När fick min Asperger-diagnos, fick jag diagnosen enligt DSM IV. Kriteriet A 3 för Aspergers syndrom lyder i DSN IV-diagnosmanualen:
”Brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)”
Innan jag fick min diagnos, hade jag märkt att jag inte hade något behov av att dela med mig av allt med andra människor men jag hade inte reflekterat närmare vad det kunde bero på. Jag hade helt enkelt tänkt att det ingick i min personlighet att inte lägga någon vikt vid att dela med mig av allt med mina vänner eller en partner. Men när jag gjorde utredningen, ställde utredningsteamet frågor till mig om hur mina vänskapsrelationer och dåvarande äktenskap såg ut och det var då jag förstod att detta kunde ha med min Aspergers syndrom att göra.
Än så länge jag kan minnas, har mina vänner klagat på att jag i deras ögon inte berättar någonting för dem. Att jag aldrig skulle berätta saker för mina vänner är naturligtvis överdrivet, men jag förstår ändå deras poäng. När jag gifte mig med min exman, hade jag exempelvis inte berättat för mina vänner att jag skulle gifta mig, och därför blev de både förvånade och chockade när jag ett par månader senare nämnde för dem i förbifarten att jag var gift. Mina vänner tyckte nämligen att giftermål var någonting man borde berätta om för sina närmaste vänner.
Mina vänner undrade naturligtvis varför jag inte hade berättat något, men jag hade tänkt att mina vänner inte hade någonting med min civilstatus att göra och att jag hade hela livet framför mig att berätta. Det var inte så att jag med mening undanhöll information för dem, utan det handlade om att det inte var viktigt för mig att mina vänner skulle veta om mitt giftermål med en gång, och därför hade jag väntat på rätt tillfälle att berätta (däremot visste de om att jag hade träffat någon). På samma sätt berättade jag inte heller för mina vänner om min debutbok när den hade kommit ut. När jag skrev min bok, tyckte jag helt enkelt det inte var något att berätta om. Jag tänkte inte ens på att mina vänner skulle kunna vara intresserade av mitt bokprojekt eftersom boken hade med asperger att göra och mina vänner visste knappt någonting om ämnet Aspergers syndrom. Därför var jag förvånad över att mina vänner nästan tog illa upp av att jag inte hade berättat för dem om boken.
Samma sak hände när jag och min exman flera år senare skilde oss. Mina vänner blev chockade över skilsmässan för den kom så plötsligt i deras ögon och de hade alltid trott att vi var lyckliga. Denna gång hade jag däremot medvetet låtit bli att berätta för dem om mitt äktenskap eftersom jag inte tycker att det är respektfullt mot sin partner att berätta exakt allt för sina vänner. Men många tjejer jag har träffat är vana vid att berätta nästan allt för sina vänner, de berättar alla smådetaljer och går ibland till och med på toaletten tillsammans på krogen, men jag har svårt för denna typ av vänskap. Jag delar absolut med mig av saker med mina vänner och jag har inget emot att mina vänner delar med sig av privata saker om dem själva med mig trots att jag själv inte alltid gör detsamma.
När jag var gift, fick jag även kommentarer från omgivningen att jag och min man inte verkade göra speciellt många aktiviteter tillsammans. Vi hade inga gemensamma vänner utan jag umgicks med mina vänner och han med sina, och jag var aldrig intresserad av att vare sig skaffa ett gemensamt kompisgäng eller gå på parmiddagar. Många undrade om det inte störde mig att han inte var intresserad av att plocka blåbär, vilket är mitt stora specialintresse, men jag brydde mig inte speciellt mycket. Jag har helt enkelt inga problem med att plocka blåbär själv.
Jag reste dessutom ganska ofta utan min man, en gång tågluffade jag till och med med en kompis runt Europa och var borta en hel månad. Jag fick frågor om varför jag inte reste med min man istället. Men eftersom han inte var intreserad av att tågluffa och jag var det, varför skulle jag tvinga honom följa med eller avstå från att resa bara för att han inte tyckte om att tågluffa? Jag har aldrig tyckt att man måste dela alla intressen med sina vänner eller sin partner. Det viktigaste för mig är att man trivs ihop, inte att man gör exakt allt tillsammans.
