För ett par dagar sedan förklarade jag i ett blogginlägg varför en person med Aspergers syndrom eller autism inte nödvändigtvis behöver bli bättre på att höra av sig. Jag beskrev också att jag själv är dålig på att höra av mig och dessutom ofta är trött och inte alltid orkar umgås. Många har frågat mig om jag inte riskerar att sända ut fel signaler till sådana nya bekantskaper jag är intresserad av att utveckla en närmare kontakt med om jag är dålig på att höra av mig och inte orkar ses.
Men nej, det riskerar jag inte alls! Jag förklarar nämligen alltid för nya bekantskaper hur det ligger till. Många människor jag lär känna är mycket trevliga, och om jag efter ett tag märker att en sådan person vill höras och ses ofta efter att personen skickat en vänförfrågan till mig på Facebook, förklarar jag alltid hur det ligger till och säger ungefär så här: ”Jag tycker att du är jättetrevlig och jag är gärna vän med dig på Facebook. Men tyvärr orkar jag inte alltid läsa privata meddelanden för det är väldigt många som skriver, och därför kan det ta flera månader innan jag svarar. Det har absolut ingenting med dig att göra, utan jag är en introvert person och har inte mycket ork.” Då kan personen själv bedöma om personen vill behålla mig som vän på Facebook eller inte.
Det finns faktiskt de som har valt att radera mig från Facebook efter att jag tydliggjort hur jag fungerar eftersom dessa personer har sökt någon som velat ha en mycket tätare kontakt än vad jag klarat av. För dem har det varit jätteviktigt att kunna skriva privata meddelanden till varandra istället för att bara gilla varandras status då och då. Folk har olika uppfattningar om vad vänskap på Facebook innebär, och då tycker jag att det är bra att jag låtit dessa personer göra ett val. Men sen finns det såklart många som blir glada för att jag har förklarat detta och de respekterar att jag är dålig på att höra av mig.
Men någon gång sällan händer det att jag träffar en ny bekantskap som verkligen är jättespeciell och jag märker att vi klickar på ett djupare plan. Då tar jag själv initiativet till en ny träff med den nya bekantskapen med en gång. Och när vi sedan lär känna varandra och personen vill träffas igen, säger jag ungefär så här: ”Tyvärr har jag väldigt lite ork, så om jag ibland tackar nej till att träffas eller inte svarar med en gång så beror det verkligen inte på dig. Du får absolut inte tro att jag inte vill träffas för det vill jag verkligen.” Och så förklarar jag för personen vad trötthet och ork innebär för mig. Men det är ju sällan det händer att man träffar en ny person man klickar med på ett djupare plan, så den här strategin behöver jag oftast inte ens använda mig av.
Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som är dålig på att höra av sig och vars nya bekantskaper brukar försvinna direkt, kan du fråga personen om han eller hon hade velat utveckla dessa relationer. Om personen svarar nekande, är ju allt som det ska. Men om din närstående är ledsen över att det inte fungerat, kan du föreslå för honom eller henne att personen skulle kunna förklara varför han eller hon inte alltid har orken att svara direkt. Då minskas åtminstone risken att personen sänder ut fel signaler!
13 svar på ”Nej, jag riskerar inte att sända ut fel signaler”
Jag tror också det är bäst att vara ärlig från början och säga som det är att man inte alltid har energi och ork. Förhoppningsvis kan de respektera detta, men om inte hade det ju troligtvis aldrig fungerat i alla fall – det skulle bara kännas påtvingat och leda till stress och ångest.
Jag har själv gått ur Facebook för att jag inte riktigt klarade av att hantera det på ett bra sätt, så jag kan definitivt förstå att du inte orkar svara på allt!
Jag vet faktiskt flera som gått ur Facebook, även neurotypiker, så du är inte den enda. Och det är ett klokt beslut om man känner att man inte klarar av att hantera det. Det sägs att Facebook är en bidragande orsak till stress, och vi aspergare ska ju vara ännu känsligare för stress än neurotypiker så det kan säkert bli för mycket för oss.
Hej!
Har läst din blogg ett par veckor och finner den väldigt intressant.
Jag har själv drag av asbergers, men har aldrig gjort någon utredning.
Min dotter väntar på sin utredning.
Jag har en fråga.
Kan man vara högkänslig och ha asberger? Ungen min känner allas känslor och har dåligt samvete över allt som kanske kan såra någon. Är någon ledsen, så blir hon ledsen
Hej Jessica!
Kul att du hittade till bloggen! 🙂
Man kan absolut vara högkänslig och känna andras känslor när man har asperger eller autism. Bo Hejlskov beskrev en gång i tiden för tidningen Ögonblick att vissa autistiska personer kan ha svårt för att skilja sina känslor från andras. Det är därför en autistisk person kan bli arg eller ledsen när någon annan är arg eller ledsen. Och det är därför Hejlskov rekommenderar lågaffektivt bemötande. Så din dotter kan absolut ha en diagnos även om hon är högskänslig!
Men varför är myten att asbergare inte kan känna in andra? Det förstärks i nästan alla böcker där det är en aspie i rollen. Det verkar som att det är den uppfattningen många har.
