Precis som många andra människor med Aspergers syndrom och autism har jag ett annorlunda kroppsspråk. Förut var jag omedveten om det och tyckte att det var konstigt att andra människor ofta missförstod mig. Det var först när jag fick min Asperger-diagnos som jag började reflektera att det kanske var jag som hade ett annorlunda sätt att kommunicera.
När jag var yngre, tänkte jag aldrig på hur stor betydelse kroppsspråk hade i kommunikationssituationer. När jag sa något till min samtalspartner, utgick jag ifrån att hen förstod mitt budskap. Saker jag sa kunde vara: ”Jag och min man har inte haft gäster hemma på länge.” För mig var det ett neutralt konstaterande, och därför blev jag paff om min samtalspartner frågade mig vid ett senare tillfälle varför jag inte bjöd hem några gäster om jag tyckte att det var så jobbigt att folk aldrig kom hem till oss.
”Men vaddå, jag har väl aldrig sagt att det är jobbigt att vi aldrig har gäster hemma?”, kunde jag utbrista förvånad i sådana situationer. Men mina samtalspartners hävdade bestämt att jag hade sagt så precis en vecka tidigare. Jag började nästan undra om jag hade blivit dement för folk påstod ofta att jag hade sagt saker jag aldrig hade sagt. Jag visste ju själv hur jag kände, så varför skulle jag säga så absurda saker som inte stämde?
Först långt senare blev jag uppmärksammad på att jag ofta använde en speciell samtalston, gjorde någon grimas i ansiktet eller skakade på huvudet samtidigt som jag pratade, vilket gjorde att det som jag sa antingen kunde få en positiv eller negativ underton. Om jag exempelvis sa med en låg röst efter att någon berättat för mig att denne haft gäster kvällen innan: ”åååååh, jag och min man har aldrig gäster hemma” så tolkades mitt budskap som att jag också önskade mig gäster. Om jag däremot lät glad och pigg när jag sa meningen, betydde det att jag var glad över att vi aldrig hade gäster och att jag var nöjd med situationen.
Det var en enorm lättnad för mig att få en förklaring till varför jag ofta blev missförstådd. Idag händer det fortfarande att jag blir missförstådd, men det är inte lika jobbigt längre. Delvis för att jag har blivit mer uppmärksam på mitt kroppsspråk och min röstläge och delvis för att jag vet vad missförstånden förmodligen beror på.
20 svar på ”När man råkar använda fel ansiktsmin eller röstläge”
Känner så väl igen det du skriver.
Vad skönt att jag inte är ensam! 🙂
Jag råkar också ofta i missförstånd där jag inte kan förstå varför personen blir sur/arg på mig. Jag fattar aldrig vad jag gör för fel, men jag förstår ju ATT jag gör något tokigt för det händer ofta. Skitjobbigt tycker jag :,(
Kram
Jag håller med, det är verkligen jobbigt! Jag har iofs blivit bättre på att förstå vad man inte ska säga eller göra om man inte vill att andra ska bli sura, men det händer fortfarande att jag blir missförstådd ibland. Kram tillbaka!
Känner igen så välmening det jag känner är varför ska vi med nuförtiden behöva ändra på ton och mimik rörelse när det är så ansträngande att bara vara med, jag vet att det är för att man inte ska bli missförståd och att passa in etc men ibland känns det bara som att man vill säga nej nu får ni ta och faktiskt lyssna på vad som sägs inte läsa in mimik och tonlägen som inte behöver betyda nåt när man har tex aspberger själv har jag oftare en argare lite småirriterad röst men jag orkar inte vid de tillfällena att tänka på rösten då jag har fullt upp med att orka vara där jag är bland människor och ljud och andra saker men suck hur mycket jag än önskade att de normala människorna kunde ta in denna information och komma ihåg då kanske de skulle förstå att det krävs mer jobb för oss att försöka leva upp till mimik och röst normen som det tar för de att komma ihåg att den inte betyder nåt när de pratar med oss tyvärr nåt de sällan tycker är viktigt att prång in i minnet. ursäkta för lite lång kometer är mer hur jag känner från och till om denna situation, men bra skrivet som alltid paula.
Jag vet inte om det är Christopher Gillberg eller någon annan som har sagt det men jag tycker det är sant som det är sagt att man när man kommunicerar med aspergare ska säga vad man menar och mena vad man säger dvs inte gestikulera, grimasera, tala i gåtor mm.
Det hade underlättat för mig i sociala sammanhang om neurotypiker hade sagt vad de menar och menat vad de sagt.
Jag har märkt att många neurotypiker inte har förstått hur mycket energi det kan ta av oss att ändra på röstläget och mimiken så att det blir ”rätt”, och ibland glömmer de bort att vi kan kommunicera på ett annat sätt även om de kanske har informationen. Jag har verkligen fått öva hur man ska vara så att man uppfattas på rätt sätt. Ibland har jag låtit för trevlig och ibland för hård och otrevlig.
