fixerade vid bidrag och som tycker det är fel att ni vanliga människor ska behöva betala för oss. Till er vill jag bara säga att ni gott kan försörja mig och andra med Aspergers syndrom av flera anledningar. Det är ert intoleranta samhälle som har medfört att jag trots hög begåvning på vissa områden och dokumenterat goda studieresultat ändå inte platsar i samhället och arbetslivet. Det är ni som har tagit avstånd från mig långt innan jag tog avstånd från er. Det är era oförståndiga och okunniga lärare och er fördomsfulla människosyn som gör så att människor som inte klarar av att spela med i ert sociala spel utestängs. Den dagen ni är så toleranta som ni tror att ni är så kommer inte lika många människor med Aspergers syndrom att behöva bli försörjda av alla vanliga människor.
Jag har blivit illa behandlad i hela mitt liv av lärare, klasskamrater, socialsekreterare, arbetskarmater, arbetsgivare mm. Det är med trakasserierna som med mina Asperger-symptom. De har inte blivit vare sig färre eller fler. De bara yttrar sig olika i olika åldrar. Det är precis samma sak med omgivningens trakasserier. Det värsta är att det inte ens tjänar någonting till att vara förbannad på er för jag vet att ert problem är att ni inte begriper bättre. Att bli arg på läraren eller socialsekreteraren är som att bli arg på ett barn. Det är meningslöst. Barnet begriper inte att det gör fel och barnet har inte förstånd att ta till sig det.

Jag tror, precis som du skriver, att människors intoleranta syn på annorlundaskap gör många människor deprimerade och sjuka. Samhället skulle tjäna på att alla skulle få vara som de är.

Men i mitt fall berodde inte min arbetsoförmåga på dåliga erfarenheter i skolan. När jag ansökte om sjukersättning, mådde jag jättebra psykiskt och hade kommit över mobbingen och annat jag hade varit utsatt för. I mitt fall berodde min arbetsoförmåga helt enkelt på att mina svårigheter gör mig väldigt trött fysiskt och att vardagen tar mycket energi för mig. Även om jag hade blivit behandlad bra i skolan, hade jag ändå varit lika arbetsoförmögen. Men jag vet att vissa mår psykiskt dåligt, vilket kan göra dem arbetsoförmögna.

”Att bli arg på läraren eller socialsekreteraren är som att bli arg på ett barn. Det är meningslöst. Barnet begriper inte att det gör fel och barnet har inte förstånd att ta till sig det” – bra skrivet! Jag ska försöka tänka på detta och lägga min energi på annat än ilska och besvikelse gång på gång.

Tack. Jag försöker själv att tänka så men det är mycket lättare sagt än gjort. Jag blir många gånger arg när jag blir illa behandlad trots att jag förnuftsmässigt förstår att det är meningslöst att bli det.

Jag blir alltid arg när det händer och det tar lång tid att komma ur känslorna. Det är egentligen helt ofattbart att vården som är till för att hjälpa människor (?) så många gånger istället förvärrar ens mående. Ofta mår jag mycket sämre efter jag har besökt vården än innan. Det är läskigt med okunskapen och det dåliga bemötandet – och empatilösheten. Och så säger de att det är vi med asperger som har svårt med empati.

Hur tycker du att vården bemöter dig illa?

På alla möjliga sätt, det är inte många gånger som jag känt att ett läkarbesök eller möte med någon annan inom vården har gett mig något. Känner mest att de inte ens försöker lyssna eller förstå utan utgår från sina färdiga mallar. Har jag kritik mot dem kan de inte ta till sig det utan att börja tjafsa och de verkar ha noll förmåga till självinsikt. Det ska vara upp till mig att svar på allting från vilken medicin som jag ska äta till vilken behandling som passar bäst, själva verkar de inte kunna bidra med varken kunskap eller erfarenheter. Många av dem verkar ha en hemsk människosyn gentemot sina patienter.

Vad tråkigt att du har så dåliga erfarenheter av vården! Det är jobbigt när man inte blir förstådd som patient. Själv har jag också träffat väldigt okunniga läkare, men däremot fick jag väldigt bra bemötande från psykologen på habiliteringen. Jag kände verkligen att hon förstod mig och hade koll. Sedan går jag ofta till en privatläkare om jag behöver ett läkarutlåtande, han är väldigt kunnig men tyvärr kostar besöken en del.

Sedan går jag ofta till en privatläkare om jag behöver ett läkarutlåtande, han är väldigt kunnig men tyvärr kostar besöken en del.

