Så i torsdags avklarade jag äntligen min allra första föreläsning på engelska! Tyvärr hade Stephen ingen möjlighet att komma och lyssna på mig eftersom han föreläste samtidigt i ett annat rum. Det var tråkigt eftersom han gärna hade velat höra mig föreläsa men det blev tyvärr inte så den här gången.
Innan föreläsningen började frågade jag värdinnan hur lång rasten skulle vara, och hon förklarade att de inte brukade ha raster på två timmars föreläsningar. Jag blev förvånad men samtidigt glad. Dels för att jag skulle slippa avbryta min föreläsning mitt i (jag tycker inte om att ta pauser om jag håller på med någonting jag tycker om) och dels för att jag fick mer tid med uteblivna raster.
Majoriteten av åhörarna bestod av kuwaitier varav många inte kunde någon engelska. I början var det svårt för mig att komma ihåg att tala tillräckligt långsamt så att tolken skulle hinna hänga med. Det var en utmaning för mig att medvetet behöva tänka på att tala långsamt, men jag lyckades 🙂 Ibland kände jag mig osäker på om tolken verkligen översatte allt rätt, kunde någon verkligen lyssna och prata samtidigt? Men eftersom publiken alltid skrattade på rätt ställe, måste det ha blivit rätt.
I slutet höll jag en frågestund precis som jag brukar hemma i Sverige, och då fick tolken översätta frågorna till engelska. Frågorna liknade de som publiken brukar ställa i Sverige, i stil med: om du skulle ha chansen att återfödas, skulle du välja att födas med eller utan Aspergers syndrom? Är det vanligt att barn med Aspergers syndrom blir mobbade i skolan?
När föreläsningen var över, funderade jag på om jag skulle våga fråga åhörarna om jag skulle få ta en bild på publiken. Jag bestämde mig för att ta mod till mig. Jag poängterade att de som inte ville vara med på bilden inte behövde vara det. Publiken såg smått förvånad ut men ingen protesterade. Efter föreläsningen bildades det en lång kö för alla ville prata med mig, bli fotade tillsammans med mig och känna på mitt blonda hår.
En mamma till en tonårspojke med Aspergers syndrom sa till mig att hon kände igen sin son i min berättelse. Hennes son hade gjort väldigt liknande erfarenheter som jag. Jag har ibland funderat på hur personer med Aspergers syndrom känner sig i andra kulturer, men människor i olika kulturer är förmodligen mer lika än vad man tror.
14 svar på ”Paula i Mellanöstern, del 5”
Fina, fina Paula!! Vilket äventyr du varit med om……Vad modig du varit. All kred till dig!! <3
Tack så mycket, Lena! 🙂
verkar som om du gjorde bra ifrån dig ^^ bra bilder på dig 🙂 med (Y) ..
Tack Mathias! 🙂
vsg ^^ du är fin kvinna (Y)
Man kan ju inte bli annat än stolt över en repressentant för asperger/add som dig…
Tack Thomas! 🙂
Varför filmade de föreläsningen?
Det var starkt av dig att resa till Kuwait och föreläsa Paula. Det verkar du har gjort bra och det lär behövas där lika mycket om inte mer än här hemma i Sverige.
Du skriver om en man som heter Stephen men jag tycker han ser påfallande olik ut som en oljeshejk. Hur gick det med shejken? Blir det någon kuwaitisk lyxhustru av dig eller förblir du ensamstående fattigfru i Sverige?
Eftersom det var många som föreläste samtidigt som jag i andra rum och föreläsningssalar, kunde inte alla medarbetare som jobbar i autismcentret se min föreläsning. Därför filmades den så att de kan se den efteråt.
Ja, Stephen var tyvärr ingen oljeshejk. Det visade sig att jag fick återvända som en fattigfru hem till Sverige, men vem vet, kanske kommer jag ha bättre tur i Saudi Arabien nästa år 😉
Din korta kjol ser farligt lik ut dina lädershorts. Tur att kuwaitierna inte smällde av.
Haha, hoppas de inte såg ut som mina lädershorts! 🙂 Jag insåg att jag varken ägde kjolar eller klänningar som går över knäna, men jag frågade faktiskt medarbetarna där och de tyckte att min klänning passade bra att föreläsa i. Tydligen har Kuwait till skillnad från Saudi Arabien inga klädkoder för utlänningar förutom att man inte får ha en bikini på sig eller visa magen eller brösten. Och jag såg inga utländska tjejer i Kuwait som var täckta utan vissa hade korta kjolar på sig.
Med tanke på att Saudi Arabiens prinsessa vill att jag ska föreläsa i Saudi Arabien, kan min klädsel inte ha chockat henne heller 🙂 Fast i Saudi Arabien kommer jag naturligtvis behöva täcka mig helt.
Intressant att läsa om ditt Mellanösteräventyr! Låter som att du är väldigt nöjd med resan och din föreläsning? 🙂
Ja, jag är verkligen supernöjd 🙂 Så här i efterhand tycker jag faktiskt att Kuwait-resan är den mest lyckade och spännande utlandsresa jag någonsin gjort, och jag har rest rätt mycket.
Härligt!