De allra flesta vuxna autister jag har träffat har upplevt att det har varit jätteskönt att äntligen få en bekräftelse på att man har Aspergers syndrom eller autism, och själv känner jag likadant! En medicinsk diagnos kan hjälpa en till självförståelse, ge en chansen att träffa likasinnade samt möjlighet att erhålla hjälp och stöd enligt LSS. Vi får även träffa en psykolog, arbetsterapeut eller kurator på habiliteringen för att få råd och stöd vid behov. Men det allra viktigaste för många av oss har varit att äntligen få en bekräftelse på att vi varken är dumma och lata utan vi är endast annorlunda.
Men det finns självklart baksidor i allt, och likaså även i neuropsykiatriska diagnoser. Vissa åhörare på mina föreläsningar har berättat för mig att de fått problem i form av högre premier och annat när de tecknat barnförsäkringar efter att barnet fått en autismdiagnos, vilket föräldrarna har upplevt som problematiskt. Vissa vuxna aspergare har upplevt att det är onödigt krångligt att skaffa körkort när de behövt visa upp läkarintyg från en läkare som bekräftar att Aspergers syndrom inte utgör ett hinder för dem att köra bil. Och när man har en medicinsk diagnos på Aspergers syndrom eller autism, blir man utestängd från exempelvis polisyrket. Vissa aspergare kan även uppleva att de har börjat ställa alldeles för låga krav på sig själva efter diagnosen, vilket de har upplevt som ett problem.
Det som är problematiskt här är att många tänker svartvitt om diagnoser. Många tror att det enbart ska vara positivt eller negativt att få en diagnos och att om det finns något som är det minsta negativt så borde man inte skaffa en diagnos alls. Men om man upplever att det har varit 99% positivt att äntligen få en diagnos och sedan upplever hinder i 1% av situationer i livet på grund av diagnosen så betyder det ändå att diagnosen varit något mycket positivt i slutändan! Bara för att jag upptäckte att jag inte kan bli polis med min Aspergers syndrom så betyder det inte att jag ångrar att jag genomgick en neuropsykiatrisk utredning. Att jag sedan tycker att man borde se över antagningskraven till polishögskolan är en annan sak, men det hör inte hit. Diagnosen har ändå hjälpt mig i 99% av fallen i livet och det är det som räknas. Jag är mycket glad att jag genomgick en neuropsykiatrisk utredning och fick en diagnos.
Om det finns en smärre negativ aspekt i att få en medicinsk diagnos på Aspergers syndrom eller autism, är det oftast en bagatell i sammanhanget! Därför är det viktigt att du inte skrämmer bort din närstående från att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Istället för att säga: ”Tänk på alla tråkigheter och hinder du riskerar att råka ut för om du skulle få en diagnos”, säg: ”Tänk på vad mycket nytta du skulle ha av en diagnos.”
3 svar på ”Nej, en diagnos behöver inte vara enbart positivt eller negativt”
Jag och Jim sa att vi tror att flickor i regel får sin diagnos senare än pojkar, eftersom flickor har lättare att smälta in i grupper. Vad tror du om det?
Jag tror absolut att det stämmer! Och därför syns inte flickornas svårigheter lika tydligt för omgivningen.
Det är den sk kamoflage-teorin dvs att flickor/kvinnor är bättre på att dölja sin autism. Andra förklaringar är att det finns en kvinnlig och en manlig variant av autism och att diagnoskriterierna är anpassade för den manliga varianten av autism. Om man ska identifiera flickor med autism så måste man först inse att pojkar och flickor är olika oavsett om de har autism eller ej och sedan måste man utforma diagnoskriterier även för den kvinnliga varianten av autism. Den politiska uppfattningen att pojkars och flickors hjärnor är biologiskt lika och att alla skillnader mellan könen beror på sociala faktorer diskriminerar mao flickor/kvinnor med autism.
Svenny berättar hur autism skiljer sig åt mellan pojkar och flickor 25:20 in i den här föreläsningen: https://urskola.se/Produkter/209679-UR-Samtiden-Flickor-och-kvinnor-med-autism-Flickor-med-autism-del-1