”Mamma, jag vill inte gå till skolan”, sa jag. Jag var 13 år gammal och orkade inte längre gå till skolan med en ångestklump i halsen vilket jag hade gjort dag efter dag, år efter år. Och det värsta var att jag hade känt så här enda sedan förskolan, och det hade inte blivit bättre trots att mina föräldrar hade låtit mig byta skola och klass flera gånger. De hade försökt göra allt för att min skolsituation skulle fungera. Jag hade försiktigt hintat till mamma tidigare att jag hatade skolan och inte orkade vara där, men den här gången menade jag verkligen allvar. Inte för att jag inte skulle ha menat allvar tidigare, men nu hade jag kommit till en punkt att jag var helt slut.
Mamma förklarade för mig att det var skolplikt. ”Men vad händer om jag vägrar?” undrade jag. För ingen kunde väl tvinga mig, tänkte jag. Men jag var visst tvungen fick jag höra för det var lag på det. Och plikten gällde alla barn i Finland. Mamma mådde väldigt dåligt för att jag var mobbad i skolan och hon hade försökt göra allt för att den skulle sluta, men skolplikten gällde ändå tyvärr.
Jag blev tyst och sa aldrig något mer om saken, inte heller i framtiden. För det var ändå ingen idé, jag kände på mig att ingen skulle lyssna på mig. Jag bestämde att om det skulle bli för mycket, skulle jag alltid kunna ta mitt liv som sista utväg. Jag ville ändå inte leva. Lärarna tjatade på mig att jag var lat och inte försökte tillräckligt trots att jag ansträngde mig så mycket att min hjärna höll på att explodera. Och denna ständiga känsla av att vara annorlunda, bli missförstådd och att vara född på fel planet. På den tiden visste jag inte att jag hade Aspergers syndrom, men en sak visste jag helt säkert: jag passade inte in i den här världen.
Denna fruktansvärda ångest, dag efter dag, år efter år. Detta utanförskap, mobbingen, den obegripliga världen, känslan av meningslöshet, höga ljud, extrema trötthet, och känslan att inte förstå lektionernas innehåll. Jag kände ångesten i varenda muskel och ben. Ibland blev ångesten så outhärdlig att jag låtsades vara sjuk, och då blev jag beordrad att lägga mig i sängen och blev därmed inte tvingad till skolan. Det var skönt! Vad jag avundades barn som hade allvarliga sjukdomar och låg på sjukhus, de ”fick” vara sjuka kontinuerligt och slapp skolan!
Nu är jag vuxen och behöver inte gå till skolan längre. Jag överlevde skolan, precis på samma sätt man kan överleva allt möjligt: vissa barn har till och med överlevt så hemska saker som krig, andra misshandel och incest. Men frågan är om det är ett värdigt liv? Dåliga skolerfarenheter kan faktiskt ge trauman till och med för resten av livet.
Trots att jag fortfarande drömmer mardrömmar om skolan, mår jag bra idag. Men jag har förstått att det nästan är som en lottovinst att jag faktiskt mår bra. Många andra vuxna som också haft hemska erfarenheter av skolan mår nämligen fortfarande mycket dåligt. Trots att jag mår bra idag, önskar jag att mina känslor hade tagits på allvar. Då hade jag kanske kunnat tänka tillbaka till min barndom med värme.
Det är viktigt att komma ihåg att inget barn, oavsett om man har Aspergers syndrom eller ej, skolvägrar på skoj. Själv ser jag skolvägran som en sund reaktion för det bevisar att barnet har överlevnadsinstinkt och förstånd att vägra skadliga aktiviteter. De vuxna har möjlighet att sjukskriva sig från arbetet om de har allvarlig ångest, och därför bör barn ha samma möjlighet. Därför är mitt råd till alla föräldrar: om ditt barn säger sig inte vilja gå till skolan, ta alltid, alltid barnet på allvar!