Det låter lite som att du får vad du betalar för. Jag tycker det är illa om patienten måste betala ur egen ficka för att få ett bra läkarintyg.

Ja, det är riktigt illa. Vanliga läkare har iofs sagt till mig att de skulle kunna skriva läkarutlåtanden till mig. Men när de sagt saker till mig som: ”Det syns inte på dig att du har Asperger” och ”borde du inte orka städa när du orkar läsa språk?”, har jag känt att de inte haft den kunskapen som behövs, och därför har jag inte vågat låta dem skriva utlåtanden till mig. Om de inte ens vet om att svårigheterna inte alltid syns utanpå och att det inte tar någon energi från oss att syssla med våra specialintressen, kan de inte veta speciellt mycket om Asperger och jag vill att någon som har kunskap skriver utlåtanden så att det blir rätt. Så här borde det verkligen inte vara!

Bra att du hittat en vettig privatläkare! Vad heter den mottagningen? Jag behöver tyvärr läkarkontakt främst för att få antidepp, men även intyg. Önskar jag slapp träffa läkare överhuvudtaget, jag känner mig bara ifrågasatt och att jag måste försvara mig. Vad fick du för hjälp av psykologen på hab (om du vill berätta)? På min habilitering har tydligen inte psykologerna KBT-utbildning och det är KBT som jag tror passar mig bäst. Har dock fått en KBT-psykolog på min psykmottagning nu.

Mottagningen heter Cereb (www.cereb.se) och den ligger på Kungsholmen i Stockholm. Jag har aldrig blivit ifrågasatt hos läkaren där, men tyvärr kostar besöken som sagt en del. Jag går dit endast om jag behöver ett läkarutlåtande vilket nuförtiden är väldigt sällan, annars går jag till en vanlig husläkare.

På habiliteringen Stockholm ger de aldrig vare sig ”vanlig” terapi eller KBT och mig veterligen är det samma sak på andra habiliteringsmottagninar runt om i landet. Det enda de gjorde var att ge mig tips för att hantera svårigheter som uppstod pga Aspergers syndrom (dvs framför allt situationer då jag inte blivit förstådd och där jag missförstått omgivningen osv) men det hjälpte mig väldigt mycket. Men om det är KBT man behöver, är det tyvärr inte habiliteringen man ska vända sig till, och på vanliga psykmottagningar saknar de ofta kunskap om Asperger. Men jag hoppas naturligtvis att det blir annorlunda i framtiden!

Ok, tack för tipset om läkarmottagningen! Får se om jag vänder mig dit i framtiden när jag inte står ut med andra, inkompetenta psykiatriker mer 😉 Psykologen jag har fått på min psykiatriska mottagning verkar ha koll på asperger så jag har nog haft tur.

”Att bli arg på läraren eller socialsekreteraren är som att bli arg på ett barn. Det är meningslöst. Barnet begriper inte att det gör fel och barnet har inte förstånd att ta till sig det” – bra skrivet! Jag ska försöka tänka på detta och lägga min energi på annat än ilska och besvikelse gång på gång.

Jag äter gärna broccoli, men för att jag tycker om det. Om det har någon effekt på min AS har jag ingen aning om. Och jag bryr mig inte om det heller.

Om jag kunde bli av med de allra jobbigaste delarna av min AS och min ADHD skulle jag gärna bli det, men jag vill behålla de bra delarna. Men om det vore någon slags ”allt eller inget”-spel skulle jag hellre behålla alltihop.

Jag tycker att trots att folk inte har förstått varför jag är som jag är så har jag aldrig blivit illa behandlad på grund av det. Jag har alltid, ända fram till min stroke, klarat mig själv och försörjt mig själv och min familj. Eftersom jag inte fungerade så bra på en vanlig arbetsplats så har jag haft egna företag där jag kunnat arbeta med sånt som passar mig, på ett sätt som passar mig och på tider som passar mig. Och eftersom jag inte funkade så bra i skolan så har jag läst in det jag behövde på egen hand och tentat av det som jag behövde ha papper på att jag kunde. Och det har jag inte klarat trots mina NPF:er utan tack vare dem. Jag hade förmodligen inte haft så många nöjda kunder och fått de uppdrag jag fått utan min AS och min ADHD.

Jag menar inte att det passar alla att göra som jag har gjort, men jag tycker alldeles för många fokuserar på problemen istället för på de bra egenskaper som AS och ADHD faktiskt för med sig. Får vi bara göra det på vårt eget sätt kan många av oss åstadkomma sådant som de flesta NT inte skulle göra lika bra.

