Hur skulle du må som vuxen om du levde i en värld där normen var att kunna alla telefonkataloger utantill och att klara sig på två timmars nattsömn? I en värld där du tvingades gå till jobbet varje dag och stå ut med att bli utskälld för att du inte orkar arbeta 20 timmar i sträck varenda dag och att du inte lyckas lära dig alla telefonnummer på hela telefonkataloger trots att du verkligen anstränger dig? En sådan värld är tyvärr verklighet för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som Aspergers syndrom, autism och ADHD.
SvD skriver idag att stödet för personer med ADHD kommer att förbättras. Äntligen! Precis som det framgår i artikeln, kan tidiga insatser förhindra framtida problem. Att många vuxna med Aspergers syndrom och ADHD mår dåligt idag kan knappast vara en slump. Har man blivit utsatt för fel bemötande och intolerans i barndomen, påverkar det uppväxten mycket mer än vad många tror.
ADHD har ofta setts som en slaskdiagnos för ouppfostrade barn så att lata föräldrar kan skylla ifrån sig sitt ansvar. ”Förr i tiden fick ungar minsann inte bete sig hur som helst”, säger många vuxna idag. Men jag frågar mig hur barn med Aspergers syndrom och ADHD mådde på den tiden och hur det har gått för dem som vuxna? Som bekant mår många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar mycket dåligt idag, men det var knappast bättre förr, snarare tvärtom.
Själv brukar jag säga att jag blev skrämd till tystnad under min skoltid: när jag sa att jag inte ville gå i skolan, fick jag till svar att jag inte hade något val och att sociala myndigheter skulle omhänderta mig och tvinga mig till skolan om jag vägrade. Därför skulle jag behöva ”skärpa mig”. Eftersom jag var livrädd för att bli omhändertagen, återstod det bara två alternativ för mig: att fortsätta gå till skolan och anpassa mig eller att begå självmord. Eftersom jag inte vågade begå självmord, återstod bara det första alternativet, dvs fortsätta gå i skolan och lida i tystnad. Tänk om det hade funnits kunskap och hjälp till barn med Aspergers syndrom och AD/H/D, då hade jag kanske inte behövt må som jag gjorde!
När jag föreläser idag, får jag ofta höra från föräldrar till barn med ADHD att funktionsnedsättningen i sig inte är något större problem. Nej, det största problemet är okunskap, fel bemötande och intolerans. Barnen känner ofta på sig om vuxna inte tycker om dem, och de får dåligt samvete över att de inte är som man ”borde vara”. Föräldrar till dessa barn får ofta stå ut med omgivningens blickar och kommentarer som: ”herregud, att vissa föräldrar inte kan uppfostra sina barn”. Att få känna att man inte duger som förälder samtidigt som man ständigt behöver oroa sig för sitt barn som behandlas illa i skolan kan vara psykiskt nedbrytande, har många föräldrar berättat för mig.
När jag får höra att det daltas för mycket med barn med ADHD idag, brukar jag svara att jag inte håller med. Tvärtom! Det är dags att kunskap och tolerans äntligen ökar för denna funktionsnedsättning som trots allt drabbar fem av hundra skolbarn. Precis som Christopher Gillberg säger: ”Ett barn i varje klass”.
10 svar på ”Stöd för personer med ADHD kommer att förbättras”
”Att många vuxna med Aspergers syndrom och ADHD mår dåligt idag kan knappast vara en slump. Har man blivit utsatt för fel bemötande och intolerans i barndomen, påverkar det uppväxten mycket mer än vad många tror”. … instämmer jag helt fullt ut till 110% .. mörker talet på sånna personer är nog större än man kanske tror
”Hur skulle du må som vuxen om du levde i en värld där normen var att kunna alla telefonkataloger utantill och att klara sig på två timmars nattsömn? I en värld där du tvingades gå till jobbet varje dag och stå ut med att bli utskälld för att du inte orkar arbeta 20 timmar i sträck varenda dag och att du inte lyckas lära dig alla telefonnummer på hela telefonkataloger trots att du verkligen anstränger dig? En sådan värld är tyvärr verklighet för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som Aspergers syndrom, autism och ADHD.” något som allt för väl tyvärr stämmer också .. och antagligen är det väl pga brist på kunskap fördomar och att man inte tar det på allvar förskjuter det hela och inte bryr sig att lägga ner tid energi resurser att se till det och att en person med dom här svårigheterna mer eller mindre känner sig tvingade att leva upp till förväntningarna och kraven samhället har idag men man har inte samma förutsättningar för att klara av det lika lätt och det är mer för en person med ADHD och Aspergers som kan försvåra det mesta också påminner mig om tidigare inlägg du skrev förut det där om att som jag tolkade det ”jamen alla andra kan och klarar av det varför gör inte du det för ?? skärp dig ryck upp dig ….. när det är så känns det mer som ett hån och att man inte visar någon hänsyn tolerans acceptans eller respekt för individen tycker jag”
Att männisor säger till oss att alla andra kan och att vi borde rycka upp oss kan i vissa fall handla om okunskap. Men lärare och vårdpersonal borde naturligtvis veta bättre!