66 svar på ”När ett barn med Aspergers syndrom skolvägrar”
Jag mobbades svårt som barn. Jag dög aldrig som jag var. Kände mig utanför. Under hela högstadiet var jag mordhotad. Inget gjordes. Jag trängdes in i ett hörn och hotades med tändare. Ingen såg. Ingen förstod. Jag fick aldrig byta skola. Jag tvingades dit varje dag. Jag ville dö. Men jag ville ändå samtidigt ha avslutningshatt med vackra band så jag kämpade på. Jag tyckte om svenska, rättstavning. Men resten av ämnena, även idrott var för mig obegripliga, inget för mig. Skolkade en gång, gömde mig på parkeringen. Satt där länge tills mamma hittade mig. Jag slapp skolan den dagen. Men dagen därpå undrade alla var jag hade varit. Kände mig trängd, visste inte vad jag skulle svara! Jag minns inte ordagrant men jag sa något om att jag varit borta och det stämde ju.
Usch, vad tråkigt att höra att du också mobbades svårt, Elisabet! 🙁 Jag vet att det är en fruktansvärd känsla att känna att man aldrig någonsin duger som man är och att man känner sig helt utanför. Och man är dessutom bara ett barn och därmed helt försvarslös.
Vad hemskt att ingenting gjordes trots att du t om mordhotades! Vad är det för lärare som inte bryr sig även om en elev mår dåligt??! Jag hade själv vissa lärare som försökte hjälpa mig medan andra blundade för mobbingen, men det blev aldrig någon föränring. Så jag förstår vad du gick igenom! Ingen vuxen skulle förmodligen gå med på att bli behandlad på det sättet på jobbet, och ändå finns det många barn som går i skolan med en stor ångestklump och rädsla varenda dag. Jag förstår verkligen att du skolkade, det skulle nog vem som helst göra för att slippa bli dåligt behandlad 🙁
Tack för att du delar med dig – lär mig mer o mer o kan förhoppningsvis bli ett bättre stöd för mina barn. <3
Tack själv för att du läser, Maria <3
Tack Paula, för ett jätteviktigt och tydligt inlägg! Jag hoppas att jättemånga läser och tar till sig. Förståelse och kunskap betyder all skillnad i världen!
Tack för dina ord, Tina! Vad roligt att du gillade inlägget 🙂
Hej, jag Jobbar på behandlingshem och har en tjej som har asberger. Hon tycker set är jätte jobbigt att gå till skolan. Vi tvingar henne inte, däremot får hon välja. Är det ok att göra så? Vi upplever att hon blir lite lugnare då.
Tacksam för svar
Enligt lagen är det förmodligen inte okej men klarar inte skolan av att stötta på rätt sätt så måste man få välja att stanna hemma annars finns det stor risk att det orsakar större problem senare i livet.
Hej Samantha!
Jag tycker att det är helt rätt att ni inte tvingar henne att gå till skolan, det är jätteviktigt att hon varken känner sig tvång eller press att gå dit när hon mår dåligt.
Att hon får välja är jättebra, men jag tycker att det är viktigt att ni försöker ta reda på vad det är hon tycker är jobbigt i skolan. Känner hon sig utanför socialt, är det för mycket sinnesintryck eller är det själva skoluppgifterna som är för krävande? Har hon ångest eller handlar det mer om att hon inte orkar? Om hon har ångest, är det viktigt att hon får hjälp och att hon inte blir tvungen att göra saker som skapar henne ångest. Om hon är trött, undrar jag om hon kanske skulle kunna gå i skolan kortare dagar.
Jag vet inte om den här tjejen går i en resursskola eller en vanlig grundskola, men jag vet att flera som tyckt att skolan varit jobbig i vanliga skolor har trivts mycket bra i resursskolor.
PS. Och jag instämmer med Johan om att om hon inte får rätt stöd ens i resursskolan och hon verkligen mår dåligt, måste man låta henne stanna hemma. Men skolan måste ta sitt ansvar, det är ju deras plikt att se till att anordna undevisningen så att alla elever kan gå till skolan!