Har du skrivit något inlägg om det?
Jag hittar inte var man kan hitta taggarna/kategorierna på din blogg
Det är en bra fråga! Det finns forskare, bland annat Svenny Kopp, som anser att diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autism ofta utgår ifrån hur många killar och män fungerar och att autism kan yttra sig på ett helt annat sätt hos flickor. Men sen tror jag också att den klassiska bilden av autism som bland annat Lorna Wing målar upp snarare syftar på Kanners autism där barnet får okontrollerade raseriutbrott mm. Sen tror jag också att många har missförstått begreppet ”Theory of Mind/mentaliseringsförmåga” (som övrigt inte är ett diagnoskriterium utan endast en teori om att många autister kan ha en bristande mentaliseringsförmåga). Många tror att en bristande Theory of Mind handlar om bristande empati men det kan istället handla om att man kan ha svårt för att förstå vad som förväntas av en, att man har svårt för att tolka sina egna känslor mm. Sen kan också autister missförstå andra människor åt andra hållet, dvs att man tror att personen är väldigt arg när personen i själva verket bara är smått irriterad. Jag kan personligen tänka mig att man har lättare för att bli högkänslig om man har svårt för att tolka andra genom att tro att de är argare/ledsnare än vad de egentligen är!
Jag vet inte vilken version du använder av bloggen dvs om du sitter vid mobilen eller datorn men det ska finnas en sökfunktion vid högersida! Jag tror dock inte att jag skrivit något blogginlägg om just det här ämnet på ett tag, men ska försöka göra det under de närmaste dagarna!
Tack!
Jag håller på att läsa in mig och förstå och din blogg är en väldigt bra hjälp.
Vad bra att du får hjälp av bloggen!
Men varför är myten att asbergare inte kan känna in andra? Det förstärks i nästan alla böcker där det är en aspie i rollen.
En hypotes är att vissa människor med Aspergers syndrom även har alexitymi vilket gör att de har svårt att identifiera känslor, till exempel att avläsa andras ansiktsuttryck eller förstå sin inre spänning inför vissa stimuli medan andra människor med Aspergers syndrom istället känner för mycket med andra människor. I båda fallen handlar det om onormal känsloreglering. Det finns också de som menar att människor med Aspergers syndrom har svårt med mentalisering dvs svårt att tänka och känna om sig själv och om andra människor.
Här är tex en studie som indikerar på att vissa människor med Aspergers syndrom har problem med känsloregleringen pga mentaliseringssvårigheter (theory of mind) och att 2/3 av människorna i studien även överskred gränsvärdet för alexitymi: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22642342
Jag kan också tänka mig att känsloregleringen fungerar olika beroende på om människan som har Aspergers syndrom har Aspergers syndrom med eller utan AD(H)D.
Tack!
Vad tycker du om strategin ”att bara vara” och inte övertänka/analysera när en umgås med vänner/familj? Jag har fått det rådet, med tanken att det ska ta mindre energi från mig. Jag vet dock inte hur en ”bara är”. Jag uppfattar allt personen gör. Alla ansiktsuttryck och rörelser fångar min blick och det är som att det nuddar mig genom luften hela tiden. Har inte hittat något sätt att ”stänga av” det. Är så väldigt intryckskänslig i just sociala sammanhang. Jag behöver också ”starta” och ”driva” mig själv framåt för att kunna delta i samtalet. Annars har jag svårt att hänga med. Det går ju inte ihop med begreppet ”att bara vara”, som jag förstått är att vara mer avslappnad. Hur tänker du kring begreppet ”att bara vara” i sociala sammanhang kopplat till socialt samspel som är svårare med autism?
Intressant fråga! Nu är jag iofs inte intryckskänslig på det sätt du beskriver utan är snarare tvärtom och skärmar av nästan alla visuella intryck. Jag skulle nog påstå att jag bara kan vara när jag är med min familj för jag kan vara 100% avslappnad med dem. Jag kan lägga mig på golvet eller soffan om jag så önskar, jag kan sitta hemma i pyjamas, jag kan äta när jag vill och behöver inte sitta med de andra vid matbordet osv. Orkar jag inte lyssna på samtalet skärmar jag av, och orkar jag delta i samtalet gör jag det. Det finns absolut inga krav på mig, och ingen tycker att jag är otrevlig om jag inte säger något.
Däremot skulle jag ha svårt att bara vara med vem som helst. I ett sammanhang där man ska sitta ordentligt och absolut inte ha fötterna i soffan och jag förväntas vara uppmärksam kan jag absolut inte ”bara vara”. Jag tycker nästan att det är komiskt när folk säger: ”Kom igen och följ med, du kan vara dig själv.” Då har jag alltid lust att förklara att de förmodligen skulle tycka att jag var mycket otrevlig och tråkig om jag var med mig själv. Men med min familj är jag som sagt mig själv, och med dem kan jag bara vara för de är vana vid mig!
Med ovanstående sagt förstår jag att du har svårt att bara vara med tanke på att du är intryckskänslig. Då slappnar liksom hjärnan aldrig av!