Många människor har svårt för att förstå varför vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har svårt för att tala i telefon. Men det är verkligen energikrävande för mig att försöka tolka in vad min samtalspartner säger och menar om jag endast hör dennes röst.
Ett undantag är om jag pratar i telefon med någon jag känner väldigt väl och vi endast diskuterar lättsamma saker, då har jag oftast inga problem med att prata. Men när det däremot blir ett mer ”officiellt” samtal och man ska diskutera något viktigt, bränner det mycket energi om jag inte ser personen.
I vissa perioder är jag tröttare än andra, och under dessa perioder orkar jag inte prata i telefon alls. Då gör jag nästan allt för att undvika det: en gång för några år sedan hade jag fått en föreläsningsförfrågan, men när det visade sig att kunden ville ställa frågor till mig om föreläsningen via telefon, ändrade jag mig och tackade nej till föreläsningen. Jag skulle absolut ha orkat föreläsa, men däremot hade jag ingen energi att tala i telefon. Därför gav jag föreläsningen till informatörselever på Ågesta Folkhögskola istället.
För några veckor sedan ville redaktören från Gothia Förlag träffa mig. Jag har ju skrivit ett nytt bokmanus som heter ”Att vara vuxen med Aspergers syndrom”, och eftersom boken går till tryckeri snart, ville redaktören diskutera med mig vilka ändringar som skulle göras i boken innan den kommer ut. När hon föreslog att vi skulle prata om allt via telefon, tackade jag nej och förklarade att jag ville åka till deras kontor istället och prata om ändringarna ansikte mot ansikte. Och hon gick med på det.
Trots att träffen innebar att jag fick resa en bit och sedan resa hem igen, tog det mindre energi för mig att åka dit än vad ett telefonsamtal skulle ha tagit. Från skala från 0 till 10 var energiåtgången för resan kanske 4, medan ett telefonsamtal hade legat på runt 7. Att jag skulle ha sparat tid genom att prata med redaktören i telefon spelar ingen roll, tidåtgången har inget att göra med hur mycker eller lite energi en viss syssla tar!
30 svar på ”När man gör allt för att undvika telefonsamtal”
Precis likadant för mig, det tar för mycket kraft att uppfatta vad folk vill ha sagt, och ska jag sen dessutom komma ihåg vad vi kommit överens om, ja då är det rätt kört.
Det har alltid varit så, men det har blivit ännu värre efter min stroke. Jag har nästan helt slutat svara när det är nummer jag inte känner igen, och även när det är nummer jag känner igen väljer jag om jag ska svara eller inte efter vilken form jag är i just då.
Dessutom gillar jag inte att bli störd om jag håller på med något som kräver den lilla koncentrationsförmåga jag har kvar. Kunderna på jobbet har lärt sig att de får komma in eller maila, eller ringa till min chef.
SMS eller mail, eller vanlig gammaldags snigelpost är betydligt enklare, då kan man läsa i lugn och ro och gå tillbaka och titta efter vad det stod.
Jag känner verkligen igen mig i att man inte vill bli störd! Oftast kan jag som tur är lista ut i förväg vilken tid och dag telefonen kommer att ringa. En av mina närmaste ringer till mig regelbundet, men han ringer bara på förutbestämda tider och dagar, vilket gör att jag alltid är förberedd så dessa samtal kommer aldrig som en överraskning. Mamma ringer mig också 1-2 gånger i månaden, men hon brukar ringa tidigt på eftermiddagen på någon vardag, så jag är också någorlunda förberedd innan.
Annars brukar jag knappt prata i telefon! Precis som du brukar jag inte heller svara om det är något nummer jag inte känner igen, och oftast har jag påslagen en funktion i telefonen som gör att telefonen spärrar alla samtal och ingen kan ringa mig.
och oftast har jag påslagen en funktion i telefonen som gör att telefonen spärrar alla samtal och ingen kan ringa mig.
Jag har lättare för att ringa upp ett missat samtal än att svara när det ringer. Jag tror det har att göra med att jag hinner förbereda mig mentalt på samtalet om jag ringer upp själv.
Jag fungerar likadant och precis av samma anledning som du! Om någon myndighet eller föreläsningskund absolut måste prata med mig i telefon brukar jag förlara att jag är svår att nå via telefon (för att jag inte svarar :-)) men att jag kan ringa upp dem om de ger mig sitt telefonnummer.