Vad finns det för alternativ om man inte går till skolan? Hemundervisning? Behöver råd
Verkar tyvärr inte längre finnas något alternativ till traditionell skola i Sverige efter skollagsändringen 2010 som i princip förbjöd hemundervisning, URs Barnministeriet tog upp det i det här avsnittet: http://www.ur.se/Produkter/164989-Barnaministeriet-Dokumentar-Hemundervisning-istallet-for-vanlig-skola
Kenth Hedevåg är pedagog och arbetar med det neuropsykiatriska teamet i Stenungsund. Han föreläser om att skolan måste arbeta mer inkluderande med undervisning som passar fler barn. Skolan måste bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter. Inspelat i januari 2015 i Folkets hus i Göteborg. Arrangör: Skolporten.
Den här föreläsningen har jag tipsat om förut men den hänger ihop med vad Paulas blogginlägg handlar om dvs elever som inte går tillskolan (hemmasittare/ELOF): http://www.ur.se/Produkter/188194-UR-Samtiden-Elevhalsa-De-saknade-eleverna
Hej Carro!
Skolan är skyldig att se till att de anordnar undervisningen på det sättet att även elever med funktionsnedsättningar klarar av att gå där. Många gånger bryter skolor mot lagen och ger inte rätt stöd till barn med Aspergers syndrom, men däremot finns det barn som klarat skolgången i resursskolor.
Men i vissa fall har inte barn ens klarat av att gå i resursskolor trots att skolorna försökt anpassa undervisningen efter barnens behov. Vissa barn mår dessutom jättedåligt pga traumatiska erfarenheter av skolan, och därför vågar de inte ens testa resursskolor. Och dessa barn har blivit hemmasittare för skolan har inte klarat av att anpassa undervisningen. Jag har även träffat barn som stannat hemma de flesta dagarna och gått i skolan bara ett par gånger i veckan för att träffa lärare och skriva prov, men annars har de varit hemma.
Hemundervisning är ett alternativ, men precis som Johan skriver så är det oftast inte tillåtet i Sverige:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hemundervisning
I Finland är däremot hemundervisning fullt möjligt, men även där har jag träffat föräldrar till barn med Aspergers syndrom som undervisar sina barn hemma, och skolverket har försökt sätta press på föräldrarna att sätta barnet i skolan. Så även i Finland kan det tyvärr vara svårt. Men det allra viktigaste är att barnet mår bra, inget barn ska bli tvingat till ett ställe som skapar dem ångest.
Vad finns det för alternativ om man inte går till skolan? Hemundervisning? Behöver råd
Skolka. Jag önskar att jag hade vågat skolka mycket mer när jag gick i skolan. Jag hade bra betyg när jag gick ut grundskolan. Med facit i hand kan jag konstatera att det enda jag fick ut av mina ansträngningar i skolan var ett långvarigt socialbidrag. Det är berättigat att fråga sig hur det kunde gå så snett för en elev som var blad de bättre i skolan. Svaret är att jag totalt missuppfattade meningen med att gå i skolan. Jag trodde på de som sa att man går i skolan för att lära sig ämneskunskaper som man behöver för att lyckas i vuuxenlivet. Men det är så fel det bara kan bli. Det är en nästan obetydlig del av att gå i skolan.
De flesta människor jag känner som det har gått bra för i arbetslivet har inte varit särskilt dugktiga i skolan utan deras största styrka har varit att de har hög arbetskapacitet och god social kompetens.
Men jag tycker faktiskt att det finns några vettiga skäl till att gå i skolan. Det första skälet är att man behöver lära sig vissa grundläggande saker i livet som att läsa, skriva och räkna. Utan dessa färdigheter så får man det tufft i vuxenlivet. Men meningen med att gå i skolan är framförallt att lära sig det sociala spelet och skaffa sig ett socialt nätverk (kompisar). Det är en tveksamt om en människa med Aspergers syndrom vinner någonting på att gå i skolan av det sociala skälet. Risken för motsatt effekt (mobbning) är påtaglig (jag tror hälften av alla barn med Aspergers syndrom har varit mobbade i skolan) och skolan riskerar att göra mer social skada än nytta för människor med Aspergers syndrom.
