Nu har det hänt igen! För några dagar sedan skrev Aftonbladet om Anette som skrevs ut från psykiatrin men tog sitt liv efter 13 dagar. Och detta trots att hon bedömdes ha en viss självmordsrisk.
Detta har börjat få mig att fundera vad som egentligen har hänt med psykvården. Att jag fortfarande inte har fått någon kallelse till utredning för ME trots att det gått ett halvår är mer acceptabelt för mitt ärende är inte lika akut som Anettes var, men en person som lever med psykisk ohälsa och faktiskt har uttryckt självmordstankar endast får tabletter och en uppmaning att kontakta psykakuten är inte okej någonstans.
Hur kan Anettes egen läkare ha uppmanat henne att söka sig till psykakuten? För en frisk person tar det förmodligen inte speciellt mycket energi att ta sig till ett okänt ställe, men man kan inte kräva samma sak av en sjuk person. En person som lever med psykisk ohälsa kan till och med tycka att det är tillräckligt jobbigt att ringa till sin egen läkare som man redan har kontakt med. Om man sedan får ett nej, räcker kanske inte krafterna till att ta sig till psykakuten där slumpen får avgöra vilken läkare man träffar.
Jag minns att psykvården var redan dålig i början av 2000-talet när jag var nyinflyttad i Sverige. På den tiden hade jag ännu inte fått min Asperger-diagnos, men däremot hade jag extrem ångest och självmordstankar. Och eftersom jag var student samlade jag på mig extraenergi för att våga boka tid hos en psykolog på Studenthälsan. Där fick jag veta att psykologen endast hade en möjlighet att träffa mig en gång. Om jag fortfarande mådde dåligt, tyckte hon att jag skulle kontakta kyrkan och prata med en präst för psykvården hade inga resurser.
Mamma fick kämpa för mig ända från Finland och ringa runt till olika ställen i Stockholm. När hon hade tjatat tillräckigt mycket fick jag till slut träffa en psykolog hos en annan klinik 10 gånger vilket inte hjälpte speciellt mycket. När dessa gånger hade tagit slut, fick jag bara tabletter och ingen samtalshjälp. Med tanke på att allt detta hände 2001 misstänker jag att det måste ha varit väldigt länge sedan psykvården fungerade i Sverige. Och det verkar som att det bara blir sämre och sämre.
Dessutom verkar slumpen avgöra vem som får sjukpenning eller inte. Om man har turen att träffa en läkare som vet hur man skriver ett läkarintyg och man får rätt handläggare på Försäkringskassan, får man kanske, kanske sjukpenning. Och har man ännu mer tur, får några få lyckligt lottade kanske till och med sjukersättning. Anette är långt ifrån den enda utförsäkrade personen som tagit sitt liv, och jag misstänker tyvärr att antalet bara kommer att stiga. Om en sjuk person får veta att hen inte får pengar, orkar hen kanske inte vända sig till socialen, och då återstår bara alternativen att flytta till gatan eller ta sitt liv. Och detta pågår alltså i ett rikt land som inte lider någon nöd!
18 svar på ”Nu har det hänt igen!”
jag vet det är hemst, reglerna ändras hela tiden och psykologi hälp är totalt koasartad , jag samlade min sista energi på en psyk läkare som jag fått efter att varit inne på akutåsyk men hon var kall hård och inte tillmötesgående hon hade tilloch med läst min journal och visste att jag hade svårt en del saker hon utsatte mig för innanan jag ens kom in i kontoret,det är en lång historia ovh hon gorde fel men för mig var det katastrofalt jag är i behov av en psykolog för jag över doserar min medecin på mina mörka dagar men jag är för förstörd ag klarar inte av att att möta en ny i de miljöerna jag är för skadad, jrsäkta ett lite långt knepigt inlägg vad jqg vill ha sagt är ja jag håller med med egna erfarenheter att psyk vården suger rejält i sverige men ne ni poletiker kan ju fortsätta att lägga miljoner på att utreda varför självmorden och psykisk ohälsa ökqr 20 gånger om när lösningen är enkel, lägre tempo bättre utbildning och tid och empati för sin patient men nej det spelar ingen roll att sverige blöder invärtes så länge som maoriteten utåt innte lider så ska imagen om att allt är toppen hållas.
Vad hemskt att de inte ens ger hjälp till en person som överdoserar sin medicin, usch vad arg jag blir att du inte får hjälp, Emma! 🙁 Jag vet vissa rika som tvingats gå till en privatpsykolog för de har inte fått hjälp annars, men alla har ju inte samma möjlighet.
