Många människor med funktionsnedsättningar och sjukdomar blir beroende av sina partners. Att man är känslomässigt beroende av sin partner i den bemärkelsen att man behöver partnern eftersom man älskar denne är det inget fel på, men det är inte den sortens beroende jag syftar på utan på ett praktiskt och ekonomiskt beroende.
Efter att jag fick blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, levde jag på aktivitetsersättning under många år. Eftersom jag inte är född i Sverige och jag flyttade hit först i vuxenåldern, fick jag ett mycket lågt belopp aktivitetsersättning, ett belopp som var betydligt lägre än det lägsta garantibeloppet för människor som är födda i Sverige. Det beloppet jag fick räckte endast till mat, läkarbesök och några förbrukningsvaror och medicin, men inte hyra, SL-kort, kläder eller något annat.
Min kurator talade om för mig att man kunde ansöka om bostadstillägg när man hade aktivitetsersättning, men det som hon inte talade om var att detta endast gällde personer som var ensamstående eller sambos, inte gifta. Min dåvarande man var nyanländ i Sverige och hade ett mycket lågbetalt jobb, men det spelade ingen roll: eftersom vi båda kunde leva på riksnormen på hans lön, fick jag inget bostadstillägg. Han tvingades leva mycket fattigt eftersom han fick försörja mig under alla dessa år, och om han någon gång ville åka till sitt hemland och hälsa på sin familj, köpa möbler eller något annat fick han alltid ta ett extrajobb trots att han jobbade mycket hårt annars. Att han fick sköta alla hemsysslor och städa efter mig gjorde inte saken lättare. Nu efter skilsmässan har jag boendestödjare som hjälper mig, men under vårt äktenskap fick han ta hand om allt det praktiska.
Jag skämes ihjäl eftersom han fick stressa ihjäl och leva fattigt utan att jag kunde bidra med något, varken ekonomiskt eller praktiskt. Som tur var var han snäll och gav mig aldrig dåligt samvete, men jag kunde inte låta bli att ha dåligt samvete ändå. Jag tänkte hela tiden på hur mycket bättre liv han skulle kunna leva om jag inte fanns och önskade att jag åtminstone skulle kunna få bostadstillägg till halva hyran under tiden han hade en extralåg lön. Jag kände mig som en parasit.
Detta var för flera år sedan, men nuförtiden är situationen mycket värre för många sjukskrivna. Idag blir många utförsäkrade trots att de saknar arbetsförmåga, och när de vänder sig till socialen får de kalla handen: de får höra att det är deras partners plikt att försörja dem och de får inte ens en krona till mat. I värsta fall får de sälja huset som de äger tillsammans med sin partner om den parten som har ett jobb inte kan försörja den andra annars. Och alla har inte turen att ha lika snälla partners som min exman var. Inte nog med att de har blivit utförsäkrade, de måste dessutom leva helt på sina partners och i värsta fall i många år. Jag brukar tänka att det är väldigt tur att jag blev utförsäkrad först efter skilsmässan för jag fick åtminstone socialbidrag!
14 svar på ”När man blir beroende av sin partner”
Jag blev utförsäkrad då 2010 och kom till soc och fick försörjningsstöd till slut, hade en del märkliga Socialsekreterare där på försörjningsstöd enheten på farsta stadsdelsförvaltning. Det var hårt men fick sjukersättning igen år 2013.
Det är skönt att slippa försörjningsstöd nu.
Jag hade också problem med socialen. Jag förstår verkligen att du tycker att det är skönt att slippa försörjningsstödet! Själv hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer att behöva vända mig till socialen igen, men man vet aldrig.
Idag blir många utförsäkrade trots att de saknar arbetsförmåga, och när de vänder sig till socialen får de kalla handen: de får höra att det är deras partners plikt att försörja dem och de får inte ens en krona till mat. I värsta fall får de sälja huset som de äger tillsammans med sin partner om den parten som har ett jobb inte kan försörja den andra annars.
Det är fördjävligt att sjuka människor ska behöva leva på socialbidrag. Det borde vara samhällets ansvar att människor som bedöms ha arbetsförmåga också ges möjlighet att arbeta till sin försörjning. Socialbidrag är till för människor som har tillfälliga försörjningsproblem och inte människor med stadigvarande funktionsnedsättningar. Det borde finnas en lag som säger att alla människor med stadigvarande funktionsnedsättningar som har levt på socialbidrag i ett år eller mer borde få socialbidrag. Det är ju uppenbart att dessa människor saknar arbetsförmåga om de har levt så länge på ett tillfälligt ersättningssystem.
Det är fördjävligt att sjuka människor ska behöva leva på socialbidrag.
