Många som blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom ställs inför ett stort dilemma, nämligen om man bör berätta för andra om sin diagnos, och isåfall när och hur? Vem ska man berätta det för? Eller borde man hålla tyst?
Min åsikt är att personen själv bör få bestämma huruvida man vill berätta och vilka man isåfall vill berätta det för. Att bli diagnostiserad med Aspergers syndrom är ofta något väldigt stort, i mitt fall till och med så pass att det hittills varit den allra viktigaste händelsen i mitt liv. Därför har det varit mycket viktigt för mig att själv få fatta beslutet om jag vill berätta för andra människor om den största händelsen i mitt liv eller inte. Och mitt val har varit öppenhet.
Det är inte så att jag presenterar mig själv med orden ”hej, jag heter Paula och jag har Aspergers syndrom”, och jag har inte berättat för exakt alla om min diagnos eftersom jag inte sett någon anledning. Men när frågan kommer upp vilket det ofta gör berättar jag mer än gärna. Om frågan däremot inte kommer upp och min samtalspartner inte är någon jag avser att umgås med regelbundet, är det inte alls säkert att jag berättar. Då finns det ju ingen anledning.
Anledningar till att jag valt öppenhet är följande:
1. Jag vill inte känna att jag måste skämmas för den jag är. Skulle jag tiga för mina närmaste om min Aspergers syndrom, skulle det kännas som om jag skulle hålla tyst om en mycket viktig del av mig själv. Då skulle jag bara få känslan av att asperger skulle vara något att skämmas för vilket bara skulle tära på min självkänsla.
2. Jag vill krossa fördomar. Genom att visa att jag trots allt är en ganska vanlig och trevlig tjej, vill jag visa att Aspergers syndrom inte alltid är det som människor tror att det är.
3. Jag vill att människor ska få en förklaring till varför jag ibland beter mig annorlunda. Jag vill att de ska förstå att det faktum att jag ofta tackar nej till den mat de bjuder mig på inte handlar om ohyfs utan om att jag har faktiskt har perceptuella svårigheter i form av ett känsligt smaksinne.
När man berättar, finns tyvärr alltid risken att man får negativa reaktioner eller alldeles för privata frågor från andra människor. Därför måste man själv ta ställning till om det är värt risken eller om man hellre vill hålla tyst om sin diagnos. Men för mig är det definitivt värt risken, och om jag får negativa reaktioner så tar jag det när de kommer!
Imorgon kommer jag skriva om hur man kan berätta om sin diagnos. Hej så länge! 🙂
9 svar på ”Ska man berätta om sin Asperger-diagnos?”
ännu ett bra inlägg med bra argument och synpunkter ^^ 🙂 du har helt rätt i det du skriver paula (Y) du verkar vara en kul trevlig intressant tjej du 🙂
Tack Matte, vad kul att du tycker att mina synpunkter är bra! Alltid kul med positiv feedback 🙂
Sonen har precis börjat gymnasiet. Han har gått grundskolan i AS skola (St:Örjan) men nu går han i ett ”vanligt” gymnasium. Han valde själv att första veckan ställa sig inför hela klassen och hålla ett litet föredrag om As och hur det påverkade honom. Han tyckte det kändes rätt att göra så för att de ska ju spendera de närmaste 3 åren tillsammans. Han talade bl.a om hans problem med ljud, mat och att han inte är så bra på sociala koder. Men han berättade även om fördelarna med sin As såsom fotografisktminne, ärlig och trogen vän och om hans förmåga att tänka i andra banor. Sen nämnde han lite kända personer med As:) Ingen har sagt något negativ och han verkar redan fått nya vänner:))
Måste säga att det är riktigt modigt av honom att helt frivilligt ställa sig framför klassen och berätta om sin Aspergers syndrom inklusive diagnosens fördelar. Stort eloge till honom! Enligt min erfarenhet reagerar ofta andra människor positivt om man är bekväm med sin diagnos, då visar man att man inte skäms för den man är.
Vad kul att höra att det gått bra för din son i gymnasiet och att han redan fått nya vänner! 🙂
Tack Paula! Jag är väldigt stolt över honom
Jag håller helt med dig. Jag har själv valt att vara så öppen som möjligt när jag tycker det känns relevant, men kassörskan på konsum behöver ju inte veta liksom. 😉
Har dock valt att berätta för närstående och till exempel lärare i skolan osv. som kan behöva veta om det.
Däremot har det tidigare handlat om ”social fobi”, eftersom jag först nu fått veta att jag lider av asperger och att mina sociala svårigheter troligtvis beror på det.
Sen är jag såklart lite rädd för att folk ska se på mig annorlunda om jag berättar och därför har jag valt att till exempel inte tala om det för hela tjocka släkten. Men det kommer nog så småningom när jag känner att det är läge och tid att berätta. 🙂
Haha, håller helt med dig om att kassörskan på konsum inte nödvändigtvis behöver veta 😉
Själv berättade jag faktiskt inte heller för släktingarna i början av den enkla anledningen att jag träffar dem rätt så sällan med tanke på att de bor i Finland och jag i Sverige. Men nu när jag föreläser om diagnosen och har varit med i TV och tidningar om min Asperger har frågan kommit upp på ett naturligt sätt. Och de släktingar som inte visste tidigare vet garanterat nu eftersom min bok kom ut förra året 😉
Tycker att du gott kan vänta med att berätta för släkten, det ska ju kännas bra för dig! Och jag hoppas naturligtvis att ingen kommer att se på dig annorlunda den dagen du väljer att berätta.
Jag har också valt att vara väldigt öppen med mina diagnoser. Ofta tolkar eller beter jag mig på ett sätt som andra uppfattar som annorlunda eller underligt, och min erfarenhet säger mig att det blir mycket lättare för både mig själv och andra om jag berättar. Då får andra människor en förklaring, jag kan svara på frågor och de andra kan förklara hur de menar eller vad de förväntar sig. På så vis hjälper vi varandra.
Eftersom mina stora problem är 1) att veta vad andra människor förväntar sig av mig och
2) praktiska göromål så blir det ofta i samband med detta som jag berättar.
Jag har också gjort liknande erfarenheter! Allt blir så mycket enklare för mig när jag berättar. Jag kan slappna av och vara mig själv, och andra vet att de måste vara tydliga med mig om de vill något 🙂