Dessutom finns det en anledning att gå i skolan om man vill arbeta som tex civilingenjör, psykolog, sjuksköterska, läkare, advokat mm eftersom de yrkena kräver bra betyg från grundskolan/gymnasiet och universitetsutbildning. Men det är tveksamt om människor med Aspergers syndrom klarar sådana studier bla eftersom universitetsutbildningarnas kursplaner inte är anpassade till aspergarnas annorlunda kognition. Universitetens fina ord om anpassning för människor med funktionshinder hjälper knappast när lagar och regler är som de är och när det saknas kunskap om Aspergers syndrom. Det är tex inte tillåtet att låta en del av sjukersättningen/aktivitetsersättningen vila och prova på att studera bara för att ta ett exempel ur mängden. Det är allt eller inget som gäller och hur anpassat är det?
Min slutsats är att det inte finns någon större mening för ett barn med Aspergers syndrom att gå i en vanlig skola och om man bara lär barnet grundläggande färdigheter i kärnämnen som svenska, matematik, engelska, samhällskunskap, religionskunskap, biologi mm på något sätt tex genom privatundervisning så tycker jag att skolan mer eller mindre saknar mening för elever med Aspergers syndrom. Den svenska skolan är dessutom extremt ineffektiv. Jag vågar påstå att koncentrerad privatundervisning 2 timmar om dagen ger en elev lika mycket som 2-3 gånger så många timmar i skolan gör.
Jag har inte hittat något bra statistik på hur aspergarnas sysselsättningsgrad som vuxna ser ut men de siffror jag har hittat talar för att arbetslösheten är extremt hög och då är arbeten med lönebidrag med i den statistiken. Ett barn med Aspergers syndrom kan räkna med att inte kunna försörja sig som vuxen. Det sociala utanförskapet blir ett socialt och ekonomiskt utanförskap som vuxen.
Så vad försöker jag säga? Att alla aspergare ska ”ta repet” eftersom allt ändå är kört? Nej det är inte det jag menar. Jag försöker bara säga att en människa med Aspergers syndrom inte har mycket för att bjuda till om samhället inte bjuder tillbaka genom att anpassa aspergarens miljö så att aspergaren klarar av att få utlopp för sina förmågor och sin begåvning. I väntan på att samhället ska tolerera aspergarna respekt så är det bättre om aspergaren går sin egen väg i livet än att han/hon bränner ut sig i en skola eller på en arbetsmarknad som säger ”fuck you” till aspergaren.
Gillar du att skriva? Gör då det. Sannolikheten att bli en framgångsrik författare är lika liten som att vinna högsta vinsten på lotto men du har förhoppnignsvis ett roligt jobb under tiden du försöker. Bra mycket roligare än att bränna ut sig som kassabiträde i den lokala matbutiken iaf.
Gillar du att programmera? Gör då det. Arbetsmarknaden är och kommer troligtvis även i framtiden att vara gynsam för programmerare. Grundtipset är att satsa på att programmera Internet of Things, inbyggda system (industrirobotar), 3D-skrivare/CAD-program eller appar. Att programmera lär du dig bäst genom att söka dig till ett sammanhang (behöver absolut inte vara IRL) där människor programmerar. Regga dig på forum som handlar om det omrdået som du är intresserad av och har inriktat dig mot. Det kanske är liten chans att du får lyckas i arbetslivet men det är nog tusen gånger större chans än om du får alla rätt på proven i skolan.
Gillar du att spela musik? Gör då det. Bruce Springsteen (vem fan är det, tänker Paula) och Madonna (det vet jag vem det är, tänker Paula) börjar bli till åren nu. Någon måste förr eller senare ersätta dem. Varför inte du? Sannolikheten att lyckas är även här i nivå med att vinna högsta vinsten på lotto men du har förhoppningsvis roligt under tiden det varar dvs under tiden du lär dig spela och försöker slå igenom som rockstjärna. Se upp för drogerna och kvinnorna i musikbranschen bara. De har förstört det för mer än en lovande rockstjärna genom historien.
Mycket bra inlägg! Precis så!
Tack Anna, vad kul att du gillade inlägget! 🙂
Bra skrivet och summerat är så sant som du säger mats.
Jag håller med!