Så visst, gärna broccoli, men huvudsakligen för att det är gott.

Jag ser att det jag skrev i går kanske var lite väl kategoriskt. Jag vill inte på något vis förringa de svårigheter och problem många av oss har, framförallt i kontakten med andra människor, med skolor och arbetsplatser, jag bara tycker att vi ska få chansen att använda oss av de bra egenskaper våra NPF:er medför.

Jag förstår vad du menar, och jag håller med dig! Om personen har specialtalanger eller andra bra egenskaper, tycker jag att samhället borde utnyttja dessa istället för att haka upp sig på svårigheterna. Jag har aldrig förstått varför alla människor borde vara likadana och kunna ungefär samma saker.

Jag tycker precis som du, Gösta: om jag skulle kunna bli av med de jobbiga delarna i min Asperger, som t ex mina svårigheter för automatisering, skulle jag inte tveka en sekund utan ta chansen direkt! Men de bra delarna vill jag däremot behålla. Tack vare de bra delarna trivs jag med min Aspergers syndrom, det positiva överväger nämligen det negativa.

Jag förstår att din Asperger och ADHD hjälpt dig att lyckas med många saker i livet. Jag känner också att min Aspergers syndrom har gjort att jag är duktig på många språk. Tack vare Asperger kunde jag även skriva min bok på endast tre månader. För mig har det i sådana här situationer enbart varit en fördel att inte kunna hålla flera bollar i luften samtidigt: det betyder att jag bara koncentrerar mig på en sak åt gången, och om jag är motiverad, blir resultatet riktigt bra.

Jag har alltid, ända fram till min stroke, klarat mig själv och försörjt mig själv och min familj. Eftersom jag inte fungerade så bra på en vanlig arbetsplats så har jag haft egna företag där jag kunnat arbeta med sånt som passar mig, på ett sätt som passar mig och på tider som passar mig. Och eftersom jag inte funkade så bra i skolan så har jag läst in det jag behövde på egen hand och tentat av det som jag behövde ha papper på att jag kunde.

Man kan lugnt säga att du har hittat konpensationstekniker i yrkeslivet. Men hur har du löst umgänget med andra människor i övrigt då? Allt handlar ju trots allt inte om att försörja sig utan om delaktighet i samhället i stort.

Jag tror jag måste försöka gå samma väg som du Gösta. Jag ser det som att jag har två val. Antingen får jag bli den ofrivillige aspergerinformatören eller också får jag bli den ofrivillige egenföretagaren. Valet står mellan the Paula way och the Gösta way. Nej jag skojar bara men seriöst så är egenföretagandet ett alternativ men det gäller ju att få ruljans i verksamheten också.

Hm. Tror inte kommentaren postades. Skickar igen så får vi se …

Jag har alltid, ända fram till min stroke, klarat mig själv och försörjt mig själv och min familj. Eftersom jag inte fungerade så bra på en vanlig arbetsplats så har jag haft egna företag där jag kunnat arbeta med sånt som passar mig, på ett sätt som passar mig och på tider som passar mig. Och eftersom jag inte funkade så bra i skolan så har jag läst in det jag behövde på egen hand och tentat av det som jag behövde ha papper på att jag kunde.

Man kan lugnt säga att du har hittat konpensationstekniker i yrkeslivet. Men hur har du löst umgänget med andra människor i övrigt då? Allt handlar ju trots allt inte om att försörja sig utan om delaktighet i samhället i stort.

Jag tror jag måste försöka gå samma väg som du Gösta. Jag ser det som att jag har två val. Antingen får jag bli den ofrivillige aspergerinformatören eller också får jag bli den ofrivillige egenföretagaren. Valet står mellan the Paula way och the Gösta way. Nej jag skojar bara men seriöst så är egenföretagandet ett alternativ men det gäller ju att få ruljans i verksamheten också.

helt sant håller med dig här ..

Skulle inte de flesta autister i flera nivåer välkomna att kunna socialisera utan att det var så besvärligt, om de nu kan? Man kan ju välkomna ensamheten och ändå tycka att det är skönt att inte behöva vila i dagar efter att varit tvungen interagera med folk.

Man trivas utmärkt med sina rutiner, men ändå tycka att det skulle vara skönt att inte bli så stressad när rutinerna måste brytas.

