Skillnaden mellan den medicinska och sociala modellen

Idag kommer jag förtydliga skillnaderna mellan den medicinska och sociala modellen för funktionsnedsättning. För referens vill jag hänvisa till Lindbergs och Grönviks bok Funktionshinderspolitik, Lindbergs rapport Forskningen som haltar: Svensk forskning om funktionshinder samt Grönviks och Söders antologi Bara funktionshindrad? Funktionshinder och intersektionalitet.

Kan vara annorlunda i Finland

Enligt den medicinska modellen anses en funktionsnedsättning vara en brist och defekt medan anhängarna av den sociala modellen anser istället att problemen uppstår endast på grund av bristande tillgänglighet. En finsk bloggläsare, Borneo, ställer sig kritisk till det faktum att den sociala modellen framställs som ett alternativ till den medicinska modellen och undrar om jag strävar efter ett diagnosfritt samhälle, och jag tror att Borneo antingen har missförstått den sociala modellen eller så finns det i Finland anhängare av den sociala modellen som har åsikter som skiljer sig från den traditionella sociala modellen som de ovanstående författarna som jag länkar till ovan skriver om.

Funktionshindret är relevant

Anhängarna av den sociala modellen erkänner visst att funktionsnedsättningar existerar (t.ex. autism, hörselnedsättning o s v), men det är inte funktionsnedsättningen som anses vara relevant utan funktionshindret. Och enligt modellen anses autism endast vara ett funktionshinder (d v s ett problem) när det finns brister och barriärer i samhället, och dessa barriärer kan exempelvis vara av fysisk, ekonomisk eller social karaktär. Grundtanken är alltid att samhället ska vara anpassat till alla människor och till allas behov. På samma sätt som en förälder till småbarn ska kunna förvänta sig att kollektivtrafik ska vara tillgänglig för personer med barnvagn anses personer med olika typer av diagnoser kunna förvänta sig att få de anpassningar de behöver utan att bli utpekade som defekta. Samhället brister och barriärer anses alltså skapa problemen som gör livet svårt.

Nu har autismen blivit ett problem

Ett exempel. Min ordinarie boendestödjare är jätteduktig och kompetent på alla sätt, men tyvärr har hon behövt ta en tillfällig paus från sina boendestödsuppdrag. Därför har jag sedan början av mars behövt ta emot vikarier. När jag hade min ordinarie boendestödjare hade jag inget funktionshinder alls i hemmet. Jag hade såklart fortfarande min funktionsnedsättning (autism), men det var inte intressant i sammanhanget eftersom det inte fanns några brister i stödet jag enligt lag har rätt till. Men nu har jag behövt ta emot vikarier sedan några månader tillbaka vilket ofta har strulat. Nu funkar mitt liv inte alls längre på samma sätt, och nu har min autism plötsligt blivit ett funktionshinder och ett problem! Min autism blir alltså bara ett problem när samhällets stöd och anpassningar brister.

Får leva på mina villkor

De medicinska och sociala modellerna är inte varandras motsatser i alla sammanhang eftersom båda modeller utgår från att det finns diagnoser och att den enskilde kan behöva stöd. Men där slutar likheterna, och den stora skillnaden ligger i bemötandet. Enligt den medicinska modellen är en funktionsnedsättning som sagt en brist och man anses ha en skyldighet att lita på ”professionella” (i autisternas fall på exempelvis neurotypiska boendestödjare). Därför förväntas individen med autism vara tacksam för att få stöd istället för att se stödet som en mänsklig rättighet. Dessutom förväntas den funktionsnedsatte ”träna bort sina svårigheter” vilket i mitt fall har tagit sig uttryck i att vissa har ansett att jag behöver utsätta mig själv för ”självständighetsträning” när jag har boendestöd. Anhängarna av den sociala modellen anser inte att den enskilde står i tacksamhetsskuld utan fungerande stöd anses vara en självklarhet. Enligt den sociala modellen har jag inga skyldigheter att ”träna på diverse färdigheter” mot min vilja utan jag får skapa ett liv på mina villkor.

Jag duger som jag är

De boendestödjare som har ansett att jag ska ”motiveras för att bli bättre och bättre på vissa färdigheter” har definitivt utgått från den medicinska modellen. De har ansett att det neurotypiska är normen och autism är en avvikelse, och därmed skulle jag må bättre av att försöka bli av med mina svårigheter och höja kraven successivt. De boendestödjare som har utgått från den sociala modellen har däremot hållit med mig om att autism inte måste vara ett problem så länge jag får leva på mitt sätt. Därmed har jag ingen skyldighet att utvecklas på det sätt som förväntas, och det är just det som är grundidén i den sociala modellen: jag duger som jag är och behöver inte träna på vissa färdigheter bara för att ”professionella” anser att jag behöver det! De boendestödjare som har utbildning i den sociala modellen har förstått detta.