Det har alltid varit så, men det har blivit ännu värre efter min stroke. Jag har nästan helt slutat svara när det är nummer jag inte känner igen, och även när det är nummer jag känner igen väljer jag om jag ska svara eller inte efter vilken form jag är i just då.
Så är det för mig med. Jag svarar bara om jag känner igen numret och om jag är på rätt humör för att prata i telefon.
SMS eller mail, eller vanlig gammaldags snigelpost är betydligt enklare, då kan man läsa i lugn och ro och gå tillbaka och titta efter vad det stod.
Snigelpost gillar jag inte. Det är för mycket jobb för att få brevet skickat. Kuvert, frimärken, postadress, posta. Däremot håller jag med om SMS och mail. Särskilt mail.
Precis sådär fungerar jag också med telefonsamtal, om jag MÅSTE ringa ett kan jag planera och förbereda mig lång tid innan, försöker räkna ut i förväg vad personen jag skall prata med kommer fråga/svara osv för att jag inte skall sitta där utan att förstå något alls. Om tider eller annat bestäms över telefon är det sällan jag mins vad som sagts efteråt så jag ber alltid om att få tider via brev eller mail för att kunna gå tillbaka och kontrollera att jag förstått rätt. Det är svårt för många säger ” det är bara att du ringer om det är något” om de visste hur absolut inte BARA det är för en del! Sms, är en av de bästa uppfinningarna som gjorts det sparar mig mycket ångest och energi!
Jag vill också helst veta i förväg vad min samtalspartner kommer att fråga och svara mig. Och därför tycker jag att det är otroligt jobbigt att ringa till myndigheter för de kan svara i princip nästan vad som helst! Oftast är jag så spänd i telefonen att jag inte heller kommer ihåg efteråt speciellt mycket vad vi sagt, så jag känner igen mig i det du berättar! Det händer att jag måste ringa/mejla och ställa samma fråga igen. Om jag vill anlita ett företag för en tjänst, vill jag alltid att de mejlar mig prisförslaget så att jag inte missuppfattar något.
Jag har aldrig förstått uttrycket ”bara att ringa”. Det är verkligen inte ”bara”, inte för mig iaf 😉 Jag tycker också om sms, men däremot kan jag tycka att det är jobbigt om någon vill sms:a fram och tillbaka hela tiden. Jag kan absolut bestämma träffar och dylikt via sms, men jag orkar inte skriva fram och tillbaka. Då föredrar jag mejl! 🙂
Sms, är en av de bästa uppfinningarna som gjorts det sparar mig mycket ångest och energi!
Jag håller med. Det var förresten en finne som uppfann SMS och den här bloggen drivs av en finne som har Aspergers syndrom. Världen är bra liten ibland.
Jag undrar vad Kuwait-matematikern hade sagt om mitt finne-sambandet. Han hade nog blivit imponerad av mönstret. Ni vet han från USA som Paula umgicks med så mycket att hon helt missade uppdraget att ragga upp prisen som skulle försörja oss så att socialen slipper.
Hahaha, man kan aldrig sluta förvånas över slumpen 😀
Jag tror inte att uttrycket ”bara ring” betyder att den som säger det tror att det är enkelt för den andra personen att plocka upp luren. I de få fall jag själv använt det har det varit ett försök att sänka trösklarna för kontakt, typ ett sätt att säga ”jag tycker inte att du eller ditt ärende är jobbigt, du får gärna kontakta mig igen om du har frågor”. Fast då kanske det vore bättre att säga just det istället..
Du har säkert rätt! Å andra sidan tror jag iofs att många kan ha svårt för att förstå människor som har riktigt svårt för att ringa samtal, men när människor säger ”det är bara att ringa” menar de säkert precis som du skriver att det är helt okej att ringa. Men jag som har svårt att ringa tycker att det låter det som: ”det är bara att springa ett maratonlopp” 😀
Jag har en rädsla att ringa fel nummer det har blivit bättre men är det fel dag så kan jag få panik. Ringer jag så är den stora frågan kommer jag förstå rätt osv. På jobbet svarar jag aldrig i telefonen just av den rädslan. Jag har lättare med mail osv men min mamma har svårt att förstå iom hon hellre ringer.
