Många barn med Aspergers syndrom och autism har svårt för skolutflykter. För mig var alla skolutflykterna en skräck, och det blev värre med åren. Ju äldre jag blev, desto mer självständiga förväntades vi elever vara och därför fick vi mer frihet. Då kunde lärarna säga att vi fick göra vad vi ville i stan och att vi skulle ses igen vid någon specifik tid på någon plats. Jag var alltid livrädd för att gå vilse och tappa bort mina klasskamrater men vågade inte ta upp rädslan med lärarna för jag visste att ingen skulle ta mig på allvar. Då visste jag att de skulle vifta bort min rädsla och säga: ”men självklart hittar du, du måste bara vara uppmärksam och lyssna ordentligt!” Vad jag längtade tillbaka till förskoletiden för då höll fröken alltid koll på oss barn ordentligt.
När jag gick i sexan, jublade mina klasskamrater när min lärare bestämde att vi skulle åka på utflykt till Stockholm. Vi skulle ta en färja från Helsingfors, övernatta på färjan, spendera en dag i Stockholm och ta färjan tillbaka till Helsingfors igen. Hela utflykten blev en mardröm för mig, och det värsta var när en av mina största rädslor besannades: jag tappade bort mina klasskamrater när jag skulle på en toalett i Stockholm. Jag undrade hur jag skulle klara mig i Sverige själv utan att kunna ett ord svenska om jag inte skulle hitta tillbaka, och jag kan inte ens beskriva den ångest som jag kände de par minuterna tills det tog för mig att hitta mina klasskamrater igen.
När jag gick på högstadiet, åkte vi som gick i åttan på en skolutflykt till Åland, och även det blev en mardröm. Det allra värsta var på kvällen när alla mina skolkamrater samlades på vandrarhemmet, satte på musik och dansade. Alla hade trevligt men jag kände bara ångest. Allra helst hade jag bara velat isolera mig i rummet som jag delade en av mina klasskamrater och lägga mig, men jag vågade inte eftersom alla hade undrat varför jag ville vara ensam. Det sociala trycket var alldeles för stort. Därför tvingade jag mig själv att vara med i flera timmar innan jag vågade gå och sova.
När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, var alla föreläsningsutflykterna lite lättare i den bemärkelsen att även mina klasskamrater hade Aspergers syndrom. Ingen ifrågasatte att jag inte orkade umgås med mina klasskamrater på vandrarhemmet. Det enda jag gjorde på utflykterna var att köra min del av föreläsningen, annars var jag själv. Däremot tog utflykterna enormt mycket energi av mig eftersom det trots allt blev för socialt, och därför blev det för mig lättare direkt när jag blev färdigutbildad aspergerinformatör och fick börja föreläsa om Aspergers syndrom helt själv. Det är mycket mindre energikrävande för mig att resa ensam än med andra människor.
18 svar på ”Om skolutflykter”
Hej! Åh vad jag har lärt mig mycket genom din blogg. Tack snälla för det! Angående det senaste inlägget, hur anser du att man ska göra? Ska man inte åka på resor med klassen? Det kan alltid finnas odiagnostiserade elever samt de diagnostiserade som läraren kanske ändå inte vet vad som är okej och vad som inte är okej för. Räcker det med att erbjuda att det finns vuxna som elever kan välja att gå tillsammans med? Jag tänker att alla kanske ändå inte väljer att gå med de vuxna för att det blir ”pinsamt” och att man som tonåring nästan förväntas vilja vara långt från de vuxna. Vad hade varit en bra lösning för dig? Nu har ju alla mobiltelefoner. Gör det skillnad?
Hej Malin!
Vad roligt att du har lärt dig mycket genom min blogg 🙂
Som svar på din fråga så vet jag inte riktigt hur man borde göra. För mig hade det fungerat utmärkt om mina klaskamrater hade åkt på klassresor utan mig och att jag hade fått stanna kvar i skolan och göra andra uppgifter under tiden de var på resan. Men å andra sidan har jag inget behov av att bli inkluderad och att vara med i gruppen, och därför hade jag inte brytt mig om mina klasskamrater hade gjort aktiviteter utan mig. Men jag vet att många tycker att det är viktigt att inget barn blir exkluderat och många barn mår faktiskt dåligt över att de inte klarar av att följa med på klassresor. Därför är det viktigt att ta hänsyn till det.
Jag tror att det är olika från barn till barn hur man borde göra. Vissa barn kan behöva veta exakt vad som kommer att hända under resan, så det kan hjälpa barnet otroligt mycket att få se bilder på resmålet och få ett schema i förväg. Vissa tycker att det är jättejobbigt att dela ett rum med andra, och därför är det bra om barnet får eget rum om det blir övernattning. Andra kan behöva en extravuxen med sig, men precis som du skriver så kan vissa tycka att det är pinsamt. Jag tycker att det är bra att prata med barnet i förväg och kolla vad hen behöver hjälp med för alla har olika behov. Ibland kan det vara så att utflykten skapar ångest hos barnet men hen kan inte riktigt förklara med ord vad det är som ger ångest, och då kan det vara bra att ställa barnet tydliga frågor.
