Eftersom vi med Aspergers syndrom och autism omfattas av LSS och det står att läsa i lagtexten att målet med LSS är att den enskilde ska kunna leva som andra (5 § LSS) och att rätten till vissa insatser föreligger så länge vi har behov av insatsen i vår livsföring (7 § LSS), borde det i min värld betyda att vi som tillhör någon av personkretsarna inte ska behöva avstå från något bara för att vi har en funktionsvariation utan vi ska få stöd och hjälp för att uppnå de levnadsvillkor som anses vara standard i Sverige.
Vad avses med ”leva som andra”?
Dock vet vi alla att lagtexter inte bör läsas rakt av, och därför är den stora frågan hur ”leva som andra” egentligen borde tolkas. Alla människor lever ju olika, och en specialistläkare kan troligen unna sig något helt annat än en undersköterska. Vidare kan ett gift och barnlöst par i 50-årsåldern förmodligen leva på ett helt annat sätt än en ensamstående 25-årig mamma med 3 barn.
Luddig formulering
Som många av oss vet så garanterar inte LSS att man kan leva som andra i vilka avseenden som helst utan endast genom de 10 insatser som finns angivna i lagtexten. Och dessa insatser kan ha begränsningar: exempelvis beviljas personlig assistent endast till de som behöver hjälp med grundläggande behov som exempelvis av- och påklädning eller personlig hygien (se LSS 9 a §). Sedan garanterar inte LSS ekonomisk jämlikhet eftersom ingen av de angivna insatserna avser ekonomiskt stöd. Att leva som andra är därför ett luddigt begrepp.
Jämförelsen ska göras med jämnåriga
För att hitta svar på frågan hur ”leva som andra” borde tolkas läste jag i lagens förarbeten. Jag hittade ingenting som definierade exakt vad som avses men hittade däremot följande: ”Vid bedömningen av om den enskilde har behov av insatsen i sin livsföring måste jämförelser göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder” (Prop. 1992/93:159, s. 171), Enligt min logik borde formuleringen betyda att om man uppfyller rekvisiten för en viss LSS-insats så ska man kunna leva ungefär som ens jämnåriga gör.
Ingen sminkhjälp
Men det är ju inte alltid så här enkelt i praktiken. Den 25-åriga Amanda uppfyller rekvisiten för personlig assistans, men vid beräkningen av assistanstimmarna görs en noggrann beräkning på hur många timmar i veckan de grundläggande behoven tar. Och nu har högsta förvaltningsdomstolen slagit fast att sminkning inte räknas som grundläggande behov varför Amanda inte kommer att kunna få sminkhjälp längre.
Kan inte leva som andra
I min värld är sminkning definitivt något som de allra flesta 25-åriga tjejer sysslar med, men Amanda har inget val: hon kommer inte kunna sminka sig längre trots att formuleringen ”leva som andra” står i lagtexten. Hon kan alltså i praktiken ändå inte leva som andra!
Vi har sällan goda levnadsvillkor
Det är precis detta jag önskar att alla missunnsamma människor som menar att vi funkisar får allt serverat på silverfat kände till: Att LSS på inget sätt betyder att vi som tillhör personkretsen har rätt till ett lyxliv utan vi har i praktiken sällan samma möjligheter till goda levnadsvillkor som våra jämnåriga!