När jag var yngre, tänkte jag inte speciellt mycket på sociala regler och gjorde ofta som jag själv ville oavsett om det ansågs vara rätt eller fel. Dels för att jag inte orkade tänka på reglerna, men dels för att jag var mycket mer omedveten än vad jag är idag.
Jag kunde exempelvis ta kontakt med främmande människor på sätt som kunde uppfattas som udda. Ibland fick jag negativa reaktioner och människor skrämdes bort av mitt sätt att vara, men ibland fick jag mycket positiva reaktioner och fick vänner för livet. Jag gjorde bland annat följande saker:
1. När jag gick i trean på gymnasiet, frågade jag en främmande tjej i skolkorridoren som gick i ettan om hon ville följa med mig på ett evenemang i Helsingfors vilket hon tackade ja till. Jag hade aldrig sett den här tjejen förut, och mina andra vänner i gymnasiet tyckte att det var konstigt att jag tog kontakt med en främling som inte gick i min klass på det här sättet för man brukade tydligen inte göra så. Men jag tyckte att hon såg trevlig ut! Vi blev mycket nära vänner efter den här dagen och har fortfarande nära kontakt trots att det gått 17 år och hon bor kvar i Finland och jag i Sverige.
2. När jag var nyinflyttad i Sverige, frågade jag en tjej i toalettkön på en krog om hon skulle vilja ta en fika med mig någon dag, och hon tackade ja. Mina klasskamrater tyckte att det var konstigt att ta kontakt med någon av samma kön på krogen på det här sättet om man inte är homosexuell, men jag kunde inte förstå varför. Jag ville ju lära mig bättre svenska och få fler svenska kompisar. Jag och tjejen träffades då och då och hade roligt, men tyvärr tappade vi kontakten så småningom.
3. I början av 2000-talet började jag prata med en kille av arabisk härkomst på tunnelbanan i Stockholm. Jag frågade honom om han ville ta en fika med mig, vilket han sa ja till. Vi bytte nummer och träffades. Han berättade att han bara var här på besök och skulle stanna några månader eftersom han inte trivdes i Sverige. Men jag övertalade honom att stanna här och gifta sig med mig istället. Vi gifte oss i smyg utan att berätta för någon, och mina föräldrar som aldrig hade träffat honom blev förvånade när jag efter ett tag berättade för dem att jag hade gift mig. Mina vänner var mycket skeptiska till det här i början, men samtidigt tänkte de att det var ett av mina påhitt och försökte att inte lägga sig för mycket. Vi var tillsammans i 7 år, sedan skilde vi oss.
Alla de ovanstående sakerna gjorde jag innan jag fick min Asperger-diagnos. Men efter diagnosen blev jag mer och mer medveten om hur andra människor brukar ta kontakt med varandra. Man brukar absolut inte fråga främlingar i skolkorridoren om de vill träffas, man brukar inte ta kontakt med med människor på krogen och fråga dem om de vill byta nummer med en man inte är intresserad av dem romantiskt och man brukar absolut inte fråga främmande killar i tunnelbanan om de vill ta en fika.
Eftersom jag är mycket mer medveten idag, skulle det aldrig falla mig in att fråga en främmande kille på tunnelbanan om han vill ta en fika eller en främmande tjej på krogen om hon vill byta nummer med mig. Jag ångrar absolut inte de sakerna jag gjorde förut eftersom det mesta trots allt slutade positivt, och jag är fortfarande öppen och pratar med främlingar ibland, men inte alls på samma sätt förut. Idag är jag helt annorlunda.
Jag har ibland fått höra att det är synd att jag tappat bort en del av mig själv genom att bli mer medveten, men i takt med att jag blev medveten, fick jag också automatiskt betydligt mer spärrar. Och jag trivs faktiskt med mitt nya jag 🙂
2 svar på ”När man blir medveten”
Va skönt att du trivs med ditt nya jag i dag hade vi ett till möte med doktorn som utrett min dotter och han sade att många av hennes svårigheter kommer hon kunna lära sig att hantera o lära sig hur man skall agera osv ( tänkte på dig då) får man nu bara förståelse i skola o omgivning och tänka på att lyfta hennes starka sidor så kommer hon också förhoppningsvis älska sin personlighet ( hoppas hon förresten redan gör det ) och acceptera den. Men det är nog ett grymt detektivarbete vi har framför oss. Kommer presentera din blogg när tid är för henne må så gott
Vad bra att ni koncentrerar er på att lyfta din dotters starka sidor nu! Det är också viktigt att hon förstår att det som är annorlunda inte behöver vara fel. Min gymnasievän som jag lärde känna i skolkorridoren är tacksam över att jag vågade ta kontakt med henne, visst gjorde jag kanske något annorlunda men det blev ju bra till slut och vi blev vänner för livet 🙂 Sen är det naturligtvis bra för mig att känna till normen för mitt sätt att vara är minoritet, men man behöver inte anpassa sig i exakt alla situationer utan bara när det passar en själv. Må så gott du också!