Jag håller med! Socialbidrag borde vara en tillfällig lösning för de som hamnar i ekonomisk knipa, och inte för personer som har en sjukdom eller en funktionsnedsättning som gör att man har svårt att klara sig på arbetsmarknaden. Det är en helt annan sak att leva på socialbidrag i några månader än att tvingas till det år efter år.
men folk blir väl inte utförsäkrade längre?
Jo, idag blir folk fortfarande utförsäkrade. Den bortre tidsgränsen i sjukskrivningar skulle tas bort, men de människor som har fyllt 30 och blir sjukskrivna eftersom de tillfälligt saknar arbetsförmåga blir fortfarande hänvisade till socialen om de saknar SGI (=sjukpenningsgrundande inkomst). Det gäller dock inte mig eftersom jag har haft anställning och därmed SGI, men det har inte alla.
Precis. Det handlar det inte bara om de som blir utförsäkrade utan också om de som inte blir införsäkrade. Man får inte glömma bort att minskningen av antalet människor i sjukförsäkringssystemet åstadkoms genom att dels utförsäkra människor men också genom att inte införsäkra människor i samma utsträckning som förut. Så länge människor som saknar arbetsförmåga pga stadigvarande psykisk/fysisk ohälsa utförsäkras eller inte införsäkras så kvarstår problemet med att sjuka människor måste leva varaktigt på socialbidrag. Detta var inte lagstiftarnas avsikt med socialbidraget. Vi har att göra med ett systemfel som politikerna väljer att inte gör någonting åt trots att felet har pågått ända sedan de nya sjukreglerna infördes 2008.
Ja exakt! Så länge personer som kan uppvisa ett läkarintyg hänvisas till socialen är det något som är mycket fel. Min läkare sa till mig senast idag att det inte är meningen att människor med funktionsnedsättningar ska behöva leva på försörjningsstöd permanent, men så ser tyvärr inte verkligheten ut.
Så är det för mig och min partner. När vi flyttar ihop så måste han försörja mig, eftersom min sjukpenning bara är runt 3500kr i månaden=(
Men det är bara tillfälligt, eftersom jag har hittat ett jobb som jag antagligen kan jobba med sen.
Men det är verkligen jättedumt, det gör ju att många INTE kan flytta ihop!
Usch, vad tråkigt att du får så lite sjukpenning och att din sambo måste försörja dig 🙁 Men vad bra att det bara är tillfälligt! Du har rätt i att många inte kan flytta ihop pga detta, speciellt inte de som blivit utförsäkrade och lever på socialbidrag eftersom sambos är försörjningsskyldiga för varandra.
Jag funderar på om man kan kringå detta genom att skriva ett andrahandskontrakt som innebär att du hyr ett rum i din sambos bostad för 3 000 – 4 000 kr/månad. Du är hyresgäst hos en vän som heter Sambo istället för sambo. Den juridiska skillnaden är att ni inte kan stå båda som innehavare av lägenheten. Sambo måste stå ensam på hyresavtalet med fastighetsbolaget och sedan hyr han ut ett rum i andra hand till dig. Glöm inte 3 månaders uppsägningstid.
Det som gör att detta kan fungera i Tildas fall är att ni ännu inte har någon lägenhet tillsammans om jag förstod din kommentar rätt. Många gånger står båda två på hyreskontraktet med fastighetsbolaget redan när en person i relationen måste söka socialbidrag. I det läget är det svårt att övertyga socialen om att man inte är sambo.
En nackdel med att göra så här är att jag tror att den ene har rätt att behålla lägenheten om den andra säger upp lägenheten om båda står på hyresavtalet med fastighetsbolaget. Detta gäller knappast om Sambo står ensam på kontraktet och sedan hyr ut ett rum till Tilda. Säger sambon upp lägenheten så har Tilda inget annat val än att flytta.
Jag har själv funderat på detta. En manlig kompis till mig bodde inneboende hos mig ett tag förut. Jag funderade på vad som hade hänt om jag hade behövt vända mig till socialen under tiden han bodde hos mig. Hade vi räknats som sambos bara för att vi var av motsatt kön trots att vi var kompisar, aldrig haft något förhållande och bodde i olika sovrum? Det fanns en massa personer i min närhet som hade kunnat intyga att jag och han bara var vänner men man vet aldrig när det gäller socialen. Nu behövde jag aldrig vända mig till socialen under denna period, men jag misstänker att socialen hade kunnat vara misstänksamma och jag hade behövt bråka med dem om jag hade behövt socialbidrag. Jag har hört om fall där socialen automatiskt sett personer som bott under samma tak som sambos om de är av motsat kön och i ungefär samma ålder trots att de har skrivit ett inneboendekontrakt.