Jag känner igen det här med att man lättare kan få panik om det är fel dag. Jag är till skillnad från dig inte räddd för att ringa fel nummer, men jag förstår absolut att du är det och jag tycker också att det är jobbigare att ringa på vissa dagar än andra! Det verkar som att jättemånga aspergare föredrar mejl framför telefon.
Snart har du 1000 följare på din blogg , tänk när alla 1000 ringer och gratulerar dej då , hm…stänger du av telefonen helt då?
Hahaha! 😀 Då skulle jag nog behöva stänga av telefonen. Men kul att jag snart har 1000 följare! 🙂
ÅH som jag känner igen mig. Jag drar mig in i det allra sista för att prata i telefonen, och ingen förstår riktigt varför när jag säger det. För jag kan inte riktigt förklara. På jobbet mejlar jag hellre, även om det tar mycket längre tid att få svar än om jag hade ringt, och jag ringer oftast inte ens till vänner (vilket tyvärr straffar ut sig en del), för det tar emot så mycket. Skönt att inte vara ensam om det.
Kram!
För mig är det samma sak: jag kan inte riktigt förklara det fullt ut. Visst kan jag förklara till en viss del varför jag har svårt för telefonsamtal, men inte helt. Som tur är har mina boendestödjare aldrig ifrågasatt det utan de har alltid ringt alla mina samtal när jag bett om det. Så du är definitivt inte ensam om det här 🙂 Kram tillbaka!
Det enda som är bra med telefonen som uppfinning är att det går att låta bli att svara i den och att den går att stänga av.
Håller med! Jag älskar speciellt den funktionen som man kan spärra alla samtal med. Då kan man fortfarande ta emot sms och mejl, men ingen kan ringa.
När de får i ordning på Google Voice (https://sv.wikipedia.org/wiki/Google_Voice) så kan man pratskriva (tal till text) SMS också. Då blir det ännu enklare att SMS:a. Att Google och amerikanska säkerhetstjänsten lagrar ens röst får man leva med om man inte vill fortsätta knappa in bostäverna för hand.
Jag känner faktiskt en person som har en sån funktion i sin mobil. Hon säger att man bara kan prata, och mobilen förvandlar pratet till ett sms, sökning i google osv. Man behöver aldrig knappa något! Det låter häftigt.
Jag har haft väldigt kraftig telefonfobi, men den har blivit bättre med åren. När jag var i 10-årsåldern och var ensam hemma med en kompis brukade jag se till att vi alltid var i mitt rum med stängd dörr och musik på. Detta var för att det inte skulle höras om telefonen ringde, för då kanske kompisen skulle undra varför jag inte svarade. Jag vågade nämligen inte svara i telefonen och inte ringa någonstans heller. De enda tillfällena då jag vågade använda telefonen var när någon annan i familjen redan hade svarat och det visade sig att samtalet var till mig.
Nuförtiden är min telefonfobi mycket bättre och jag har inga problem att svara i telefonen. Däremot tycker jag att det är jobbigt att ringa till mina vänner om vi inte har bestämt tid i förväg. Det absolut värsta är dock att ringa samtal av halvprivat karaktär, sådana samtal drar jag mig in i det längsta för att ringa. När jag svarar på lägenhetsannonser så gör jag det alltid via mejl (de fåtal annonser där det står ”endast kontakt via telefon” struntar jag i) och om jag behöver kontakta någon i stallet så gör jag det också via mejl, alternativt sms. Om jag får missade samtal och jag ser att det är från någon icke privatperson eller från en kompis så ringer jag upp, men om jag ser att det är från en privatperson som jag inte känner, eller som jag bara är ytligt bekant med, så brukar jag skicka sms.
Vad bra att din telefonfobi har blivit bättre! Jag har också svårt att ringa när man inte har bestämt tid i förväg. Och jag håller med dig om att halvprivata samtal är det värsta! När jag för några år sedan sökte inneboende, kallade jag bara sådana personer på visningar som inte krävde att få prata med mig i telefon innan visningen.
Jag har ibland fått höra att det kommer att bli lättare och lättare att ringa samtal om man övar, men så är det inte för mig. Det tar fortfarande lika mycket energi att prata i telefon! Jag fick faktiskt sköta alla myndighetssamtal under de första åren jag var gift eftersom min man inte kunde någon svenska på den tiden. Men inte blev det bättre trots att jag ringde jätteofta!
