Nej, autism behöver inte vara ett hinder

I gårdagens blogginlägg berättade jag om de sociala förväntningar jag stötte på när jag som gymnasieelev var som utbytesstudent i Kanada. På den tiden visste jag visserligen inte om att jag hade Aspergers syndrom och utbyteorganisationen pressade mig bland annat att anmäla mig till fritidsaktiviteter anordnade av skolan, vilket var jobbigt. Efter gymnasiet åkte jag även till Österrike för att arbeta som au pair hos en österrikisk familj. Där stötte jag på stora problem, vilket ledde till att jag sa upp mig från jobbet och flyttade till en studentlägenhet i Wien istället.

När man har eller Aspergers syndrom eller autism och hamnar i en främmande miljö, finns det alltid en överhängande risk att man stöter på svårigheter och hinder. Om jag hamnar i en ny miljö som är aspergeranpassad så brukar det naturligtvis gå oftast bra för mig, vilket var fallet när jag började plugga på Ågesta Folkhögskolas aspergerinformatörslinje där klassens alla elever och klassens lärarassistent hade Aspergers syndrom. Men faktum kvarstår att långt ifrån alla miljöer i världen är anpassade på det sättet som Ågesta Folkhögskola var.

Andra människor frågar mig ibland om man borde avråda en person med Aspergers syndrom från att exempelvis åka utomlands som utbytesstudent eftersom risken är överhängande att vi kommer att stöta på hinder och svårigheter under årets gång. Borde man inte istället tillråda aspergaren att stanna kvar i sin trygga miljö i Sverige? Ångrar jag mina vistelser i Kanada och Österrike så här i efterhand när jag inte ens klarade jobbet i Österrike? Med facit i hand, borde jag ha låtit bli att flytta till Sverige helt ensam i 22-årsåldern när jag inte ens kunde så jättebra svenska och inte kände någon i Sverige?

Men nej, jag ångrar absolut ingenting! Trots att livet var mycket svårt i stunder under mina år i Kanada och Österrike, lärde jag mig mycket nytt. När jag var ny i Sverige så var det mesta också jobbigt och jag visste inte ens vad en hyresrätt och deklaration var för något, och med mina orienteringssvårigheter hade jag mycket svårt för att hitta i Stockholm. Men så här 18 år efteråt är jag mycket glad över att ha flyttat till Sverige och trots att jag har fått kämpa med kommunen och många gånger ansett att boendestödtimmarna jag blivit beviljad inte alltid räcker till, är jag tacksam över att boendestöd överhuvudtaget existerar i Sverige. Livet i Sverige blev alltså mycket bra för mig trots allt, och jag är glad över att jag vågade flytta hit!

Med andra ord anser jag inte att man bör avråda en en person med asperger från att exempelvis flytta utomlands trots att det finns en överhängande risk att vi aspergare troligen behöver kämpa betydligt mer än andra människor. Om personen är medveten om att svårigheter kan uppstå men han eller hon ändå gärna vill prova och kämpa på så är det viktigt att låta personen göra som den vill. Om personen däremot inte vill eller orka prova på nya saker, bör man inte pressa personen! Det är inte alltid jag själv orkar prova på nya saker nu när jag har fått min diagnos, och då har jag ibland fått höra att jag inte får låta min diagnos vara ett hinder. Men jag låter absolut inte diagnosen vara ett hinder utan jag har helt enkelt lärt känna mina begränsningar! Med andra ord: låt personen själv bedöma vad den vill och inte vill prova på!