Det finns en myt om att det automatiskt finns ett skyddsnät i samhället när man har en funktionsnedsättning som omfattas av LSS (t.ex. autism). Men bara för att man har autism och behöver akut hjälp måste det inte betyda att kommunen och andra myndigheter är villiga att hjälpa en i en akut nödsituation! Det visste jag egentligen sedan tidigare men blev smärtsamt påmind om det i måndags. Jag fick nämligen varken hjälp från socialtjänsten eller polisen trots att jag var i akut behov av hjälp. I förrgår berättade jag för er kortfattat att jag hade blivit av med flera ägodelar men däremot berättade jag inte vad som hade hänt exakt. Men nu tänker jag göra det!
Ställde bagaget på marken
Jag hade varit på en resa i en annan stad i Sverige och var på väg hem till Stockholm. Som vanligt hade jag med mig mycket bagage på tågstationen, och bagaget var tungt. Anledningen till att jag har flera väskor istället för en stor och rymlig resväska är att jag har ryggproblem och inte orkar lyfta tunga resväskor på hatt- eller bagagehyllan på tåget. Nu när jag har en mindre resväska plus massor av andra väskor kan jag ha allt bagage vid min sittplats på tåget samt i mitt knä. Men mina väskor är ändå alltid tunga med tanke på att jag har med mig en massa saker. När jag kom till tågstationen för att vänta på snabbtåget till Stockholm var jag därför trött och ställde alla mina väskor på marken en stund.
Hade blivit bestulen
Plötsligt upptäckte jag något förfärligt: min ryggsäck var borta!! Jag hade därmed blivit av med plånboken innehållande ALLA mina betalkort, SL-kortet för Stockholms län lokaltrafik och ID-kortet. Dessutom hade jag blivit av med e-inkskärmen för datorn, e-inksurfplattan, powerbanken, mobilladdaren och min smartphone som hade mitt mobila bank-ID men som jag använder sällan. Eftersom min kinesiska gammaldags mobiltelefon låg i datorväskan som ej hade blivit bestulen kunde jag fortfarande ringa och SMS:a (även om jag inte hade så mycket batteri kvar och jag hade ju blivit av med laddaren och kunde inte köpa en ny utan betalkort), men däremot visste jag att jag inte skulle kunna ta mig hem från Stockholms centralstation: jag skulle inte kunna åka tunnelbana utan SL-kort, pengar eller möjlighet att använda swish.
Ringde massor av samtal
Jag fick panik. På kort tid ringde jag massor av samtal för att spärra mitt ID-kort och alla mina betalkort. Jag ringde till polisen som tog emot min stöldanmälan. Jag frågade polisen om Stockholmspolisen skulle kunna skjutsa hem mig från Centralstationen när jag skulle anlända till Stockholm om jag skulle betala för resan efteråt. Jag förklarade att jag inte skulle kunna åka tunnelbana utan SL-kort och att jag helst inte ville övernatta på gatan i centrala Stockholm utan pengar, varma kläder och mat. Jag fick till svar att jag skulle kontakta socialjouren för det var socialjouren som skulle hjälpa människor i akuta situationer sent på kvällar och helger.
Höll kontakten med min pojkvän
Under tågresan till Stockholm höll jag ständig kontakt med min pojkvän som bor i en helt annan del av Sverige. Vi har alltså ett distansförhållande så vi kan inte ses på samma sätt som många andra par gör för han bor som sagt inte i närheten av Stockholm. Han tyckte att han skulle kunna boka en taxi till mig och betala taxiresan online så att jag skulle slippa kontakta socialjouren. När mitt tåg började närma sig Stockholm försökte han boka och betala en taxiresa. Han försökte med olika bolag, men hans smartphone är väldigt gammal och seg och det gick inte att betala resan. De flesta bolag krävde att man skulle ha deras appar för att betala en resa, men han lyckades inte ladda ner appar med sin sega smartphone.
Socialjouren vägrade hjälpa mig
När jag anlände till Stockholm hade jag tappat tålamodet. Jag var hungrig och trött och klockan var mycket så jag ringde till socialjouren istället och berättade om min situation. Jag frågade dem om jag skulle kunna komma förbi deras kontor och låna 42 kronor så att jag skulle kunna åka tunnelbana hem (och möjligtvis få en macka eftersom jag var hungrig, men mackan var inte lika viktig som hemresan). Jag fick till svar att socialjouren inte kunde hjälpa mig: de hjälpte bara barn som for illa, vissa missbrukare och liknande men inte en vuxen hungrig autist som hade blivit bestulen och varken kunde köpa mat eller ta sig hem! Hon föreslog att jag skulle kunna lifta hem, men det vågade jag inte göra.