12 svar på ”När man saknar behovet att dela aktiviteter med andra”
Min dotter verkar inte heller vilja dela med sig av upplevelser etc vilket kan bli ganska jobbigt eller ( pinsamt för mig då bara kanske) tex så vill hon inte gå på hennes ridskolas läger på sommaren utan åkte på
ett läger helt själv utanför vår kommun( fattar inte hur hon klarar det ) hemma vill / kan hon knappt vara ensam eller får hjälp med påklädning innan skolan och lotsning i. I dusch osv Hon kom iofs hem ned ganska många rena o oanvända tshirts osv. Jag fick inte nämna för någon på stallet vilket läger hon varit på. Nu har hon varit där 2 somrar i rad o skall iväg en tredje i sommar , då kommer iofs en tjej som va med första året att vara där ( de har kontakt på instagram och har inte träffats sen dess) det tycker hon är ok En tjej i stallet skall i sommar iväg på samma läger som min dotter men inte samtidigt som tur är och då blev min dotter arg på mig för att jag sagt vilket läger hon varit på. Jag försökte förklara för min dotter att jag kan ju inte ljuga när Mamman frågar mig eller låtsas som att jag inte vet för det hade varit konstigt om jag inte visste vilket läger min egen dotter varit på i 2 år??? Samma gäller när vi är borta på någon aktivitet tex badlandskap eller går i en affär vilket är jobbigt för henne ändå men hon vill ibland gå och det dyker upp någon från skolan som hon känner igen så blir hon arg o säger typ kom så går vi ! Med aggresiv röst va kanske inte förberedd men jag fattar ju inte att hon inte förstår att vem som helst kan dyka upp när vi rör oss på allmäna plaser!!!… Kan kanske vara så att hon vet med sig att hon blir lättare irriterad eller avundsjuk på tex ett läger om hon har någon vän med?? Hon skulle haft med sig en vän förra året men hon hade sådan ångest över att hon skulle säga vad bra det var där och då skulle alla ( endel populära )som min dotter säger kanske åka dit…..,Ja vet inte vad detta beror på
Men hon är ju grym som ändå klarar att vara på ett läger 1 vecka …. Du må tro att jag varit nervös men det har gått bra o jag tror inte någon märkt sv hennes svårigheter då. Hon kom hem med en annan dialekt första gången då va hon knappt 10 år. Vi är förbryllade men glada över att hon lyckats med lägren… Och vi får välbehövlig vila hemma . För hemma duggar utbrotten dagligen. Hon har Autism ( asberger)
Vad bra att din dotter har klarat av att åka på läger ensam! Jag kan på något sätt förstå varför hon inte vill att någon av hennes vänner följer med på lägret. Förmodligen vill hon bygga sina egna kontakter och det kan vara störande och förvirrande när någon hon känner är med. Själv vill jag också göra vissa saker helt ensam. En gång planerade jag att åka på ett läger men tänkte att jag inte skulle säga något om det till några vänner i förväg så att de inte skulle få för sig att följa med. På samma sätt ville jag åka till Kuwait helt ensam utan att någon från min dåvarande arbetsplats Ågesta Folkhögskola skulle vara med, och det var för att jag blir mer hindrad om någon jag känner sedan tidigare är med. Då skulle jag inte kunna bygga lika många nya kontakter och få ut lika mycket av resan. Det låter kanske konstigt för utomstående men så är det ofta för mig.
Du kanske kan föreslå för din dotter att ni kan förklara tillsammans för hennes kompisar på ett snällt sätt att hon gärna vill åka på lägret helt ensam. Annars behöver ni kanske inte berätta i förväg att hon kommer att åka på ett läger utan ni kan säga det sen om någon skulle undra varför din dotter inte är hemma.
Så kan det ju vara ja hon blir liksom hindrad o blockerad när hon skall knyta nya kontakter om hon har någon som hon känner med sig. Tack för svar o ha en trevlig vecka
Tack detsamma, Camilla! 🙂
Tack Paula för detta inlägg, än en gång exemplifierar du så väl hur olika vi människor tänker och känner! Du har igen ökat min förståelse för situationer som kan vara oerhört frustrerande i vardagen.
