Som nydiagnosticerad finns det inte sällan förväntningar från omgivningen om hur man ska känna och reagera när man får veta att man har Aspergers syndrom eller autism. Dessa förväntningar kan se olika ut beroende på vad omgivningen har för förhållningssätt till neuropsykiatriska diagnoser, men det som är gemensamt är att autisten inte alltid reagerar på diagnosen på det sättet som omgivningen önskar. Här är några exempel:
Förväntningen: Att autisten tar till sig sin diagnos med en gång och tycker direkt att det är häftigt att vara annorlunda.
Verkligheten: Vi är många som kände en enorm lättnad över att få veta att vi har asperger eller autism, men för vissa andra autister kan insikten om att svårigheterna förmodligen alltid kommer att finnas där vara en stor sorg. Dessa personer kan uppleva att det inte anses vara okej att sörja när omgivningen tycker att man borde glädjas åt att man fått veta att man har autism.
Förväntningen: Att autisten söker sig till likasinnade för att utbyta erfarenheter. Om autisten fortfarande går i skolan ska han eller hon vilja börja i en specialklass med andra elever som också har Aspergers syndrom eller autism.
Verkligheten: Själv hade jag mått mycket bättre av att få gå i skolan med likasinnade i en asperger-klass, men det är inte alla som är lika pigga på det. Min kompis Susanna berättade för reportern i en tidningsintervju vi gjorde tillsammans att hon är glad att hon gick i en vanlig klass i ett vanligt gymnasium.
Förväntningen: Att autisten börjar läsa på vad asperger och autism innebär och läser alla böcker och bloggar man kan komma åt ämnet.
Verkligheten: Själv började jag skaffa mig kunskap om ämnet och tyckte att ämnet var hemskt intressant, men det är inte alla som tycker att ämnet är intressant överhuvudtaget. Vissa tänker bara ”jaha” när de får sin diagnos och går vidare i livet.
Förväntningen: Att autisten ska fortsätta på sitt vanliga jobb. Livet ska fortsätta som vanligt förutom att man kanske berättar för sin chef att man behöver vissa specialanpassningar.
Verkligheten: Vissa av oss hade kämpat igenom hela livet innan diagnosen, och i och med diagnosen inser vi att vår ork aldrig kommer att bli bättre. Därför bestämmer vi oss för att ansöka om aktivitets- eller sjukersättning. När jag själv fick diagnosen, arbetade jag på deltid och mådde så dåligt av det att jag inte hade orkat kamma mitt hår på ett halvår! Numera försörjer jag mig på att föreläsa men det är inte alla som kommer tillbaka till arbetslivet alls.
Förväntningen: Att man gör klart för sig själv och andra människor att Aspergers syndrom/autism är något man har, det är något man inte är.
Verkligheten: Alla vi autister är sinsemellan olika, men vi är ändå autister. Autism är en stor del av vem vi är. Varför skulle man vilja ta avstånd från den man är?
Förväntningen: Att man ska börja jobba med sina utmaningar, träna och utsätta sig för det man har svårt för.
Verkligheten: Jämför med en gammal människa: oavsett hur mycket en 90-åring än skulle försöka utsätta sig, försöka springa maraton och festa på krogen på samma sätt som 20-åringar så kommer kroppen på en gammal människa alltid ta stryk. Detsamma gäller självklart för Aspergers syndrom och autism!
4 svar på ”Om omgivningens förväntningar efter diagnosen”
Något annat som jag har fått höra är att man nästan *måste* må dåligt som aspergare eftersom man aldrig kommer kunna leva ett vanligt liv. Det är sant att man alltid kommer ha svårt för vissa saker, men med rätt anpassningar kan man faktiskt må riktigt bra. Jag tror en del glömmer bort att alla inte längtar efter kärleksrelationer, egna barn, ut och resa osv. Jag klarar mig jätte bra utan de sakerna, och mår bra som jag lever mitt liv just nu, även fast en del kanske skulle tycka att det låter tråkigt.
Ja det där är verkligen en vanlig missuppfattning. Det som många inte tänker på är att vi aspergare kan må riktigt dåligt om vi tvingas till ett vanligt liv. Vi hittar ofta glädje i helt andra saker i livet än vad andra människor gör. Andra människor kan tycka att vårt liv är tråkigt men vi kan tycka detsamma om andra människors liv.
Jag tycker för det mesta att leva som neurotypiker bara låter jobbigt; att hela tiden ha flera olika aktiviteter, träffa vänner, gå till ett jobb där man inte blir utmanad osv. Men om de mår bra av det så ska de absolut få göra det! Jag skulle aldrig försöka tvinga någon att leva som jag gör.
Jag håller med! För mig hade ett vanligt neurotypiskt liv också varit jobbigt. Det hade inte passat mig alls, men neurotypiker verkar trivas med sina liv.