För mig hade nog inte mobiltelefoner gjort någon skillnad på klassresor för jag hade tyckt att det hade varit pinsamt att ringa till de andra och säga att jag hade gått vilse. Dessutom har jag svårt att läsa kartor men jag kan tänka mig att mobiltelefoner gör en stor skillnad för många andra.
Tack för att du tog dig tid att svara. Helt klart är att det inte är lätt att göra rätt 😉
En dialog och med många tydliga frågor är en bra början. Det glöms säkert bort många gånger.
Du verkar ha en mycket god självinsikt och vågar stå för den du är. Önskar det fanns tid till varje elev i skolan och i hemmet att samtala och resonera så de får hjälp att lära känna sig själva och sina behov, samt vågar stå upp för dem. Det kan vara supertufft att växa upp, förstå sig själv och våga stå upp för sig själv för alla oavsett diagnos eller inte. Vad hade du velat förändra i din skolgång i yngre år?
Du har så rätt i att det inte är lätt att göra rätt tyvärr 😉
Oj, det var väldigt mycket jag hade velat förändra under min skolgång, egentligen handlar en stor del av min debutbok om just det ämnet så det är svårt att svara kort på frågan men ska försöka 😉 Själv är jag inte lika ljud- och ljudkänslig som många andra asperger-barn så det var inte mitt största problem i skolan. Däremot hade jag hoppats att skolan hade varit mer flexibel, jag hade ingen förmåga att lära mig de flesta skolämnen pga ointresse och andra svårigheter. Visst, jag kan förstå att exakt allt inte kan vara valfritt i skolan men däremot hade jag hoppats på att jag hade kunnat koncentrera mig på mina starka sidor/ämnen istället för att försöka ständigt öva saker som jag inte kunde lära mig, som exempelvis att trä en symaskin eller sätta upp en strykbräda på syslöjden eller att knäcka äggen på rätt sätt på hemkunskapen.
Sen hade jag önskat att jag hade sluppit pressen att behöva vara social och att leka med mina klasskamrater på rasterna. Min lärare tvingade mig att leka med dem på rasterna även om jag mådde som bäst när jag fick vara ensam.
Det finns även en massa andra saker jag gärna hade ändrat på men det skulle krävas en helt roman om jag skulle skriva allt 😉 Men dessa svar gäller just bara mig, och det är viktigt att komma ihåg att alla barn med Aspergers syndrom och autism är olika. Något annat barn kanske inte leker med sina klasskamrater eftersom hen inte vågar eller är mobbad, och det barnet behöver hjälp och stöd från de vuxna. Men i mitt fall var det så att jag faktiskt ville vara ensam så jag önskar att jag hade fått vara ifred.
Tack för svaret igen. Jag har börjat läsa din första bok nu 🙂
Vad roligt att du börjat läsa min bok 🙂
Hejsan. Känner igen mig i det där du beskriver. Skolutflykter var för mig också det värsta möjliga tänkbara. Jag gjorde ingenting, stod mest i ett hörn och var för mig själv i flera timmar. Det tog också mycket energi av mig.
Jag har också Aspergers Syndrom
Vad tråkigt att du också tyckte att det var jobbigt på skolutflykter 🙁 Jag känner verkligen igen mig i det du skriver!
Hej, tänk nu förstår jag hur dåligt min son har mått i olika liknande situationer, jag har ”känt” det men inte kunnat sätta fingret på det och därför kanske inte ”skyddat honom” på det sätt som han kanske hade behövt…nu är det ju snart över 20 år sedan han gick i skolan och på den tiden visste inte jag och andra med mig (vården inberäknad) vad asperger var och min son har aldrig klagat eller öppnat sig och talat om dessa saker, jag är inte säker på att han kunde. Du beskriver så mycket Paula, som gör att jag förstår så mycket mer…och givetvis önskar jag att jag hade kunnat förstå mycket mer redan då – men det som var det var och det som är nu är nu – jag försöker att stötta så mycket jag kan nu istället på ett sätt som din blogg här har gett mig en mycket bättre insikt i HUR jag kan göra och HUR han (kanske) tänker…jag är dig varmt tacksam 🙂 för den tid du lägger ner på denna blogg.