Bruce Springsteen (vem fan är det, tänker Paula) och Madonna (det vet jag vem det är, tänker Paula)
😀 😀 😀
Hej och tack för ett bra och för mig väldigt aktuellt ämne. Jag har en dotter som inte vill till skolan. Jag känner mig mycket vilsen och vet inte hur jag skall hantera detta. Jag försöker bekräfta hennes känslor och ta dem på allvar men är rädd för att hon skall fastna hemma och missa sin skolgång och därmed framtidsplaner om hon inte går till skolan. Vad skulle du velat att dina föräldrar gjorde? Vänligen Kajsa
Hej Kajsa!
Vad tråkigt att höra att din dotter inte vill gå till skolan 🙁 Jag har ju samma erfarenheter så jag känner verkligen med henne!
Jag hade velat att mina föräldrar hade låtit mig stanna hemma. Mamma har frågat mig nu efteråt om jag inte är tacksam att hon tvingade mig i skolan, annars hade jag ju bara fastnat hemma. Men jag hade mycket hellre fastnat hemma och mått bra än vara i skolan och må fruktansvärt dåligt. Och dessutom fastnade jag ändå hemma efter att jag var klar med skolan för jag orkade inte jobba! Först efter många år började jag föreläsa om Aspergers syndrom, men jag hade börjat göra det även om jag inte hade gjort klart grundskolan. Jag lärde mig faktiskt ingenting i skolan, och därför har jag fortfarande stora kunskapsluckor. Jag satt bara i skolan, men ingen information fastnade i huvudet.
PS. Jag förstår din rädsla att din dotter kanske bara fastnar hemma, men jag tycker att det viktigaste är att man mår bra! Om hon får traumatiska erfarenheter av skolan, finns det en ännu större risk att hon kommer att fastna hemma senare i livet. Så mitt råd är att du försöker få hennes skolgång att fungera, testar resursskolor och allt möjligt. Men om skolan inte klarar av att följa sin plikt och anpassa undervisningen efter hennes behov, tycker jag att hon måste få vara hemma.
Jag sjukanmäler min son när han inte orkar gå till skolan. Han har inte feber o liknande men mår ju psykiskt dåligt. Alltså är han sjuk. Han orkar gå en dag o är sen hemma en dag. Det är så påfrestande att vara i skolmiljön med alla intryck o krav. Han har ca 50% frånvaro i skolan. De som är hemmasittare längre tider kanske flera år har rätt till hemundervisning!
Vad bra att din låter din son vara hemmma när han mår psykiskt dåligt! Jag önskar att psykisk ohälsa och även trötthet skulle vara allmänt giltiga orsaker att kunna stanna hemma för de är MINST lika allvarliga tillstånd som exempelvis feber och halsfluss. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskola, meddelade jag ibland till skolan att jag skulle stanna hemma eftersom jag var trött, och de godkände mitt skäl. Men någon annanstans hade jag troligen inte fått lika mycket förståelse.
Bra att du lyssnar på din son! Mitt tips är att se till att han får anpassad studiegång. Det kanske är bäst för sonen att tex endast gå varannan dag och/eller skala bort vissa ämnen? Om ni har det på papper så känns det inte som ett misslyckande då han är hemma. Vår son går endast i skolan 3 timmar om dagen just nu, för det är det som fungerar.
Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenhet!
Kram
Tack själv för att du läser, Marie! 🙂 Kram tillbaka
Just så som du skrev, att när vuxna får ångest så sjukskriver de sig, resonerade jag om min son i höstas. Han började vid terminstart säga, Jag vill inte gå till skolan! Medans veckorna gick och vi tog dit honom varje dag hörde jag desperationen i hans röst. En dag bestämde jag mig för att han inte skulle gå dit. Pratade med hans läkare som sjukskrev honom. Sedan arbetade vi föräldrar, tillsammans med skolan fram en skolgång som han idag mår bra av. Fast jag undrar ibland om det är meningsfullt att dra iväg honom dit, om han igen skulle få samma ångest. Som läroplanen ser ut nu så kommer han inte uppnå godkänt betyg eftersom han inte är så bra på att resonera och arbeta självständigt med eget driv. Varför ha SKOLPLIKT när alla barn inte ges förutsättningar att klara av målen i skolan. Skulle vara intressant att höra hur Paula tänker om det som ”lyckades” ta dig igenom alla år och men tyvärr mådde dåligt under tiden. Kul att höra att du lyckas må bra idag Smiley smile
Vad bra att ni tog sonen på allvar och lät hans läkare sjukskriva honom, ni gjorde helt rätt! Hans ångest var förmodligen ett tecken på att något inte stod rätt till i skolan, och det är mycket möjligt att han får ångest igen om det inte görs några förändringar när det gäller hans skolgång.