Intressant att det inte bara är jag som tycker att de halvprivata samtalen är de värsta. 🙂 Jag förstår till fullo att bara sådana personer som inte krävde telefonkontakt fick komma på visning hos dig. Jag skulle förmodligen ha gjort likadant. I slutet av 2009 befann jag mig i en situation där jag väldigt snabbt behövde ett boende och då hade jag inte råd att missa en passande bostad, så därför var jag tvungen att även svara på annonser där uthyraren endast ville bli kontaktad via telefon. Att ringa var HEMSKT och det tog oerhörda mängder energi, men just då hade jag inget val. Det slutade dock med att jag fick en lägenhet där jag svarat på annonsen via mejl, så man kan väl säga att det var den skriftliga kommunikationen som vann. 😉
Jag kan förstå att du inte tycker att det blir lättare att ringa telefonsamtal ju mer du övar, för alla fungerar ju olika. Även om en strategi kanske funkar för många så funkar den inte för alla. För mig har just den strategin fungerat när det kommit till att ringa icke-privata och privata samtal, men när det kommer till de där halvprivata samtalen så blir det inte lättare hur jag än gör. Sådana samtal är en skräck, helt enkelt.
Vad bra att det blivit lättare för dig att ringa privata och icke-privata samtal 🙂 Jag önskar verkligen att det också hade blivit lättare för mig att ringa! Jag tror att problemet ligger i att det tar oerhört mycket energi av mig att ringa, och det gör att min energikonsumption är väldigt hög när jag ringer samtal.
Vad bra att du fick en lägenhet även om du svarade annonsören via mejl! Det där är ett bevis på att det inte är kört även om man inte vill ringa och man behöver en lägenhet i Stockholm. Jag har faktiskt lite svårt att förstå hyresvärdar som vill att folk ringer till dem. De måste få extremt många samtal, och jag kan tänka mig att det är svårt att hålla koll på vem som är vem. Jag fick närmare 200 mejl när jag för några år sedan annonserade att jag sökte inneboende, men det var lättare att hålla isär alla tack vare att jag alltid kunde gå tillbaka till mejlen och kolla vad vi hade skrivit till varandra.
Måste få fråga dig åxå. Jag har under många fall valt bort att snacka grövre diskussioner via telefon då jag hellre valt att skriva för då har jag svart på vitt va jag sagt till denne person. Har en kompis som jag nu diskuterat med under flera dagar. Han tycker jag är dum i huvudet för att jag väljer att inte ta denna diskussion via telefon. men jag har förklarat det att jag tar jag det inte via mail då slutar det med att jag blandar ihop saker och det blir en annan diskussion en det som va tanken. (jag hatar verkligen att diskutera och drar mig helst ut ur det men då det inte går så väljer jag 9/10 att meila eller smsa). jag skulle vilja veta är det fler med asperger som har detta problem eller är det bara jag som lider av detta fenomen
tack på förhand mvh Thomas
Hej Thomas!
Jag har exakt samma problem. Eller egentligen är det väl inget problem, men jag kallar det ett problem eftersom majoriteten av människor av någon anledning vill reda ut konflikter via telefon eller ansikte mot ansikte, vilket krockar med mina behov.
Jag behöver tänka ut vad jag ska säga, och jag känner att jag inte att jag får tillräckligt mycket tid om man tar diskussionen i telefon. Jag behöver nämligen mycket tid för att kunna förstå mina egna känslor och sätta dem i ord. Förut trodde jag att det här endast hade med min personlighet att göra, men sedan läste jag Tony Attwoods ”Den kompletta guiden till Aspergers syndrom”, och han skriver i boken att detta fenomen är vanligt förekommande hos oss med Asperger. Så du är definitivt inte ensam om det här!
Hon blev troligtvis imponerad och tyckte det var positivt att du ville komma dit och prata öga-mot-öga, du gjorde nog ett gott intryck! Eftersom alla i dagens läge är så stressade och vill ta allt på telefon eller mejl. Så tyckte hon säkert att du var proffsig och seriös som ville ta dig tid att åka dit och träffa henne! 🙂
Hehe, så kan det vara 🙂