Började promenera hem
Hungrig och trött började jag promenera hemåt, en sträcka som enligt Google Maps tar 2 timmar till fots men för mig skulle det ta minst 4 timmar med mitt bagage. Jag tänkte att jag eventuellt skulle kunna promenera halva sträckan den kvällen och sedan i värsta fall övernatta utomhus och fortsätta promenera dagen efter, fast bristen på mat bekymrade mig. När jag hade nått Slussen (två stationer från Stockholms centralstation) kändes det som att jag hade promenerat minst 5 timmar, så tungt var bagaget. Plötsligt skrev min kille till mig via SMS att han äntligen hade lyckats boka en taxiresa. Han frågade mig var jag ville bli hämtad. Jag förklarade var på Södermalm jag var, och snart kom taxin! Vilken lättnad och lycka!
Kontoret är stängt på kvällarna
Jag tycker att det är helt sjukt att socialjouren vägrade hjälpa mig i en akut nödsituation! Bara för att man omfattas av LSS är det ingen garanti för att man slipper sova på gatan och vara utan mat (vilket jag hade behövt göra om jag inte hade haft min kille, men socialjouren visste ju inte om att jag hade pojkvän i en annan stad och jag visste inte heller under samtalet att min pojkvän skulle lyckas fixa en taxi). Och boendestödet hjälper ju bara mig mellan de klockslag jag har boendestöd, men jag kan inte ringa kontoret utanför kontorstid för det är ingen där då.
Är besviken på polisen
Ganska besviken är jag också på polisen. Tågstationen där stölden skedde är kameraövervakad. Jag har föreslagit för polisen att de skulle kunna titta på övervakningsfilmer så att de skulle kunna få tag på tjuven (värdet på de bestulna sakerna är trots allt ca 15 000 kronor och jag har ingen drulleförsäkring). Polisen menade att de inte har som praxis att arbeta på det sättet. Polisen skulle alltså kunna få tag på tjuven på ett enkelt sätt, men det är de inte intresserade av att göra. Observera dock att jag inte är ett dugg hämndlysten. Tjuven kan ha problem och behöva stöd från samhället. Jag är alltså inte intresserad av att se tjuven ”lida” utan jag vill bara få tillbaka de stulna sakerna!
Handlade bara om 42 kronor
Men materiella saker är bara materiella saker och inget annat. Just nu har jag varken ett SL-kort, betalkort eller ID-kort för jag har inte hunnit få nya. Det viktigaste är ändå ett tak över huvudet och lite mat hemma vilket jag har, men inte så jättemycket! Men jag är ändå tacksam. Att jag fick den kalla handen från socialtjänsten när jag verkligen skulle ha behövt hjälp har jag däremot mycket svårt att acceptera. Det handlade trots allt bara om 42 kronor! Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte hade haft min pojkvän. Och vad hade hänt om mina hemnycklar hade varit i den stulna ryggsäcken? Hur hade jag kommit hem då, och hade jag kunnat få en ny nyckel utan ID-kort och pengar?
Skärp er
Nu får ni skärpa er, socialtjänsten och polisen! Alla kommuinvånare, även de som inte har autism, förtjänar att få stöd från er, men vi som har funktionsnedsättningar och sjukdomar är extra utsatta i nödsituationer! Observera att jag inte är ett dugg avundsjuk på de invandrare/flyktingar och missbrukare som har turen att få stöd från er. Jag missunnar ingen att få stöd från samhället, och jag är för övrigt också en invandrare. Men jag tycker att jag också borde ha fått stöd från er när jag behövde er som mest!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
20 svar på ”Skärp er, socialtjänsten och polisen”
Det är verkligen bedrövligt. Inte minst att polisen inte bryr sig om ”småbrott” utan lägger ner oavsett om det finns fingeravtryck, fotspår och andra spår och bevis så struntar de i dig. Det är som att de finns till för sin egen skull, inte för medborgarna. Sen dessa återvändsgränder en hamnar i utan en snabb och laddad smartphone, det är som att det är omöjligt att leva utan den. Märks inte minst för äldre, som inte alltid är så snabba att lära sig ny teknik. Eller helt enkelt har för torra fingrar för att lyckas svajpa. På landet där mottagningen sviktar är det också stora problem.
