När man har Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd och är vuxen, är det mycket viktigt att man blir bemött som en sådan. Ibland kan yrkesverksamma få för sig att bara för att man har en funktionsnedsättning så betyder det att man har en utvecklingsstörning men det behöver inte vara så. Många av oss som har en diagnos inom autismspektrat har en normal eller hög intelligens, och trots att vi kan ha en ojämn begåvningsprofil och kan behöva tydliga förklaringar och otroligt mycket stöd inom vissa områden, betyder det inte att vi är lågfungerande inom andra områden.
Jag brukar säga att mina praktiska färdigheter är ofta i barnnivå och där behöver jag mycket stöd och hjälp, men inom andra områden är jag vuxen och vill därför bli bemött som en sådan. Det betyder att jag vill bli tagen på allvar när jag går till läkaren och beskriver mina symptom och inte får till svar att läkaren måste prata med någon vuxen som exempelvis min boendestödjare som kan bekräfta att det som jag beskriver om mina symptom stämmer. Visst, jag kan ibland ha svårt för att bedöma hur jag känner i kroppen, men när jag vet att någonting är fel i kroppen och verkligen har ont så är det så, och då vill jag bli tagen på allvar.
Det är också viktigt att boendestödjarna inte kör över oss med aspergare och tror att de alltid vet bäst bara för att vi har en diagnos. De allra flesta vuxna vill välja själva hur de vill leva sina liv, och detsamma gäller självfallet även oss med Aspergers syndrom. Någon kanske väljer att sitta framför datorn nästan hela dagarna, någon kanske vill syssla med sitt specialintresse dag ut och dag in, någon vänder på dygnet totalt och vill sova till tre på eftermiddagarna, någon väljer att följa en annorlunda kost osv.
Självklart är det viktigt att boendestödjaren upplyser oss om konsekvenserna av vårt val om hen tror att vi inte är medvetna om det. Då kan hen exempelvis säga: ”Du vet ju att det är bäst för kroppen att få solljus ibland och därför är det inte bra att sova till tre på eftermiddagarna”, men om klienten svarar att hen är fullt medveten om detta men ändå vill sova fram till eftermiddagen, är det viktigt att boendestödjaren respekterar detta och inte börjar tjata. Ibland kan ju vuxna personer göra val som inte är de optimala för ens hälsa och då vill man inte höra tjat.
Själv valde jag förut att sitta hemma med neddragna gardiner hela dagarna trots att jag visste om att det var bra för hälsan att få solljus, men eftersom det fick mig att må bra att vara i mörker, ville jag leva så. Å andra sidan gjorde jag andra val som var mycket hälsosamma, jag var exempelvis mycket noga med att äta extremt nyttigt och utesluta alla onyttigheter. På samma sätt fanns det andra vuxna som gjorde helt andra val än jag. De kanske valde att röka och äta en bulle till fikarasten varje dag trots att de var fullt medvetna om att bullar och cigaretter skadade hälsan, men å andra sidan vistades de utomhus varje dag och fick i sig därmed tillräckligt mycket solljus. Precis på samma sätt som de ville bli respekterade för sitt val, ville jag bli respekterad för mitt!
18 svar på ”Sluta behandla oss aspergare som barn!”
Hej
Jag har en kompis som jag börjat misstänka har Aspberger. Det skulle nog gå att leva med men problemet är att han allt för ofta hamnar i onödiga konflikter. Vi är båda ideellt engagerade och det är där jag lärt känna honom. Han lägger ner extremt mycket tid på detta och på att lära sig mer men även på att utveckla ny kunskap och ny teori runt aktiviteten som den ideella verksamheten bygger på.
Problemet nu är att vi har en allvarlig konflikt under uppsegling mellan honom och en annan person som räknas som en aktoritet på området. Efter att ha pratat med alla parter så är jag övertygad om att det hela handlar om dålig kommunikation och otydlighet. Otydlighet i organisationen om vad olika roller innebär och vad man egentligen har för ansvar och befogenhet i sin roll.
