Tidigare har jag skrivit om hur vi som har Aspergers syndrom ibland kan svårt för att ringa telefonsamtal men att jag ibland kan ”ta mig i kragen” och tvinga mig själv om jag verkligen måste.
Idag var en sådan dag. Precis som jag berättade för er igår, fick jag igår kväll helt plötsligt veta att jag behövde läkarens signatur och stämpel från vårdcentralen för att kunna ta med mig mina sömtabletter till Kuwait på söndag.
Jag läste på vårdcentralens hemsida igår kväll att akutmottagningen skulle ha öppet mellan kl 8 och 9:30. Därför kämpade jag för att gå upp tidigt, och jag var på plats kl 9:10. Jag visste att det var mycket viktigt att jag skulle få träffa en läkare. Jag kan nämligen inte sova utan medicin i situationer då jag är extranervös, vilket jag definitivt kommer att vara i Kuwait. Därför behövde jag träffa en läkare till vilket pris som helst. Skulle det krävas att jag var sjuk för att få prata med en läkare, skulle jag låtsas vara det, hade jag bestämt mig.
När det äntligen blev min tur att anmäla sig i receptionen, fick jag veta att akuttiderna var slut för dagen. ”Men snälla, mitt ärende är verkligen superakut och det tar dessutom endast ett par minuter,” vädjade jag desperat. Men kvinnan i receptionen vek sig inte. Jag frågade henne om hon kunde ge sin signatur och vårdcentralens stämpel på min medicinförpackning men det kunde hon inte. Jag var panikslagen och irriterad samtidigt. Nu hade jag gått upp tidigt i onödan och skulle vara trött hela dagen för ingenting!
Trots att jag nästan aldrig ringer till personer jag inte känner, återstod inget annat alternativ för mig än att lyfta på luren och välja vårdcentralens nummer när jag hade kommit hem. En mycket trevlig sköterska ringde upp mig en stund senare och uttryckte förståelse för min situation. Hon skulle försöka skriva ut mitt tidigare recept och be någon av läkarna signera det under dagen, sa hon. ”Du behöver inte oroa dig, jag ringer upp dig senare idag”, lovade hon. Så trots att jag fortfarande står utan signatur och stämpel, känns allt redan otroligt mycket bättre!
6 svar på ”Och ännu mer stress och telefonsamtal”
Härligt! Det löser sig! Jag har mkt dåliga erfarenheter av akutmottagningen där jag bodde förur. En gång när jag VERKLIGEN behövde träffa läkare, ”hängde jag på låset” till vårdcentralen (jättejobbigt för mig också att gå upp tidigt) baraför att få veta att deras tider var slut för dagen. Att beställa tid till dagen efter gick definitivt inte. De hänvisade till akuten, varpå jag tog mig dit. Väl där blev det tvärstopp! De vägrade ta emot mig, det skulle vara livshotande för att man skulle få komma till akutläkaren! Efter diskussioner med två olika personer i receptionen fick jag ge mig. De hänvisade till primärvården, alltså vårdcentralen. Jag förklarade att det var de som hade hänvisat mig till akuten, att de inte kunde ta emot mig. Ingenting jag sa hjälpte. Slokörad fick jag åka hem. Jag mådde mycket dåligt. Detta var början på en lång resa för mig, som sju år senare fortfarande pågår. Skillnaden är bl.a. att jag nu har en aspergerdiagnos. Jag inser att jag lärt mig att med mitt yttre dölja hur jag mår inombords. Jag har lagt på mig en glad ansiktsmask vilket gör att jag möts av oförståelse. ”Du ser ju så glad ut”. Önskar jag kunde ta av mig ansiktsmasken oftare! Den gången på akuten kan jag inte tänka mig att jag hade den på, men ändå var det nog så…
Jag gillar inte heller att ringa den typen av samtal. Jag vet inte varför egentligen. Varför tycker du inte om att ringa sådana samtal Paula?
Jag har själv funderat på varför det är så och tror att det beror på att det är för ostrukturerat. Jag vet inte vilket svar jag kommer att få om jag t ex ringer till Försäkringskassan och hur jag borde reagera på svaret. Sedan pratar vissa personer väldigt otydligt och jag förstår inte vad de menar. Dessutom händer det ofta att jag blir slussad fram och tillbaka till olika personer, och då blir jag stressad. Sen vet jag inte riktigt när det är dags att avsluta samtalet. Och vad ska jag göra om samtalet drar ut på tiden och jag t ex måste gå på toaletten och kissa under tiden?(okej, det är väldigt osannolikt att ett samtal skulle ta så lång tid, men man vet aldrig) Till en vän skulle jag kunna säga att jag måste gå på toaletten, men till en myndighet måste man nog säga något annat.
Och man måste använda en helt annan ton vid officella samtal jämfört med när man pratar med sina vänner. En gång ringde jag till något ställe, har för mig att det var frisörsalong eller något liknande, och de föreslog någon tid som inte passade mig eftersom jag hade boendestöd då. Då svarade jag att tiden inte passade mig eftersom jag hade boendestöd, och jag började även berätta mer detaljerat vad jag och min boendedstödjare skulle göra den dagen. Efteråt kom jag på att jag hade varit alldeles för privat, speciellt med tanke på att den personen inte kände mig och därmed inte visste varför jag hade boendestöd! 😀
När jag däremot pratar med mina vänner eller med min mamma i telefon, är det på lättsam nivå: då pratar vi om roliga saker och det krävs inte lika mycket av mig. Och då kan jag säga vad som faller mig in utan att behöva oroa mig för att vara för privat.
Hoppas det löste sig med signaturen och stämpeln!
Tack, vad snällt att du tänkte på mig! Det löste sig till slut tack och lov 🙂
Skönt!