Tack Katariina, vad bra att inlägget gav dig en bättre förståelse för personer som fungerar annorlunda! 🙂
Jag känner igen mig i det du skriver om att inte automatiskt vilja berätta o dela saker med sina vänner eller närmaste. Det kan gälla allt ifrån mindre saker som större, t ex om jag varit iväg på någon aktivitet under dagen så pratar jag inte det jämt om det med min man för jag tänker att han inte är så intresserad ändå. Andra människor verkar ha ett mycket större behov att av dela med sig om vad de gör , känner och tänker . Funderar om det har med automatisering att göra också och att det tar energi att prata om sig själv ?
Intressant fråga! Jag tror faktiskt att det kan vara olika från fall till fall vad detta beror på. När det gäller mig så tycker jag inte att det tar energi av mig att prata om mig själv, men däremot kan jag ha svårt för att förstå att vänner ofta vill veta alla smådetaljer om varandra. Jag tänkte inte ens på att mina vänner skulle vara intresserade av att höra om min bok eftersom jag själv inte tyckte att det var en stor grej att jag hade skrivit en bok plus de hade inte själva Aspergers syndrom, så därför berättade jag inte.
Däremot berättar jag nästan allt för en av mina närmaste vänner, men det är för att vi hörs ofta. Han frågar alltid mig hur jag mår, vad jag gjort de senaste dagarna och vad jag ska göra dagen efter, och därför blir det av att jag berättar för honom detaljerat vad jag gjort, hur jag mår och varför och han gör detsamma. Han visste också från början att jag höll på att skriva en bok, men det var bara för att när han ringde mig och frågade vad jag hade gjort denna dag så svarade jag att jag hade skrivit på min bok, därför visste han 😉 Min mamma och mina andra vänner som jag inte hörs lika ofta med hade inte frågat mig, och därför visste de ingenting förrän boken plötsligt skulle komma ut 😉
Det blir helt enkelt inte av att jag berättar allt för människor som jag inte hörs med flera gånger i veckan även om vi skulle vara familjemedlemmar eller nära vänner. Jag antar att det inte är tillräckligt viktigt för mig att de får veta att jag skrivit en bok och liknande, och därför saknar jag behovet att dela mig av allt om de inte frågar mig rakt ut 😉 Men jag vet ju såklart inte vad det beror på i ditt fall, du kanske tycker att det tar energi att prata om dig själv.
Angående att vilja göra saker på egen hand så är det ofta så för mig också t ex så är jag medlem i en förening och en kompis till mig har gått med så nu tycker jag inte att det är lika intressant att vara aktiv för nu får jag inte vara ” ifred” längre o umgås med personerna där , det känns som om hon ” stör” mig och jag kan inte riktigt slappna av och vara mig själv längre på något sätt. Har en känsla av att jag vill ha det sammanhanget för mig själv , jag vill ” äga” det och inte dela det med henne.
Känner mig självisk som känner och tänker så också för andra måste ju få vara med även i de sammanhang jag finns med i så det känns som om jag missunnar andra någonting och det kan ge mig dåligt samvete…
Jag förstår exakt hur du tänker! Jag tycker att det är normalt att du vill ha vissa sammanhang för dig själv om din hjärna har svårt att hantera att andra människor som du känner är med. Det är ju inte så att du missunnar dem lycka utan du vill uppleva vissa saker ensam! Jag fungerar själv likadant. Jag hade t ex tyckt att det hade varit jobbigt om någon av mina vänner hade börjat plugga på Ågesta Folkhögskola samtidigt som jag. Jag tror att det handlar om att jag hade känt en press på att umgås med dem hela tiden och att vara på ett visst sätt.
[…] När jag gifte mig med min exman, hade jag exempelvis inte berättat för mina vänner att jag skulle gifta mig, och därför blev de både förvånade och chockade när jag ett par månader senare nämnde för dem i förbifarten att jag var gift. Mina vänner tyckte nämligen att giftermål var någonting man borde berätta om för sina närmaste vänner. (http://blogg.aspiration.nu/nar-man-saknar-behovet-att-dela-aktiviteter-med-andra/) […]