Med tanke på att allt detta hände 2001 misstänker jag att det måste ha varit väldigt länge sedan psykvården fungerade i Sverige. Och det verkar som att det bara blir sämre och sämre.
Jag tror att mycket blev sämre iom den sk psykiatrireformen på 1995: https://sv.wikipedia.org/wiki/Psykiatrireformen
Tanken med Psykiatrireformen var god men resultatet blev långt ifrån utlovat: http://www.dn.se/nyheter/sverige/psykiatrireformen-sagad-i-granskning/
http://www.dn.se/insidan/manga-med-schizofreni-dor-i-ensamhet/
http://www.svd.se/ny-lagstiftning-kravs-for-att-radda-liv
Till psykiatrins försvar ska sägas att antalet suicid har minskat påtagligt: http://ki.se/sites/default/files/styles/adaptive/public/sm_olika_alder_1984-2012.jpg?itok=tH1NtSyH
Detta beror vad jag förstår på förskrivning av SSRI-läkemedel (även om Socialstyrelsen åtminstone tidigare ställde sig tveksam till att det var SSRI-läkemedlens förtjänst): http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/antidepressiva-medel-forebygger-sjalvmord/
Oj fotnoten från 2012 i den sista artikeln i DN som jag länkade till säger att det fortfarande inte är bevisat att antidepressiva läkemedel skyddar mot suicid.
Dessutom är vissa läkmedel rätt olämpiga mot vissa psykiska sjukdomar men läkarna ändå skriver ut dem. Såsom Seroquel mot depression, som jag faktisk hade ett tag. Schizofreni och psykos samt bipolär sjukdom är vad Seroquel. jag har hört att detta kan vara farlig, som tur var det dock inte för mig. Nu tar jag dock vitaminer, omega 3, zink samt Fluoxetin mot depression för att inte drabbas av nya depressioner.
Även nyttig mat, raska promenader i solljus kanske kan hjälpa dig att mota bort nya depressioner.
Jag visste inte om att Sverige hade psykiatrireform 1995. Det är en jättebra idé att låta de psykiskt sjuka integreras i samhället, men det får naturligtvis inte innebära att de inte får vård längre eller att de måste bo på härbärgen bara för att de inte kan få något annat boende. Men vad bra att självmorden åtminstone har minskat!
inte alls förvånad … det enda man får idag är mediciner skjutsas emellan olika enheter ingen tar ansvar väntetider köer eller som med den där killen som mördade den där tjejen i motionsspåret i upplands väsby .. hade han fått hjälp blivit tagen på allvar blivit lyssnad på så kanske han aldrig hade behövt gå så där pass långt egentligen så brister kunskap också inom psykiatrin .. det är ju inte alltid en psykiatriker psykolog eller läkare på en psykavdelning vet bäst eller vad som funkar bäst för en patient vi människor är ju så olika vad som kanske funkar för en eller några och bevisats funka bra kanske en dag inte funkar alls för någon pga att det är för gammalt dåligt eller så
Ja precis, om vi hade en psykvård som faktiskt fungerade skulle alla vinna på det. Och du har helt rätt, psykologer och läkare vet inte alltid bäst! Jag har också hört ibland tokiga råd från psykologer och läkare. Vissa kan verkligen sakna kunskap!
oh ja en del saker som men halåå …. ta till ex vad gör att man ställer krav vill ha snabba klara tydliga besked och raka svar tidigt om något tex varför gör man så för ?
jag tror det blir för mycket utvärderande och mindre lyssnade på patienterna, samt de som jobbar har en press att följa en viss mall eller tidsplan och hinner inte nå fram till alla människor kort sagt de är jäkligt stressade av alla regler som uppdateras hela tiden. personligt mötade och ett mindre stressigt samhälle skulle hjälpa långt.
Jag håller med dig! Det är överhuvudtaget helt fel att många bara får prata med en psykolog ett visst antal gånger, sen bedöms man vara frisk. Om man fortfarande har behov av att prata med en psykolog trots att man redan varit där 10 gånger så följer man inte deras mall. Jag brukar tänka att det är tur att jag inte längre behöver hjälp från psykvården längre för jag har fått höra från många andra hur illa det är och hur fruktansvärt svårt det är att få hjälp.