Hoppas du orkar hämta dej så småningom. Det värsta med att bli bestulen är nästan allt arbete det drar med sig. Förutom då paniken direkt när det hänt. Själv kom jag inte ens på det där med att spärra kortet som någon snodde av mej för ett antal år sen. Det enda jag kom på var att ringa till min man. Han gjorde polisanmälan och spärrade åt mej.
Tack Jeanette! Jag håller med om att allt extra arbete tar massor av tid och energi. Jag väntar fortfarande på koden till ett nytt betalkort men det hann inte komma den här veckan. Och utan mobiltelefon går det inte heller att ladda ner appen för att ta reda på koden på det sättet.
Ja, visst är det hemskt! 🙁 Jag har också tidigare råkat ut för ett brott som polisen hade kunnat lösa på ett enkelt sätt (jag föreslog för polisen hur de skulle göra), men ÄNDÅ lade de ner utredningen. Och den här gången blev jag dessutom av med ägodelar värda 15 000 kronor så för mig är det inte ett ”småbrott”!
Jag beklagar att du också råkat ut för stöld. Vilken tur att din man kunde hjälpa dig! Jag ringde faktiskt också min pojkvän det första jag gjorde (jag tänkte mig inte för!), men han sade direkt att jag måste lägga på samtalet och spärra korten så att inte tjuven hinner använda dem. Det hade jag inte tänkt på mitt i paniken!
”Tjuven kan ha problem och behöva stöd från samhället. Jag är alltså inte intresserad av att se tjuven ”lida” utan jag vill bara få tillbaka de stulna sakerna!”
Tjuven kan också vara en yrkestjuv som väljer att stjäla andras saker istället för att jobba ”som alla andra”. Alla kriminella är inte offer.
Nej, alla kriminella är inte offer men vissa är det. Anledningen till att jag skrev så var att undvika politiska diskussioner i kommentarsfältet à la: ”Skulle vi ha färre invandrare skulle färre brott begås och polisen skulle ha tid att engagera sig”, ”straffen borde höjas i Sverige”, ”socialtjänsten hjälper bara flyktingar och missbrukare, inte hederliga medborgare” o s v.
Håller med. Har starkt hat mot tjuvar, men i Sverige så händer ingenting vid stölder och då stjäl människor. Men en gång hade en bekant lite cannabis och då blev hen både Slagen av polisen, de fanns vittnen, hen åkte dit för narkotikabrott. Så de sjuka är att stjäla från andra då händer ingenting. Tycker de är jättetråkigt de som hänt
Nu är cannabis olagligt i Sverige så jag förstår att man kan lagföras för narkotikabrott, men det är självklart inte okej att bli slagen av polisen! Jag beklagar att personen blev utsatt för det. Jag håller med dig om att det är sjukt att polisen inte bryr sig om stölder även om värdet på de stulna sakerna uppgår till 15 000 kronor och kamerafilmerna hade kunnat användas som bevis.
”Polisen menade att de inte har som praxis att arbeta på det sättet. Polisen skulle alltså kunna få tag på tjuven på ett enkelt sätt, men det är de inte intresserade av att göra.”
Om tjuven är en yrkestjuv har den nog koll på var övervakningskamerorna finns och lastar över stöldgodset i en större väska utom synhåll för kamerorna. Polisen kanske vet att tjuvarna jobbar på det här sättet och att det är oftast är meningslöst att begära in bilder från övervakningskamerorna. Å andra sidan finns det inte en chans att polisen löser brottet om den inte ens försöker lösa det. Polisen kan ju inte veta hur skicklig just den här tjuven är.
Precis! Om det hade varit möjligt hade jag gärna begärt ut filmerna från övervakningskamerorna och tittat på dem själv så att polisen skulle spara tid. Men jag förstår självklart att de aldrig skulle gå med på att skicka filmerna till mig!
Vilken mardröm! Man kan känna sig så ensam och utlämnad om/när man hamnar i en situation som den du var med om. Att få det negativa bemötande du fick från socialtjänsten och inte få den minsta lilla hjälp är fruktansvärt. Jag hade gjort som du, börjat promenera hemåt oavsett hur lång tid det skulle ta, för väl hemma känns allt så mycket mer tryggt än när man står och är ledsen vid vägrenen. Men jag tänker också på hur det hade kunnat gå om du hade pratat med tex en busschaufför, om du hade kunnat få åka med utan biljett eftersom du nyss blivit rånad.