Sedan tror jag det där med det påtvingade lekandet som du utsatts för i grunden bottnar i att de själva njuter av social samvaro i olika former och önskar dig samma upplevelse. Totalt missriktat förstås. Du önskade ju inget hellre än att få vara ifred. Men om en behandling skulle göra att ytterligare många njutbara saker öppnar sig i livet – är det så illa? Kanske skulle det ge en ett ännu mer tillfredsställande liv än till och med specialintressena?

Även om man skulle kalla autismen för en sjukdom så är den självklara lösningen ändå inte beteendeträning och att tvinga folk att göra saker de inte tycker om. Det vore lite som att ”stärka” ett brutet ben genom tvinga någon att springa på det. Snarare måste man komma åt grunden till varför någon tycker att så många saker är så besvärliga istället för lätta eller njutbara från början.

Sedan finns ju en hake: Om det nu är så att man kan få effekten att social kontakt blir enkel och njutbar istället för komplicerad. Hushållsarbete blir något man gör medan man funderar på något trevligare istället för fruktansvärt ansträngande. Kommer i så fall savantförmågorna att försvinna samtidigt? Om behandlingen ger en mer sammanhållen bild – kommer då ett extremt detaljseende försvinna? Kan det ställa till med problem om man har ett yrke som kräver detaljfokus? Och om man har ett jobb för att man är så fruktansvärt intresserad av ett viss ämne – får man då problem på jobbet om man upptäcker fler saker i livet? Visserligen finns det ju gott om NT professorer som klarar sig utmärkt, men ändå.

Om man använder ord som ”bota” och ”behandla” när man talar om Aspergers syndrom och autism, finns risken att människor börjar tro att autism är en sjukdom, vilket kan få förödande konsekvenser för oss som lever med diagnosen. Om autism skulle börja betraktas som en sjukdom, skulle läkarna förmodligen försöka ”träna” oss så att vi skulle börja bete oss så normalt som möjligt. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag mådde efter att ha försökt ”träna” i 24 års tid för att göra som alla andra och att neka min personlighet. Hur jag skulle må om jag utsattes för sådan träning idag vågar jag inte ens tänka på.

Jag hade absolut gärna haft en förmåga att kunna utföra hushållsarbeten utan att bli trött! Jag hade gärna orkat lika mycket som neurotypikerna orkar.

Däremot har jag inget intresse av att lära mig att njuta av det sociala eftersom jag inte ser poängen med det. Mina specialintressen räcker gott och väl för mig för att jag ska uppleva njutbara saker i livet. Dygnet har bara 24 timmar, och jag behöver inga fler njutbara saker än vad jag har idag för tiden finns inte. Jag är dessutom inte heller säker på att neurotypiker njuter lika mycket av socialt umgänge än vad jag njuter av att syssla med mina specialintressen.

Man kan också vända på resonemanget: många neurotypiker vill säkert inte bli autistiska bara för att få uppleva njutningen med specialintressen. En ateist vill förmodligen inte heller bli religiös bara för att få uppleva det positiva med att ha kontakt med Gud. Så länge man är nöjd med sitt liv och njuter behöver man ju inte lära sig att njuta av saker man ser som ointressanta. Så ser jag på det i alla fall!

När jag nu återupptäckt din utmärkta blogg så blev jag lite förvånad att jag glömt bort den från början. Jag tror att svaret är just detta inlägg: Jag började rota i ämnet sulforafan och dess effekter och glömde så småningom helt bort var jag fick tipset.

Efter ett knappt år med broccoliextrakt så har min nästan ickeverbala svårt autistiska nioåring fått följande effekter:
Hon är mer uppmärksam och intresserad på lektionerna i skolan.
Hon har blivit mer nyfiken på de andra barnen i klassen. Leker ibland tillsammans med något annat barn.
Hon kommer spontant fram till sina släktingar och vill ha en kort kram – innan hon studsar iväg på egna äventyr igen.
Hon är mindre skrämd av folkmassor.
Hon har blivit intresserad av sånger och ffa rörelsesånger. Ibland sjunger hon så man kan känna igen sången.
Tecknar oftare spontant något ord hon lärt sig i skolan. *föräldrarna letar febrilt i tecken-ordboken* 🙂
Dessutom har hon börjat spela spel som kräver att man tänker i flera steg. Och plötsligt listat koden till min mobil. *hälften imponerad och hälften förskräckt*

Hon är definitivt fortfarande sig själv men vi är glada över att hon har hittat fler roliga saker och att en del områden är mindre jobbiga för henne. Jag tackar så hemskt mycket för tipset!

Vad bra att tipset hjälpte henne!

41 svar på ”Sulforafan i broccoli lindrar symtomen vid autism”

Lämna ett svar Avbryt svar