Innan jag diagnostiserades med Aspergers syndrom i 24-årsåldern, hade jag försökt leva ett normalt liv. Jag hade försökt jobba på deltid (trots att jag aldrig ens jobbade på heltid gick jag alltid in i väggen), jag hade försökt plugga, jag hade försökt lära mig att städa och att sköta mitt hem, jag hade försökt leva ett socialt liv för att vara med i gemenskapen så att jag inte skulle bli isolerad och jag hade till och med försökt skaffa ”normala” intressen.
När jag fick min diagnos, var jag djupt deprimerad. Då frågade jag min psykolog om det fanns en möjlighet att jag skulle kunna få ett fungerande och ett lyckligt liv någon gång. ”Ja, men inte på det sättet som du tror”, svarade hon. Jag förstod inte vad hon menade.
Så småningom slutade jag jobba och fick aktivitetsersättning, jag fick boendestöd beviljat, jag började leva efter rutiner och började äta samma maträtter varenda dag, jag slutade vara lika social som jag dittills varit, började isolera mig mer hemma och jag började förstå och acceptera det faktum att jag aldrig skulle klara av att skaffa barn. Och då upptäckte jag till min förvåning att mitt liv fungerade och att jag var lycklig. Det var verkligen en befrielse att slippa leva som alla andra och acceptera mig själv som jag var!
När jag idag får frågan om jag kan leva ett normalt och lyckligt liv trots att jag har Aspergers syndrom, brukar jag svara att jag inte kan det. Inte på samma gång. Jag måste välja, och jag har gjort mitt val.
11 svar på ”Normalitet är inte samma som bra livskvalitet”
När jag idag får frågan om jag kan leva ett normalt och lyckligt liv trots att jag har Aspergers syndrom, brukar jag svara att jag inte kan det. Inte på samma gång. Jag måste välja, och jag har gjort mitt val.
Det ligger väl nästan i diagnosens natur att det är omöjligt att kombinera ett normalt liv med ett lyckligt liv om man har Aspergers syndrom. Frågan är inte om man måste leva ett onormalt liv utan hur onormalt liv man måste leva för att man som aspergare ska kunna leva ett liv med bra livskvalitet.
Känner igen grejer, det sociala är ett rätt stort problem, har även svårt att ställa frågor fast jag vill det i sociala situationer, aldrig fått Aspergers syndrom bekräftat utan ojämn begåvning. Men känslig för ljus alltid nästan, samt när tåget åker in och ska bromsa skär det nästan öronen. Ibland känns som jag vill vara på ett sett som knappt går. Blir nollställd när man ska ställa frågor till andra, eller vad man ska säga, men kan svara på det mesta. För att det ska funka bra krävs en spontan och icke dömande person, samt någon utan kontrollbehov, så att man kan va säker i dom flesta lägena samt känna sig avslappnad. Säkert både personlighet och diagnos i detta. Man får prova sig fram lite, vad som funkar för en. Specialister säger mycket, men det jag märkt så stämmer inte det alltid.
Jag håller med dig om att det viktigaste är att prova sig fram! Det som är bäst för en person fungerar kanske inte alls på en annan. Man kan alltid lyssna på specialisterna, men man känner sig alltid bäst i slutändan.
Tack för att du delar med dig! Bra skrivet. ❤ Dina inlägg ger mig ofta hopp om att mitt barn också framöver kan hitta sin egen väg och må bra.
Just nu kämpar vi enormt mycket med skolan och det är tufft för hela min familj.
https://supermamsen.com/2016/06/05/medberoende/
Kram!
Tack Supermamsen ❤ Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå bra för er och att ditt barn kommer att må bättre i framtiden.
Varför är det så många som utgår från att ett normalt liv är detsamma som standard A4 neurotypiskt liv med villa, Volvo, vovve gift och 1,8 barn?
Min definition på ett normalt liv är att det är ett liv där jag själv känner mig lycklig, utvecklar mig och är produktiv utifrån mina förutsättningar.
Att leva ett normalt liv innebär dessa 3 huvudpunkterna eftersom det är mitt liv, min vardag och ingen annan har rätt att stämpla ett sådant liv som onormalt bara för att det avviker utifrån A4-normen.
Jag lever mitt liv för mig och mina närmaste, INTE för att jag skall passa in i någons norm som dom definierar som normal!
För mig är det inte heller normalt att leva ett standard neurotypiskt för det skulle inte passa mig. Men jag definierar ändå inte mig som normal eftersom jag är statistiskt sett avvikande. Självklart är det ingen som är helt normal, men jag är ännu mer onormal/avvikande än de flesta andra 😉
Vad bra att du lever för dig och dina närmaste, du gör helt rätt! Det gör jag också nuförtiden 🙂
Haha! Helt idiotiskt när folk säger att man har alla förutsättningar att leva ett normalt liv som aspergare…. Frågan är ju om det är lyckligt… Verkar som att det är det normala som samhället tycker att man ska sträva efter, inte det lyckliga 🙁
Ja precis! Visst skulle jag kunna börja leva ett mer normalt liv igen om jag ville det men det kommer jag aldrig utsätta mig för igen. Och det är jag glad för 😉
vad är lycka? haha vem kan precicera det man får va glad för det lilla sedan är det många som har det sämre så visst är man lycklig
Jag tror att många tror att man är lycklig om man är så normal som möjligt men så är det inte alltid. Jag tycker att det är upp till var och en att definiera om man är lycklig eller inte. Vad bra att du är lycklig 🙂