Min kompis har stort förtroende för mig och vi har pratat mycket om denna situation. Till att börja med stod jag på hans sida men efter att ha pratat med alla inblandade och försökt förstå situationen så misstänker jag att min kompis har Aspberger. Ytterligare en person som både är gift med en person och har ett barn som är diagnostiserade med Aspberger är rätt säker på att även min kompis har det.
Hur ska jag gå tillväga nu?
Hur ska jag gå tillväga nu?
Gå tillväga med vad då? Vill du att din kompis ska bli utredd för Aspergers syndrom eller vill du att din kompis ska vika ner sig för auktoriteten eller vad vill du uppnå?
Hej! Om problemet är att du vill att din kompis ska veta att du misstänker att han kan ha asperger så kan du ta upp ämnet med honom försiktigt och kolla hur han reagerar. Men om han reagerar negativt och inte är intresserad av att genomgå en utredning så är det viktigt att respektera detta för alla är intresserade av att bli utredda och få en diagnos. Om problemet är istället konflikten du syftade på kan du försöka medla mellan parterna och försöka förstå hur alla tänker. Hoppas det ordnar sig!
Var tydlig och prata med personen ifråga tycker jag är mitt råd så kommer nog denna konflikt lösa sig.
Du kanske ska vara med på ett möte med de personerna som har denna konflikt.
Hoppas att det löser sig.
Om du ska hem till Finland över jul här så äter du väl lite av den goda finska julmaten, typ kålrotslåda och annat nu då Paula?
Du kan ju äta kyckling och den viltfångade fisken när du kommer hem till Stockholm igen 🙂
Nej jag gillar inte de finska jullådorna, vi äter många olika lådor i Finland men jag äter ingenting av det, jag är rätt kräsen när det gäller mat 😉 Kalkon och lax äter jag på julbordet, men jag skulle också kunna äta vanlig vardagsmat på jul utan problem utan att sakna julmaten alls 🙂
Mycket bra skrivet Paula. Ibland så möter jag tyvärr lite av samma attityd från en del i min omgivning med att dom är övertydliga eller pratar till mig som om jag vore 15, vilket ju är ganska störande när man är 52, högfungerande och högbegåvad.
Tack Roland! 🙂 Jag förstår verkligen att det är jobbigt att bli bemött som ett litet barn. Jag har iofs inget emot om människor är övertydliga när de pratar med mig om det är så att de inte känner mig, då vet jag att de försöker ta hänsyn till min asperger. För mig är det värsta om yrkesverksamma har attityden att de vet allt bäst bara för att det är jag som har en diagnos och inte de!
Ja, det är väldigt utförligt och bra beskrivet som leder till eftertankar och öppnar upp medvetenheten om att alla människor har sina ritualer och/eller beteenden som vi alla har olika uppfattningar om huruvida de är bra eller inte. Jag tycker det är viktigt att respektera och ta hänsyn till alla människors sätt att leva, vara eller göra utan att komma med uppmaningar eller lägga sig i om inte personen visar öppenhet om att tala om det eller om personen utgör någon slags direkt fara för mig eller andra i närheten
Jag håller med! Det händer lätt att yrkesverksamma tror att de vet vad som är bäst för oss och de kan ge oss välmenande råd, men det kan lätt bli för mycket.
Ett mycket bra inlägg!
Visst är det så att diverse personalkategorier i offentlig sektor pratar med oss som om vi vore barn eller förståndshandikappade.
Har mött den sortens bemötande alltför många gånger sen jag fick diagnos 1994 och det måste till en ändring på det!
Socionomer, habiliterare, LSS-handläggare, kuratorer, pedagoger, även boendestödjare och andra.
Det är nåt som skaver nånstans när det är dom som står för det absolut sämsta bemötandet.
Fått uppfattningen att de ofta VILL att vi aspergare ska vara mer lågfungerande än vi är och att vi fogligt ska inordna oss i deras verksamheters uppställda matriser.
För egen del har jag löst det genom att inte ha med några såna att göra överhuvudtaget.