Jag tycker att ni ska försöka få en anpassad skolgång till honom. Kanske skulle han kunna gå kortare dagar, man skulle kunna ta bort vissa ämnen, anpassa studiemiljön osv.
Jag tycker personligen att skolgången borde anpassas för alla som har svårigheter att lära sig ett visst ämne/vissa ämnen. För alla barn har inte förutsättningarna för att lära sig exakt allt, så är det bara! Jag har exempelvis inte förutsättningarna för att lära mig historia, fysik, kemi, syslöjd och många andra ämnen men jag var ändå tvungen att sitta på lektionerna. Och jag kan fortfarande lika lite om dessa ämnen idag som jag kunde då innan jag började skolan. Jag lärde mig bara meningar utantill inför proven, men efter proven glömde jag bort allt! När jag tänker efter, var språk det enda jag lärde mig i skolan, men det hade jag lika gärna kunnat lära mig hemma.
Skolan passar inte alla barn, så är det bara! Om jag fick bestämma, skulle barnen ha en plikt att lära sig de saker de faktiskt har förutsättningarna för att klara av, antingen hemma eller i skolan. Jag tycker fortfarande att jag satt på många skollektioner helt i onödan.
Bra förslag Paula att låta barnen lära sig utifrån sina förutsättningar, i den miljön som möjliggör för dem att lära sig.
Skolbyggnaden i sig är ingen garant för att lära sig. Att få känna sig trygg och inte mobbad är en grundläggande förutsättning för att kunna inhämta kunskap.
Tänker på nätbaserade företag typ Lernox som ger undervisning på distans kan vara det som är bästa studiemiljön för en del elever. Det behöver heller inte ske i hemmiljö, utan i en annan byggnad, som inte är skolbyggnaden med en annan vuxen som stöd. 🙂
Du har helt rätt i att skolbyggnaden är ingen garant för att lära sig. Människor påstår ofta att man bör skicka alla barn till skolan för att de ska lära sig att samspela med andra människor, men vad för slags samspel lär man sig om man mår extremt dåligt och alltid känner sig helt utanför? Då är man ändå exkluderad. Jag brukar säga att jag aldrig blev ”normal” i skolan, istället lärde jag mig att jag inte är normal! 😉
Undervisning på distans kan absolut passa bra för många Asperger-människor kan jag tänka mig! Och att plugga utanför hemmet men in ågonannan byggnad än skolbyggnaden låter också som ett bra alternativ.
Tack för detta inlägg. Jag har nio diagnoser, varav en är Asperger. Jag har alltid känt som du inför skolan; ångest, född på fel planet osv.
Jag mobbades också väldigt svårt; fysisk och psykisk misshandel, utfrysning och en gång lämnades jag till att frysa ihjäl nergrävd i snön. Jag blev även tillsagd att jag inte hade någon rätt att finnas, att det var någonting som accepterades och i högstadiet blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp i datorsalen under skoltid med andra elever närvarande som inte gjorde någonting för att hjälpa mig.
Mamma var dock min räddande ängel; hon kände på sig att någonting var fel, så även om hon visste att jag inte var sjuk, fick jag stanna hemma när jag sa att jag var det. Men i nian, efter att polisen dragits in efter det sexuella övergreppet, blev jag sjukskriven. Jag har inte ens gått klart gymnasiet, då jag fick 4 betyg på 5 år.
Det är riktigt bra att sådana här inlägg skrivs. Fortsätt sprida kunskap om vårt funktionshinder så att om våra barn får ärva det, inte behöver uppleva samma sak som vi 🙂
Hej Kajsa!