Förväntas acceptera sjukrollen

Något som är vanligt i den medicinska modellen är att man förväntar sig att personen med funktionsnedsättning ska anamma Parsons sjukroll. I denna sjukroll ingår såväl rättigheter som skyldigheter. Rättigheterna består av att slippa skuldbeläggning för att man har en sjukdom/funktionsnedsättning och att man misslyckas med att uppfylla samhällets förväntningar. Skyldigheterna inkluderar däremot att sträva efter att bli av med sin sjukdom/funktionsnedsättning samt fullfölja professionellas anvisningar. I den sociala modellen läggs stort fokus på inifrånperspektivet och empowerment. Man pratar inte om personer med funktionsnedsättning utan man pratar med dem, och de professionella anses inte alltid vara experter som alltid vet allt bäst. Istället för att boendestödjarna ska säga: ”Jag vet vad du behöver för att må bra” ska de fråga: ”Vad behöver du för att må bra?”

Behöver inte underkasta mig

Du, Borneo, verkar irritera dig på att vissa autister inte tycker att deras autism är ett problem samtidigt som de förväntar sig att få stöd, och just det tankesättet är typiskt i den medicinska modellen: istället för att se stödet som en mänsklig rättighet förväntas autisten att ”betala tillbaka” till samhället genom att erkänna: ”Jag är defekt, jag har en brist och det är ni neurotypiker som är normen.” Flera finska autister som har skrivit till mig har bekräftat att det är så i Finland och att det är därför många finländare blev arga när jag sade offentligt i media att jag gillar mig själv och har god självkänsla även om jag inte alltid kan saker som vuxna förväntas kunna. I Finland borde jag tydligen underkasta mig och säga: ”Jag hatar mig själv för att jag är så här. Jag försöker utveckla mina färdigheter och bli som ni neurotypiker men jag klarar inte alltid av det.” Då skulle jag förtjäna sympatier i Finland! Men här i Sverige anser inte TV-tittarna att jag behöver förtjäna respekt och anpassningar genom underkastelse och genom att erkänna att neurotypiker utgör normen.

Är elakt att påpeka andras brister

Som jag tidigare har nämnt anser jag att jag har svårigheter med hemsysslor, men till skillnad från mig anser inte vissa autister med boendestöd att de har så stora svårigheter utan de fokuserar väldigt mycket på sina styrkor. Och jag skulle vilja veta varför det är så viktigt för många finländare att dessa autister erkänner att de har svårigheter när de tar emot stöd? Faktum är att det ofta kan vara friskt att se sig själv som kunnig/duktig/intelligent/begåvad/kompetent. Jag pratar ju ofta om att jag har svårigheter, men många yrkesverksamma, bland annat psykologen på habiliteringen, tyckte istället att jag skulle utgå från Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier och inte se mina svårigheter som just svårigheter utan annorlundaskap. Ändå ser jag som sagt vissa av mina särdrag som svårigheter, men andra autister tänker inte så. Jag tycker ärligt talat att det är elakt av finländare att trycka ner dessa autister och påpeka deras brister när autisterna ser sig själva som fullvärdiga och kompetenta!

Blev inte förminskad

Vanligt i den medicinska modellen är också att förminska personer med funktionsnedsättning. I flera års tid hade jag förmånen att ha en kollega med intellektuell funktionsnedsättning som varken kunde läsa, skriva eller räkna. Jag och han var de enda medarbetarna på företaget med funktionsnedsättning, alla andra var helt vanliga neurotypiker med universitetsutbildning. Och han blev behandlad som vilken kollega som helst! Ingen pratade med honom med en förminskande ton i stil med ”vad gullig du är” (vilket jag sett är vanligt på olika verksamheter i Finland) eller som om han vore ett litet barn, och han ansågs ha en unik kompetens som vi andra inte hade. Och vi alla lärde oss otroligt mycket av honom! Ingen av oss tänkte varken i hans närvaro eller frånvaro: ”Han har en intellektuell funktionsnedsättning så hans åsikter och upplevelser saknar relevans. Vi vet allt bättre än han.”

