Nej, svåra autistiska svårigheter behöver inte synas utåt

När jag fick min diagnos i vuxenåldern, menade många i min omgivning att jag måste ha en mycket lätt form av autism, även kallad ”Asperger-light”. Detta eftersom nästan ingen hade tyckt sig märka något avvikande på mig. De menade att de hade träffat andra som har Aspergers syndrom eller autism och dessa personer har alltid betett sig väldigt avvikande och som hade haft synliga svårigheter och jag var enligt min omgivning ”inte en sån”.

Men jag brukar säga att det är tvärtom! Att nästan ingen hade misstänkt något beror troligen på att jag har ovanligt stora svårigheter. Jag hade knappt förstått alls hur världen hängde ihop. Om någon var elak mot mig, förstod jag inte att jag borde ha sagt ifrån. Om jag mådde väldigt dåligt i kroppen och höll på att ramla ihop, förstod jag inte att det var något fel och jag kanske höll på att bli sjuk. Jag gick till jobbet när jag hade feber och hade tappat rösten helt för jag förstod inte att det var orimligt att jobba när man var så där sjuk. När jag hade inflammerade skavsår på fötterna, märkte jag ingenting på grund av mina perceptuella svårigheter. Men sånt här syntes inte utåt.

I sociala sammanhang härmade jag andra människor och trodde mig alltid känna samma saker som de. Jag skrattade när de skrattade, och de sa till mig att det syntes att jag hade roligt. Då trodde jag att jag hade haft roligt på riktigt. Det var långt senare jag förstod att sanningen var att jag inte alls hade haft det! Jag förstod inte så självklara saker som varför man hade vänner. Det var inte förrän jag var vuxen och min psykolog förklarade för mig att meningen med vänskap var att båda skulle ha roligt, och hon förklarade för mig även hur jag borde känna mig i kroppen när jag hade roligt. Dittills hade jag haft många vänner jag inte ville vara vän med eftersom jag inte hade förstått att det inte skulle vara så. Men såna här svårigheter syntes inte heller tydligt utåt.

Dessutom var jag den tysta flickan som aldrig gjorde något väsen av sig. Jag hade självmordstankar under flera år i min skoltid och även unga vuxenåldern, men jag sa aldrig något till någon. Jag har i likhet med många andra med Aspergers syndrom svårt för att förmedla känslor med hjälp av mitt kroppsspråk, och därför log jag och såg precis ut som vanligt. Därför trodde andra människor att jag mådde bra. Själv trodde jag att självmordstankar hörde till livet för alla sa ju  ”livet är inte lätt”. Jag trodde därför att det var helt normalt att livet var svårt och att ingen egentligen ville leva innerst inne.

Jag brukar säga att om jag hade haft lättare svårigheter, hade andra människor förmodligen märkt att det var något som inte stämde. Då hade jag kunnat förmedla mina känslor med hjälp av mitt kroppsspråk, sagt ifrån och gjort mer väsen av mig. Men eftersom jag hade så otroligt stora svårigheter, kunde jag inte skilja mina känslor från andras och trodde på allvar att det var meningen att härma andra människor. Jag var som en robot som man kunde styra hur man ville.

Det är viktigt att komma ihåg att man kan ha Aspergers syndrom eller autism med osynliga men stora och omfattande svårigheter. Samtidigt kan man ha för omgivningen mer synliga svårigheter, men det behöver inte automatiskt betyda att personen skulle ha en svårare form av autism!