Usch, vad hemskt att du fick gå igenom så tråkiga saker i skolan 🙁 Och t om ett sexuellt övergrepp och att du blev lämnad att frysa ihjäl i snön, jag blir så illa berörd när jag får höra sådana saker!
Vad bra att din mamma kämpade för dig och att du kunde bli sjukskriven till slut. Jag förstår att du inte klarade av att gå gymnasiet efter allt som hänt, men det var tråkigt att mobbingen förstörde så mycket för dig! 🙁
Jag läste på din blogg att du har bla Aspergers syndrom, social fobi och GAD. Social fobi, GAD och Aspergers syndrom överlappar varandra så mycket att jag tycker det verkar nästan omöjligt att skilja det ena från det andra. Hur förklarar psykiatrin att du har alla tre diagnoserna samtidigt?
Det som fått mina pojkar att gilla skolan har varit att de gått i specialskola för normalbegåvade barn med autism (eller asperger). Det som andra tycker är exkluderande har varit det som varit inkluderande för dem. Nu har tyvärr den organisationen visat sig vara ”olaglig” så nu monterar man ner skolan. Det blir en SU-grupp åk 0-6 för barn som tillhör den stadsdelen istället. Jag fattar inte varför inte våra ungar får kosta något? Förstår de inte att lidandekostnaden blir skyhög och rent samhällsekonomiskt ännu värre? Finns ingen skola som är så oflexibel som svenska skolan. Alla skall ha rätt att söka till alla skolor, ja sure. I praktiken så fungerar ju inte det ändå. Alla borde ha rätt att klara skolan med självkänslan eller i värsta fall med livet i behåll.
Hej Madelein!
Vad bra att dina pojkar har trivts i specialskolan för barn med autism och Asperger, och jag har hört många andra berätta exakt samma sak. Precis som du skriver, tror många att sådana skolor är exkluderande, men jag känner mig aldrig inkluderad i vanliga klasser. Och jag ville inte ens göra allt som mina klasskamrater gjorde så jag hade inte ens något behov av att vara inkluderad i exakt allt!
Vad tråkigt att skolan läggs ner. Politikerna tänker väldigt kortsiktigt. De tänker förmodligen att det kostar mycket att ha resursskolor, men precis som du skriver så kommer det kosta så otroligt mycket mer i längden med bland annat höga sjukvårdskostnader osv om barn med speciella behov inte får den hjälpen de behöver redan i barndomen. Skolan bryter ned självkänslan på många barn, och det är inte det som ska vara meningen!
Det är jyst det politiker tänker inte i längden de fixar vad som måste just nu till så liten kostnad som möjligt sen skjuter de över problemen til nästa pmgång valda politiker etc i längden samma spiral nedåt som bara slutar på ett sätt, dvs människors lidande speciellt de som behöver extra hjälp.
Ja exakt! Tyvärr verkar de inte förstå vikten av stöd till elever med speciella behov 🙁
När min mamma fick reda på att jag inte varit i skolan på tre veckor (i 8:an) så frågade hon om jag ville byta skola, jag sa nej, så hon sa att då skiter vi i det helt enkelt, pratade med rektorn och sa att Sol kommer att stå kvar här på papper men hon kommer inte att komma hit nåt mer förrän hon vill, och vill hon aldrig så kommer hon aldrig. När rektorn påpekade skolplikten så svarade mamma att kvisttomater är mycket godare än vanliga tomater, eller hur? Och i den totala förvirring som uppstod så sa hon tack och hej och drog mig därifrån. Jag minns det mörka molnet i mig som skingrades i samma sekund jag kom utanför porten! När min 7-åring började stoppa fingrarna i halsen på morgonen för att slippa gå till skolan så var det inget snack om saken, jag ringde rektorn och sa att han stannar hemma en månad, sen försöker vi igen, och har ingen förändring skett HOS ER så anmäler vi er och han stannar hemma resten av läsåret (detta var november). Skolplikten nämndes såklart så jag sa ok då kommer vi väl till vårterminen då, och det gjorde vi, både han och jag och mormor gick i skolan en vecka innan dom släppte det där med skolplikt.