En gång fick jag åka gratis buss efter att jag varit inlagd på psykiatrin en längre tid och jag hade inga pengar för att åka med. Chauffören muttrade surt visserligen men jag kom hem till slut. Men då var jag i och för sig inte i chock eller i affekt efter att ha blivit strandsatt efter ett rån (jag utgår från hur jag hade känt mig i det läget). Det är en helt annan situation – fy tusan! Hoppas att det ordnar upp sig för dig snart!
Ja, det var verkligen en mardröm! Det värsta jag varit med om på länge, och socialtjänsten hade kunnat rädda mig genom att låna mig 42 kronor för hemresan. Det känns surt att de inte brydde sig. Men när jag kom hem kändes allt bättre för då var jag hemma och hade en varm säng att sova i och lite mat. Då var jag trygg!
Jag har fortfarande inte fått koden till mitt nya betalkort så jag kommer att få vara utan i helgen, men min boendestödjare köpte iaf ett nytt SL-kort till mig igår plus lite mat (jag förde över pengarna till hennes bankkonto med min bankdosa innan hon gjorde inköpen).
Min pojkvän föreslog faktiskt att jag skulle kunna prata med en busschaufför. Men det går tyvärr inga direktbussar från centrala Stockholm till förorten där jag bor. Däremot går det bussar till Södermalm vilket hade underlättat lite. Jag hade iofs kunnat åka buss ända hem om jag hade bytt buss flera gånger, men det hade kunnat vara riskabelt om någon av busschaufförerna hade vägrat släppa mig ombord. Då hade jag kanske inte ens hittat hem! Och jag hade troligen inte vågat fråga en busschaufför för jag hatar att göra människor arga.
Har du föreläst för polisen någon gång? Om inte så hoppas jag att du får göra det. Jag har också varit i kontakt med polisen flera gånger och de ville inte heller se/lyssna (inspelade hot) på mina bevis. Jag trodde att polisen såg särskilt allvarligt på brott mot funktionsnedsatta. Och de verkar inte förstå att en mycket rädd och upprörd autist kanske maskerar så att hen ser lugn ut. De behöver mycket mera kunskap! Precis som vården. En autismkunskapcertifiering kanske vore något för alla okunniga myndigheter och vården.
Jag har inte föreläst för polisen, däremot för kriminalvården. En gång var det tal om att jag skulle föreläsa för polisen, men de ändrade sig och var inte intresserade av en föreläsning i slutändan. Enligt min erfarenhet är många myndigheter inklusive Försäkringskassan, polisen och högskolor ointresserade av ett inifrånperspektiv. När de bokar föreläsningar bokar de hellre forskare än personer med egen erfarenhet som föreläser om autism. Och precis som du skriver skulle alla myndigheter och vården behöva autismspecifik kunskap!
Jag beklagar att du också haft dåliga erfarenheter av polisen. Jag har faktiskt råkat ut för ett brott tidigare (dock inte just denna typ av stöld), och även denna gång lade polisen ner utredningen trots att det fanns bevis och de hade kunnat lösa brottet på ett enkelt sätt. Jag är inte förvånad över att polisen inte hjälper till, men ändå blir jag illa berörd varje gång det händer.
Jag beklagar det du behövt vara med om! Det skulle stressat en enormt. Hoppas du kan andas ut lite nu iallafall.. Fast börja återhämta sig helt går kanske först efter du har de flesta sakerna igen, iallafall de du har möjlighet att ersätta?
Har också varit på resa en gång där allt blev kaos och jag hade behövt kunna ringa någon form av jour.
Det skulle behövas en jourtel (med möjlighet att smsa, mejla chatta också) per stadsdel/kommun där de kan anpassa sitt bemötande lite, och inte utgå att man fixar saker som många andra människor. Skulle förvåna om det inte redan är många funktionsnedsatta i gruppen som söker just socialjouren för olika behov idag..
Tack Cindy! Jag mår mycket bättre nu tack vare att jag kan vara hemma istället för att sova på gatan. Min boendestödjare har köpt lite mat till mig plus ett SL-kort. Men precis som du skriver kommer jag kunna slappna av helt först när jag har fått nya saker, och jag är ändå stressad eftersom den ekonomiska förlusten är stor. Jag hoppas att jag åtminstone har alla betalkort nästa vecka!