ja precis så är det helt klart
någonting som jag funderat länge på och jag tror inte att jag har fel är att vi människor är mera lika djuren än man kan tro det är inte vad som sägs eller görs utan lika mycket om inte mer HUR det sägs och görs som avgör hur man ska tänka och tolka något ungefär som för en hund tex om den har kissat inne och man ser det direkt eller efter en stund lönlöst banna den i efterhand och bli arg på den ju och vad för ton man använder när man säger till den också om du hänger med nu vad jag menar …
Hej!
Jag kan bara hålla med. Jag har själv inte barn med någon neuropsykiatrisk diagnos men många i min nära omgivning. Jag kan bara bli tokig på den oförståelse som finns. I mina ögon och även hur jag har låtit mina barn växa upp så är skälla och skrika helt fel. Vi har alltid pratat så mycket vi har kunnat med varandra. Positivitet är så viktigt och ännu viktigare när många kanske har en negativ inställning emot dessa barn. Följer din fina blogg med glädje. Du har en otrolig förmåga i att uttrycka dej.
Hej Nettan!
Vad roligt att du följer min blogg. Fint att du är så förstående även om du själv inte har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är tråkigt att det fortfarande finns mycket oförståelse, men det är iaf bra att stöd till personer med ADHD kommer att öka. För precis som du skriver, har många en negativ inställning till dessa barn.
Hej…
Hur barn mådde på 60-70 talet vet jag lite om,jag fick mina diagnoser as/adhd vid 60 år fyllda efter att min 21 årige son fick as/add lagom till 18 års dagen.När jag gick i skolan så mådde man inte så värst bra eftersom jag var så dålig i dom flesta ämnen utom teckning och musik,jag blev helt underkänd när jag sluta skolan.Sen blev det yrkeskola och folkhögskola som heller inte gick bra,till slut blev jag väl så van att misslyckas…Men 60-70 talet var väldigt lätt att få jobb,så är det inte för ungdomar idag.Men jag har klarat mig ändå kan jag tycka så här i efterhand.Min son har det jobbigt nu med sina studier,men vi kan bolla våra erfarenheter med varandra.Idag bor jag ensam på landet för mig själv och det är jätteskönt faktiskt efter min tidigare relationer,nu kan jag få vara lite egen när jag vill.Nu med facit i handen så ser jag att mina diagnoser har varit och är en stor tillgång många ggr.Alla möten med min son’s lärare genom tiden har varit jobbigt för mig för jag såg ju att det är ju lika illa ställt idag som på 60 talet,som jag upplevde det,med folk som säger till min son att rycka upp sig och bjuda till
Hej Thomas!
Vad bra att du klarat dig bra i livet trots att du fick dina diagnoser sent! Till skillnad från mig är jag extremt dålig på teckning och musik, kan inte sjunga alls, har ingen taktkänsla och kan inte rita.
Skönt att du bor på landet! Själv älskar jag mina favoritaffärer i Stockholm plus jag gillar att vara anonym, men annars hade jag också kunnat bo på landet. Nu bor jag iofs väldigt nära skogen och promenerar där ofta, det är viktigt för mig att få vara nära naturen.
Det är riktigt illa att lärare fortfarande kan säga till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att rycka upp sig. Tänk om någon skulle säga till en gammal dement människa att rycka upp sig när h*n är glömsk. Många verkar tro att svårigheterna handlar om lathet. Men Asperger kan också vara en tillgång i många situationer, precis som du skriver.
Åh vad bra du skriver. Känner så igen mig! Samhällets okunskap – usch! Jag försöker försiktigt att ”föreläsa” och ”predika” på kafferasterna om detta. Men avfärdas bara med ”äh”. Jag har diagnos och dom vet inte ens om det. Känns ju sådär när jag vet att de gillar mig som jag är men inte ens vill lyssna när jag försöker ge min förklaring till hur det faktiskt är, när dessa diagnoser kommer på tal.
Vad kul att höra att du tycker att jag skriver bra! 🙂 Men tråkigt att dina arbetskamrater reagerade på det där sättet. Vissa är helt ointresserade av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har jag märkt, förmodligen för att sådana diagnoser inte berör dem personligen. Men tycker ändå att det är tråkigt att dina arbetskamrater bara avfärdade informationen på det där sättet. Men vem vet, kanske skulle de reagera annorlunda om de visste om att du har en diagnos? Hoppas det i alla fall!