När jag läste detta kom jag att tänka på den unga kille som tog livet av sig, som uppdrag granskning granskade fallet. Tror han hade borderline, de verkade inte ha koll att han hade ett skärp så hemskt när det främst händer unga människor. När jag var inlagd på sjukhus efter ett impulsivt självmordsförsök våren 2011, skickade de mig först till fel sjukhus. Huddinge Sjukhus istället för Södertälje Sjukhus. Det var heller inte direkt någon vård utan förvarning. Ett tag försökt jag kväva mig med en kudde, personalen hade inte direkt uppsikt över mig då. Jag vågade dock inte, för jag var rädd för döden och tänkte på mina anhöriga.
Jag vågade dock inte, för jag var rädd för döden och tänkte på mina anhöriga.
Det var tur för dig och dina anhöriga. Det var också tur för samhället eftersom varje suicid suicidförsök kostar samhället mycket pengar:
Denna studie beräknar samhällets kostnader i form av direkta och indirekta kostnader för suicid och självmordsförsök. Samhällets kostnad bedöms uppgå till cirka 5,5 miljarder kronor för år 2001 vilket motsvarar 0,2 procent av landets BNP år 2001. Övervägande delen (84 procent) består av produktionsförluster på grund av att det är många personer i yrkesverksam ålder som drabbas. Av de direkta kostnaderna är det de medicinska kostnaderna som dominerar.
Humanvärdet är en kostnadskomponent som är stor och som inte ingår i beräkningen av totalkostnaden. Humanvärdet eller humankapital, som ibland används, handlar om att man i samhället sparar ”mänskligt kapital” genom att förhindra ett dödsfall, en skada. Vid utvärderingar av skadeförebyggande åtgärder bör humanvärdet ingå som ett mått på betalningsviljan. Med en grov beräkning kan de direkta och indirekta kostnaderna per suicid och självmordsförsök skattas. Om dessutom trafikverkens värdering av riskreduktion kompletteras med de direkta och indirekta kostnaderna kan följande värdering tas fram.
Suicid 18 680 000 kr
Självmordsförsök 3 075 000 kr https://www.msb.se/Upload/Kunskapsbank/Statistik_larande/Suicid_och_samhallsekonomiska_kostnader.pdf
Jag litar inte ett dugg på att psykiatrin klarar av att skydda suicidbenägna människor från att ta livet av sig. Inte ens om de är inlagda för vård och har tillsyn. Det finns många exempel genom åren på människor som har varit suicidbenägna och som har tagit livet av sig: http://faktum.se/2014/07/doden-pa-psyket/
Hej Jacob! Jag håller med Mats om att det var bra att du inte vågade ta ditt liv! Hemskt att läkarna inte har bättre koll och att de förvarar sina patienter istället för att vårda dem, men jag har hört så mycket den senaste tiden att jag inte är förvånad.
Tack för ditt tips om psykoterapeuten! Jag tror att det kan hjälpa många aspergare som mår dåligt för det är inte direkt lätt att hitta psykoterapeuter som har kunskap om Aspergers syndrom.
För alla med asperger som lider av depression kan jag rekommendera min psykoterapeut Marie Julin, hon är en av de främst på Asperger. Jag känner också lite till en bra läkare Kristina Westberg.
Marie Julin är förvisso privat så man får betala lite men mycket förstående och tillmötesgående, och hon förstår också att många med asperger är olika och deras depressioner kan te sig mycket olika.
Marie Julie håller till i Älvsjö i sitt egna hem, också ett plus, det känns mer som ett hem än att, man är hos en psykolog på habiliteringen. Kristina Westberg vet jag inte var hon hållet hus direkt men hon är halvfinsk och här finns en video, där hon pratar om flickor som har autism ofta blir missförstådda: http://www.ur.se/Produkter/163011-UR-Samtiden-ADHD-och-autism-Flickor-med-autism-missforstas-ofta
Vården borde verkligen anpassa sig efter patienternas behov. Behöver man mycket hjälp så ska man få det! Min uppfattning är att psykiatrin är som ett lotteri: har man tur får man en bra läkare/behandlare, har man otur drar man en nitlott och blir dåligt bemött och behandlad. Att respektera patienten och se individen bakom eventulla diagnoser är otroligt viktigt!
Ja precis, psykiatrin verkar verkligen vara som ett lotteri. Om man drar en nitlott så kan man ändå bli räddad om man antingen har anhöriga som orkar kämpa för en eller om man är rik och har råd att söka vård inom den privata sektorn. Men har man inga pengar och inga rika anhöriga så är man illa ute.