Vad tråkigt att du har varit tvungen att lösa situationen genom att inte ha med myndigheter att göra men jag förstår dig! Det kan ju vara svårt att hitta en boendestödjare, psykologer och andra stödpersoner som verkligen förstår vad Aspergers syndrom och autism handlar om. Jag har iofs inget emot att folk talar tydligt med mig för de kan inte veta hur mycket tydlighet jag behöver om de inte känner mig sedan innan och inte känner till vilka svårigheter jag har. Men däremot är det viktigt för mig att jag får bestämma själv över mitt eget liv även om jag kanske ibland gör val som många andra inte skulle göra. Du har helt rät ti att det måste bli ändrig på att vi ofta blir bemötta på fel sätt!
Som tur är finns det bra aspergerföreläsare där ute, du verkar vara en av dom!
Den verkliga insikten är det vi aspergare själva som har och det är vi som ska vara ute och informera.
Tydlighet ja…
Många verkar förväxla tydlighet med att tala långsamt och överpedagogiskt, som till ett barn.
Klarspråk i normal samtalston duger bra.
Man kan undra vad det beror på, att vi blir felaktigt bemötta.
Det är inte direkt ovanligt om jag säger så.
Många aspergare tycks ha samma erfarenhet, vet inte hur många jag hört berätta om samma typ av nedlåtande bemötanden.
Det måste vara brister i deras utbildning, och/eller så vill de att vi ska vara mer lågfungerande än vi är så att de kan känna sig trygga och överlägsna i sin yrkesroll.
Klarspråk i normal samtalston duger bra.
Jag håller verkligen med! Man kan vara tydlig men ändå prata till en som man pratar till andra vuxna. Det är ofta jobbigt med alla som har attityden: ”men lilla Paula, vad gullig du är”.
Du har helt rätt i att det inte är ovanligt att bli fel bemött och de allra flesta har varit med om det någon gång. Jag tror att det finns mycket okunskap och alla som jobbar med människor inte är lämpade för det. Men som tur är har jag också haft turen att träffa yrkesverksamma som är underbara och som bemöter mig helt rätt så alla har inte bemött mig fel.
Under många år tvingade jag mig att dra upp persienner och rullgardin bara för att mina boendestödjare skulle komma. Jag trivdes inte med det. Det tog så mkt onödig energi att tänka på det inför varje gång men jag ville inte bli avslöjad som konstig. Jag tror jag skämdes för jag kände nog att jag var lite udda. Vanligtvis städade vi aldrig heller så vi behövde inte det extra dagsljuset. Idag bryr jag mig mindre om vad andra kan tänka om mitt sätt att göra saker på och väljer att inte släppa in andra än hantverkare och ev sjukvårdspersonal. Jag upplever en större frihet.
Vad skönt att du inte längre tänker på vad andra tycker och tänker! För vi ska ju verkligen inte behöva anpassa oss i våra egna hem men tyvärr anpassar sig många ändå. Och jag förstår verkligen att det tar energi att behöva tänka på att ändra på saker i sitt hem hela tiden bara för andras skull. Jag tror att många boendestödjare tror att det är meningen att klienten ska ha ett ”normalt” hem (vad normalt nu än betyder) när meningen egentligen bör vara att vi ska ha ett hem som vi trivs i och där vi får hjälp att underröja de hinder vi upplever i vår vardag.
Jag såg ett tvprogram där en psykolog skulle hjälpa en familj med en son (kanske var han 12-15 år eller så) med autism/AS som inte mådde bra och behövde hitta ro. Lösningen var att de byggde en koja åt honom i hans rum. I kojan var det mörkt och tyst (om man stängde dörren till hans rum) och där kunde han krypa in efter/innan en stressig upplevelse/händelse eller efter en jobbig dag. Jag tror kojan liknade ett mindre tält. Förstod mig själv ännu bättre efter att ha förstått killens behov.
Jag skulle själv tycka att det var mysigt med en liknande koja! Jag älskar att sova i tält just för det gör mig att känna mig avstressad och lugn. Så jag förstår verkligen den lille killen! 🙂