Vad bra att du har lärt dig mycket genom att läsa min blogg! För mig var det också precis som för din att ingen visste om asperger på den tiden jag gick i skolan och jag fick inte det stöd jag hade behövt. Tyvärr är diagnosen ingen garanti för att man får stöd, men om jag hade haft min diagnos hade mina föräldrar kanske kunnat förstå mig bättre. Vad bra att du försöker stötta din son mycket idag! 🙂
Förresten får jag ställa en fråga? Har du eller någon av er andra här för den delen, varit djupt deprimerad, gått i väggen liksom och känt en kontinuerlig stress som gjort att ni inte kunnat sköta någonting själva kanske under flera år? Men ändå lyckats hitta tillbaka till livet och fått en balans som gör att ni idag mår ganska bra? Jag har för mig att jag läste något liknande som du skrev Paula…? Men jag undrar HUR eller VAD var det som hjälpte er? Är det bra eller dåligt att en förälder försöker att hjälpa till, komma med idéer osv, eller ska man bara ”finnas där” OM personen som mår dåligt vill? Jag tänker att man kanske inte orkar be om hjälp??!! Kanske en jättesvår fråga förstås, men är det någon som har några idéer?
Jag var deprimerad förut i några år men idag mår jag jättebra. Det var ingen lätt depression jag hade utan jag var verkligen djupt deprimerad. Jag kände ingen livsglädje, tänkte på döden varje dag och levde med ständig ångest. Men i mitt fall hjälpte det att få aspergerdiagnos för diagnosen gjorde att jag blev sjukskriven och slutade jobba och jag behövde inte längre leva ett liv som inte passade mig. Jag hade försökt vara normal, och det var den här pressen på att försöka vara som alla andra, skaffa många intressen och vänner osv som gjorde mig deprimerad. Idag har jag inte längre någon ”anledning” till att vara deprimerad eftersom jag lever ett liv som passar mig.
Det är svårt att säga generellt sett vad du som förälder borde göra. Själv tyckte jag att det var bra att mamma försökte hjälpa mig att hitta psykologer osv men samtidigt tyckte jag att det var jobbigt om hon tjatade för mycket. Du kanske kan fråga din son hur han vill bli bemött? Vill han att du ska hjälpa honom, vill han prata om sin depression med dig, vill han bara umgås med dig utan att prata om det eller tycker han att du lägger dig i för mycket? Alla människor fungerar olika så tyvärr finns det inget generellt svar.
Men jag undrar HUR eller VAD var det som hjälpte er?
Jag tror det är väldigt viktigt att förändra sin livssituation om man mår dåligt. Det behöver inte nödvändigtvis handla om fysiska förändringar utan ofta kan det snarare handla om att man behöver bryta destruktiva tankemönster. Jag mår som bäst när jag ägnar mig åt en sysselsättning som jag är väldigt intresserad av. Det är en fördel om sysselsättningen är möjlig att kombinera med frivilliga sociala kontakter så att man får social stimulans samtidigt. Jag tror att det är väldigt givande för många människor med Aspergers syndrom att engagera sig i en hobby eller i ett specialintresse. Jag tror att vi aspergare ofta har begränsade intressen just för att vi många gånger mår bra av att ha det. Kanske har personen ett intresse som du kan använda som draghjälp för att få personen att sakta förändra sin livssituation till det bättre?
Jag tror många aspergare är känsliga för tjat och stress så försök undvika att tjata. Goda idéer och råd kan lätt upplevas som tjat av mottagaren.
Det är troligtvis viktigt att acceptera sig själv för att må bra så om personen inte har accepterat sin aspergerdiagnos så kanske det kan hjälpa att gå på aspergerföreläsningar tillsammans med personen och med tiden även få personen att själv gå på aspergerträffar. Detta för att bryta den sociala isoleringen och för att träffa andra människor i samma situation. Gruppträffar är nog väldigt bra både för människor med Aspergers syndrom och för anhöriga till människor med Aspergers syndrom. Du kanske tom skulle kunna få svar på dina frågor om du träffade andra personer som har samma frågor som du har. Du är knappast ensam om dina frågor.
Är personen deprimerad så kanske personen behöver behandling mot det. Det är ju inte ovanligt att människor med Aspergers syndrom har samtida diagnoser. En depression läkar ut fortare om den behandlas. Samtidigt tror jag inte man ska överskatta effekten av att prata med en psykolog. Jag tycker det är mycket mer effektivt att träffa andra människor i samma situation som jag än att prata med psykologer. Men det beror ju också på graden av depression förstås.
Jag minns en skolutflykt till Sigtuna när vi skulle åka vattenskidor men jag satt i ett hörn för jag ville inte vara med på det 🙁
Det var på högstadiet.
Om jag förstår dig rätt så gillade du inte sitta i ett hörn, och det är tråkigt att det blev så 🙁 Jag var själv glad om jag fick sitta ensam i ett hörn när mina klasskamrater gjorde aktiviteter de tyckte om men jag vet att många andra inte fungerar som jag på den punkten! Hur hade du velat bli bemött? Hade du velat vara med på vattenskidor om du hade fått extrahjälp från en vuxen som visat för dig hur man gör när man åker vattenskidor? Eller hade du hellre velat syssla med något annat under den tiden eller velat slippa utflyktsdagen helt och hållet?
Ja, hade önskat att det fanns någon annan aktivitet också, tyvärr fanns det inte det då 🙁
Vad tråkigt! 🙁