Folk har klagat mycket på mig för jag använder fel ansiktsmin, kroppsspråk och röstläge. Jag har ofta ett för lågt röstläge, för tystlåten så folk kan bli arga för de inte hör vad jag säger. Jag tycker det är så obehagligt och ångestfyllt med missförstånd och när folk blir arga så jag undviker sociala situationer. Jag isolera mig hemma, umgås inte med folk mer än nödvändigt och prata inte mer än nödvändigt. Det är endast med min familj som jag kan prata obehindrat, far inte så illa om det blir missförstånd med min familj.
Jag kan verkligen förstå att du tycker att det är obehagligt med missförstånd. Jag har lärt mig med åren att det är bäst för mig att undvika människor som det alltid blir missförstånd med för det funkar ändå inte för mig att umgås med sådana människor i längden. Jag passar bäst ihop med människor som inte fäster för stor vikt vid kroppsspråket, som menar det de säger och inte menar något annat mellan raderna.
Det tog ett tag för mig innan jag förstod att min närstående med AS har det här problemet. Ibland tror jag att hen är ledsen, eller arg för att hen låter eller ser sådan ut – men när jag sedan frågar hen varför hen är ledsen/arg så får jag till svar att jag är inte alls ledsen/arg! Numera har jag lärt mig att det är så hen funkar, så jag försöker att lyssna in VAD EXACT är det hen säger/vill osv för att underlätta för hen.
Tack för dina kloka inlägg Paula, om du visste vad jag lär mig mycket i bemötandet av min ”närstående” utav att läsa din sida 🙂
Vad bra att du har lärt dig hur din närstående funkar! Om omgivningen saknar kunskap kan de tro att personen menar något helt annat eller är ledsen/arg/glad även om det inte stämmer, och då kan det uppstå konflikter och missförstånd.
Vad bra att mina inlägg hjälper dig att förstå din närstående bättre 🙂
känner ingen det du skriver här paula om missförstånd misstolkas ..men det är inte fel bara annorlunda tyvärr så är det mer sannolikhet att det blir missförstånd när motparten dömer en utifrån okunskap och fördomar och anser sig ha rätt och hävdar att den som har aspergers har fel
Jag undviker nuförtiden människor som tycker att jag har fel bara för att jag är annorlunda/har asperger. Men ändå kan det uppstå missförstånd ibland när andra människor tolkar mig på fel sätt även om de annars accepterar mig som jag är.
En gång började en kvinna prata med mig i affären, hon var också en kund. Hon sa att hon behövde tröstäta för att hon skulle opereras veckan därpå. Då sa jag ”lycka till”, varpå hon svarar ”Tack, det behöver jag verkligen”. Som att hon är mycket sjuk och behöver mycket tur.
Då säger jag fort ”BRA!” I en glad samtalston och gör tummen upp. Haha, fy vad hemskt! Kände ganska fort att det var nog inte så snällt sagt av mig, men det var så mycket intryck i affären och jag hann inte tänka.
Då säger jag fort ”BRA!” I en glad samtalston och gör tummen upp.
Du kan ju trösta dig med att det var bättre än att säga ”God jul” iaf.
Haha! Jag råkar ibland också säga helt fel saker vid fel tillfälle, och då kan det tolkas fel. Precis som du gör jag det ofta i stressiga situationer, då kan jag uttrycka mig konstigt utan att tänka mig för. Egentligen borde jag vara tyst när jag är stressad, men det går inte alltid 😉
”Men vaddå, jag har väl aldrig sagt att det är jobbigt att vi aldrig har gäster hemma?”, kunde jag utbrista förvånad i sådana situationer.
Jag upplever ärligt talat att neurotypiker ofta övertolkar mig. Det drar förhastade slutsatser där de tror att jag har menat mer än vad jag har sagt. Detta tycker jag handlar lika mycket om att många neurotypiker har svårt för att skilja på vad de tror och vad de vet som att det handlar om att jag skulle ha kommunikationsproblem. Det blir nästan komiskt ibland när neurotypiker får för sig än det ena än det andra som de övertygar varandra om stämmer.
Jag har också erfarenheten att neurotypiker ofta övertolkar mig. Ibland händer det också att de undertolkar mig. När jag förra året försökte förklara att jag mådde dåligt och saknade ork kunde de ibland tro att jag bara var lite småtrött för stunden, och de kunde inte förstå hur dåligt jag verkligen mådde.
Jag tycker precis som du att det är lika mycket neurotypikerna som har problem. Om det finns två personer som uttrycker sig på olika sätt och parterna förstår inte varandra eftersom de tänker olika är det bådas ”fel”.
Man får inte glömma bort att funktionshinder uppstår i mötet med omgivningens förväntningar och förutsättningar. Jag har kommunikationproblem relativt min omgivning. Med mig själv kommunicerar jag utan problem.
Ja exakt! Jag har kommunikationsproblem med vissa personer men inte med andra. Och i vissa situationer glömmer jag nästan att jag har en funktionsnedsättning.