Som ni förmodligen vet tänker många av oss med Aspergers syndrom och autism bokstavligt. Själv kan jag känna mig ytterst irriterad när jag upplever att andra människor uttrycker sig ”fel”. Anledningen till att det irriterar mig är att jag tidigare i livet har missförstått andra när de sagt saker till mig saker som ”Känn dig som hemma”, ”Var dig själv” och ”Du kan ha på dig vad du vill.” Självklart förstår jag att människor sällan menar att ljuga genom att uttrycka sig så, men det blir ändå frustrerande för mig när andra inte uttrycker sig lika exakt och precist som jag.
Om ”kunna” och ”vilja”
Jag har också ställt mig frågande när andra människor har sagt till mig att de inte ”kan” göra en viss sak och sedan när vi pratat vidare har det kommit fram att de visst kan men inte vill! När jag själv levde på aktivitetsersättning, frågade en person mig om jag kunde låna ut några tusen kronor till hen. Jag tyckte att det var en konstig fråga. Självklart kunde jag låna ut pengar, men jag ville inte göra det.
Skulle behövt leva på havregrynsgröt
Anledningen till att jag inte ville låna ut pengar var att om jag hade gjort det så skulle jag inte haft råd med att äta något annat än havregrynsgröt tills aktivitetsersättningen skulle komma igen efter ett par veckor. Jag hade absolut kunnat leva bara på havregrynsgröt i några veckor, men jag ville inte göra det. Då skulle jag ju ha fått vitaminbrist, energiförlust och magproblem. Men i min värld hade jag definitivt kunnat låna ut pengarna om jag hade velat!
Blev fundersam
Därför blev jag ytterst fundersam när jag läste Expressens artikel om människor som har tagit sig till köpcentra för att shoppa trots myndigheternas uppmaning om social distansering. En av de intervjuade rättfärdigar sin vistelse i köpcentrat med att ”livet inte kan stanna helt.” Den autist jag är hakade jag direkt upp mig på det. Vad menar hon? Av vilken anledning kan inte livet stanna? Skulle det hända något farligt om hennes liv stannade? Eller handlar det om att hon inte vill att hennes liv ska stanna?
Finns ingen anledning att inte vänta
Visst, jag kan förstå att hela samhället inte bör stanna p.g.a. Corona för det finns faktiskt människor med samhällsviktiga yrken, inte minst vårdpersonal. Men kan inte livet stanna i den bemärkelsen att man beställer varor från nätet istället för att nöjesshoppa i köpcentrum och att man endast går ut när det är nödvändigt? Jag kommer iaf att vänta tills smittspridningen har klingat av innan jag träffar min pojkvän vilket i värsta fall kan ta flera månader (vi har ett distansförhållande). Men det finns ingen anledning till att jag inte skulle kunna vänta.
Viktigt med social distansering
Jag anser att det är ytterst viktigt med social distansering! Tänk om jag är smittad utan att sjukdomen hunnit bryta ut och jag börjar känna halsen precis när jag håller på att betala i kassan? Tänk om butiksbiträdet smittas av mig och hon i sin tur smittar sin sambo. Och tänk om sambon jobbar inom vården och tvingas sjukskriva sig så att de friska sköterskorna får ännu mer att göra? Tänk om jag råkar smitta någon som bor i ett trångbott område och bor tillsammans med sin gamla mamma? Då kan jag ju döda någon! Corona är ytterst smittsam.
Aspigt av mig
Nu var inte inläggets syfte att skuldbelägga någon för jag vet ju såklart inte varför folk besöker köpcentra under coronatider. Min poäng är att jag blir totalt förbryllad när någon uttrycker sig som tjejen i artikeln gör och säger att hela livet inte kan stanna utan att förklara varför det inte kan det. Skulle hon säga rakt ut att hon inte är villig att stanna sitt liv p.g.a. Corona, skulle jag inte alls ha hakat upp mig lika mycket på det även om jag själv tycker att man borde vara solidarisk för vårdpersonalens och riskgruppernas skull. Aspigt av mig att haka upp mig, jag vet 🙂
8 svar på ”När man hakar upp sig på det andra säger”
Önskar att fler skulle dela dina tankar angående riskerna!
Jag med! Men många verkar tyvärr inte förstå att t.ex. taxichaufförer eller personalen inom vården kan bli smittade p.g.a. att man hänger ute på stan och det kan få förödande konsekvenser för riskgrupperna om de i sin tur blir smittade av personer som smittats av mig. Smittan sprids otroligt lätt 🙁
Jag tror att människor ofta säger ”kan” för att de inte vill bli ifrågasatta i sina val. Skulle de säga som det var, att de inte vill förändra sina liv så kan reportern fråga ”varför inte det?”. Och sedan måste de, om de är ärliga, svara ”för att jag är en stor egoist”.
Ja du har rätt 🙂 Men jag har personligen lättare för att respektera någon som säger att den inte vill ändra sitt liv p.g.a. corona än någon som säger att livet inte kan stanna. Den som erkänner öppet att den inte vill vågar åtminstone stå för sitt val istället för att skylla på ”livet som inte kan stanna”. Men jag förstår precis vad du menar! Jag är helt övertygad om att reportern hade kunnat ifrågasätta henne om hon hade sagt att hon inte är villig att pausa sitt liv, och då hade det kunnat bli pinsamt för henne.
Du ”kan” inte för att du ”vill” inte. De uttryck du skrev, de kanske man förstår om man är uppväxt i Sverige.
Nja, jag tror snarare att det handlar om bokstavligt tänkande p.g.a. autism. I Finland uttrycker man sig på exakt samma sätt som i Sverige i det här fallet och jag har alltid reagerat lika starkt då! Så i det här fallet tvivlar jag starkt på att mitt bokstavliga tankesätt beror på att jag har ett annat modersmål än svenska.
När folk säger att de inte ”kan” menar de ofta ”det är inte rimligt”. ”Jag kan inte komma” betyder: ”Jag skulle behöva fixa barnvakt och jag är dessutom redan trött och slut efter en lång dag på jobbet. Besväret är inte rimligt i proportion till aktivitetens viktighet”
Just i coronafallet går det att ifrågasätta om man faktiskt ”kan” (om det är rimligt) att stänga ned stora delar i samhället, just för att den är så farlig.
Det där med ”rimligt” tycker jag är intressant! Jag tycker t.ex. ofta att det är orimligt att jag ska behöva utsätta mig för saker som jag är jobbiga för mig (t.ex. grupparbeten, möten, diverse sociala sammanhang, postsortering, städning) men andra tycker istället att det är rimligt. Under pandemin tyckte jag personligen att det hade varit rimligt att stänga ner samhället eftersom det handlade om liv och död, och jag träffade inte min pojkvän en enda gång på 1,5 år p.g.a. pandemin. Så vad som är rimligt och orimligt är klart en definitionsfråga!