Vad tråkigt att du också haft en tråkig resa. Jag håller med dig om att en jourtel skulle kunna vara en bra idé. Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara möjligt i ett land som Sverige att behöva sova på gatan utan varma kläder och mat om man t.ex. har blivit bestulen eller av någon annan anledning hamnat i svårigheter. Men det hade hänt mig om inte min kille hade lyckats boka en taxi!
Jag är ganska säker på att många som söker socialjouren antingen har funktionsnedsättning eller en psykisk sjukdom. Alla utsatta som befinner sig i en svår situation och inte har släktingar som kan hjälpa en (min familj bor ju i Finland) borde få hjälp så att man slipper frysa, vara hungrig och sova på gatan!
Vad jobbigt! Socialjouren borde ha kunnat hänvisa dig till stadsmissionen eller någon liknande organisation för hjälp med hemresa istället för att föreslå att du skulle lifta om de nu inte kunde hjälpa dig.
Det borde också gå att betala en taxi med betalkort via en hemsida utan att behöva ladda ner en app.
Jag har mycket svårt att förstå varför socialjouren inte hänvisade mig till en annan instans! Jag ville bara slippa sova på gatan, ha ett tak över huvudet och helst också få en macka (fast att ha ett tak över huvudet hade varit det allra viktigaste).
Min kille lyckades boka och betala en taxi till slut men det tog honom ca 1,5 timme, tror jag! Det beror på att hans mobiltelefon är gammal och seg. Men många taxibolag krävde att man skulle ha en app! Jag vet inte hur han gjorde och om han lyckades ladda ner en app eller boka och betala resan via webbläsaren.
Förjävligt! Men ställde du ifrån dig ryggsäcken? Tjuven måste ha varit väldigt snabb!
Jag hade fyra väskor (inklusive ryggsäcken) och ställde dem på marken när jag satte mig på en bänk på tågstationen. Bagaget var alltså nära mig hela tiden och jag upplevde mig ha koll hela tiden. Jag förstår inte ens hur tjuven kunde avleda min uppmärksamhet och ta ryggsäcken för jag brukar alltid ha stenkoll på mina grejer!
Varken lifta eller sova på gatan i en storstad är något jag skulle rekommendera, särskilt inte för en kvinna. Folk som sover ute har nog vanan inne på ett helt annat sätt och vet vilka platser där det är säkert och vilka man bör undvika, gissar jag. På natten känns det mesta läskigare och ett annat klientel rör sig oftast ute än dagtid. Man får vara försiktigare då. Själv hade jag nog bara gått hemåt och försökt hålla mig i rörelse, aldrig stanna upp eller prata med någon. Om du hade en mobil kvar kanske du hade kunnat ringa en taxi och betala den när du kommit hem, om du haft något annat kort eller kontanter hemma? Det var mycket enklare på den tiden man visste att man alltid kunde betala allt med det sistnämnda…
Precis, på natten finns det garanterat fulla och/eller aggressiva människor som rör sig ute på gatan. Visst finns det många vanliga människor också, men risken för att råka ut för ett brott ute på gatan nattetid är ändå relativt stor om folk ser en ensam kvinna sova på gatan.
Jag tänkte att det egentligen skulle vara bäst att hålla sig i rörelse, men det är inte lätt med tungt bagage när man dessutom är trött och hungrig utan tillgång till mat. Ju mer man rör på sig desto hungrigare blir man!
Hade jag haft kontanter eller andra betalkort hemma hade jag inte ens oroat mig. Då hade jag kunnat betala för resan när jag kommit hem. Så gör många människor! Problemet var att jag inte hade kontanter hemma och inte heller andra betalkort. Tjuven hade tagit allt!
Däremot visste jag att jag hade gröna linser, ris, olivolja och havregryn hemma. Därför visste jag att jag inte skulle behöva svälta om jag bara skulle komma hem. Tack och lov vet jag också hur man hittar mat i naturen (t.ex. kirskål, maskrosblad, rönnbär, blåbär, lingon o s v). Den kunskapen har jag behövt under de senaste dagarna eftersom jag inte kunnat använda betalkort och köpa frukt och grönsaker. Kroppen behöver ju C-vitamin också (tack och lov köpte min boendestödjare lite mat till mig i slutet av förra veckan dock).