Vi hade skapat problemet

När han påpekade att vår hemsida inte fanns på lättläst svenska (han brukade lyssna på texter, men förutsättningen för att han skulle kunna ta till sig innehållet var att språket var på enkel svenska) lovade min chef att fixa detta. Killen hann dock sluta innan min arbetsgivare hann ta tag i det, men att han inte kunde ta del av texten på vår hemsida ansågs inte vara en brist som låg hos honom utan bristen låg hos företaget och oss kollegor. Det var vi som hade skapat hans funktionshinder eftersom vi inte hade gjort hemsidetexten tillgänglig för honom, och det är det som är idén i den sociala modellen: han är inte ett problem utan det är samhället (i detta fall vi)! Och han ska inte behöva tacka om han får texten på lättläst svenska eller erkänna att han har svårigheter utan det är vi andra som ska be om ursäkt för att vi har missat det.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Den medicinska synen är förlegad

Du, Borneo, skriver att den medicinska modellen är mainstream, och jag håller helt med dig om vi pratar om Finland! Men när vi pratar om Sverige håller jag inte helt med. Redan år 2016 skrev Fuentes i antologin Bara funktionshindrad? att Sverige är på väg bort från den medicinska modellen då den börjat bli gammaldags men att det fortfarande finns vissa rester av det gamla tankesättet kvar. Som sagt är föreläsare med inifrånperspektiv väldigt populära i Sverige, och här kan jag ta ordentligt betalt eftersom min kunskap inte anses vara mindre värd än socionomernas bara för att jag har en diagnos. Att Sverige litar på min kunskap och tar mig på allvar istället för att förminska mig visar att landet precis som Fuentes skriver har anammat den sociala modellen i större utsträckning. Anhängarna av den medicinska modellen ser föreläsningar ur ett inifrånperspektiv möjligtvis som underhållning men inte som riktig kunskap. Och precis som jag skrev förra veckan är det enligt min erfarenhet fallet i Finland!

Populär här i Sverige

Dessutom tar metoden Supported Employment avstånd från den medicinska modellen och utgår istället från de sociala men de miljörelativa modellerna. Jag är anställd på Wilja-koncernen där vi är gissningsvis 150-200 anställda och hela koncernen utgår från Supported Employment. Ingen av oss arbetar alltså enligt den medicinska modellen! Dessutom anordnar Sverige många utbildningsdagar om empowerment (brukarnas egenmakt) som också vilar sig på den sociala modellen. Psykologen Hejlskov och hans lågaffektiva bemötande har också fått stor uppmärksamhet i Sverige! Så här i Sverige är den sociala modellen mycket mer populär än i Finland och många boendestödschefer och chefer på LSS-boenden vill att deras anställda ska utgå just från den sociala modellen.

Är inte relevant i alla situationer

Avslutningsvis är det viktigt att komma ihåg att alla modeller, även den sociala, har vissa brister. Det finns ingen modell som kan tillämpas i alla situationer! Den sociala modellen är knappast relevant för personer med exempelvis smärtproblematik. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att den sociala modellen inte tar hänsyn till individens personliga upplevelser. Någon autist som saknar intresse för det sociala samspelet kan må bra av ensamhet medan någon annan kan innerst inne längta efter gemenskap och lida av sitt annorlundaskap. Därför är det viktigt att inte tänka fyrkantigt och tro att en och samma modell kan appliceras i alla situationer, men man kan fortfarande bemöta personen utifrån den sociala modellen. Istället för att tänka som du, Borneo, gör, och utgå från att alla vuxna ska klara av att skaka hand och att de som inte gör det förtjänar att bli behandlade som småbarn kan man sluta skapa sociala barriärer och bemöta alla med respekt.

Brukaren kan inte bestämma allt

Sedan är det såklart viktigt att känna till att empowerment inte innebär att brukaren bör bestämma allt. Någon brukare skulle exempelvis kunna bestämma sig för att hoppa ut från fönstret, och självklart ska boendestödjaren i sådana situationer stoppa brukaren istället för att utgå från att brukaren måste kunna bestämma över sitt eget liv. Av den anledningen brukar alla verksamheter som strävar efter att arbeta utifrån den sociala modellen skicka sin personal på kontinuerlig utbildning för att de ska lära sig hur de ska tänka i olika situationer. Att brukaren bör stoppas från att hoppa ut från fönstret även om hen vill det betyder nämligen inte att man ska bemöta brukaren som ett barn och ta bort all hens självbestämmanderätt.

Kommer inte fortsätta debattera

Jag vet att du, Borneo, aldrig kommer att hålla med mig. Jag vet att du har starka åsikter om ämnet, och när du skrev att du tycker att man förtjänar att bli behandlad som ett barn om man vägrar skaka hand förstod jag att våra tankesätt ligger alltför långt från varandra för att vi någonsin ska kunna nå konsensus. Jag är inte intresserad av att fortsätta debattera och svara på dina kommentarer eftersom de saker jag skriver om som svar på dina kommentarer är inte intressanta för majoriteten av mina bloggläsare (för de tycker att dessa saker är en självklarhet). Jag vill därför fokusera på andra ämnen på bloggen (kommer dock skriva ett inlägg om kamouflage precis som jag lovade). Du får självklart fortsätta skicka kommentarer om du skulle vilja det, men jag kan inte lova att jag kommer att svara för jag upplever inte att våra diskussioner leder någonvart. Ibland måste man ”agree to disagree”, och jag tror inte att du någonsin kommer att hålla med mig om det jag skriver.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.