September nästa år hittade vi en skola som dög och allt han missat i utbildning har vägts upp i form av förtroende för sina föräldrar och närstående. Hellre att han är glad och efter i skolan än exemplarisk elev med panikattacker. Livet kommer bli svårt nog ändå så vi kan lika gärna ge lite lugn och ro i sinnet medans vi fortfarande kan!
Vilket fint inlägg. Så kloka ni mammor är och så bra kämpat!
Tack Katariina! 🙂
Vad bra att du hade en förstående mamma som inte tvingade dig att gå i skolan när du mådde dåligt och att du är lika förstående när din son har ångest inför skolan. Du har helt rätt i att hellre att han är glad och efter i skolan än en exemplarisk elev med panikattacker. Jag önskar att alla föräldrar resonerade som du! Skolor påpekar ofta i sådana här situationer att det är skolplikt, men det är ju skolorna som har ett ansvar att anpassa sig så att alla elever kan fullfölja skolplikten. Jag är glad att ni har hittat en bra skola till din son nu! 🙂
Jag fick min adhd-diagnos i vuxen ålder. Skolan var en riktig pina för mig. Alla krav, eget ansvar, läxor, prov & alla tider man skulle passa.
Jag har insett att jag var en typisk hemmasittare. Det var för mycket hela tiden & ingen tid för återhämtning. Jag låg alltid efter i arbetet, sköt på läxorna in i sista minuten, fick skrivkramp på prov & majoriteten av skoluppgifterna var fyllda med slarvfel.
Lärarna sa alltid ”men du kan ju bättre än såhär”, vilket eldade på min prestationsångest. En lärare sa t.o.m att jag var lat & en dålig elev, för att jag inte orkat sätta in papper i pärmen.
Jag utvecklade fysiska symptom & använde det som ursäkt för att få stanna hemma. Det, eller så ljög jag om huvudvärd, magont, feber, dålig sömn etc. Jag orkade verkligen inte ta mig iväg, men det ledde till flera varningar från skolan.
Med tiden så började det resultera i slitningar hemma. Mamma blev mer & mer irriterad, till slut blev hon förbannad & skällde på mig varje gång jag stannade hemma från skolan. Det gick så långt att jag åkte till biblioteket istället för skolan, bara för att slippa bli utskälld.
Idag vet vi bättre, men kampen för rätt vård fortsätter. Min, då frustrerade, mor är idag mitt största stöd & jag är oerhört tacksam för det.
Sorry for the long post. Jag försökte hålla det så kort jag bara kunde. 🙂 Din blogg är fantastisk!
Hej Sara!
Vad roligt att du gillar min blogg 🙂
Jag kan tänka mig att det var skönt för dig att få din ADHD-diagnos nu och därmed en förklaring till varför skolan inte fungerade för dig. Utan en diagnos är det så lätt att man skyller sig själv för att ingenting fungerar. Jag har liknande erfarenheter om skolan som du. Jag låtsades också vara sjuk ibland bara för att jag inte orkade gå till skolan eller för att jag hade ångest. Och läxorna struntade jag i precis som du! Vad bra att du har din mamma som stöd nu i vuxen ålder 🙂
Hej Paula.
Min 12-åring har varit hemma från skolan i två år. Sedan december har en assistent och en pedagog haft utomhuspedagogik med honom, tre dagar per vecka cirka en timme åt gången. Sedan 1 maj erbjuder skolan undervisning i en lägenhet som bara är till för sonen. Han blir hämtad hemma och blir skjutsad med bil till lägenheten. I lägenheten finns ett rum som sonen kan gå in i när han behöver vara för sig själv. Pedagogen och assistenten anstränger sig till det yttersta för att erbjuda aktiviteter som ska intressera honom. I teorin ser upplägget helt rätt ut men i praktiken är det antagligen fel. Sonen vill nämligen inte åka till lägenheten.
Och så dyker ditt blogginlägg upp och jag känner att det kanske ändå är så, sonen ska inte gå i skolan, han bör vara hemma. Har du läst liknande blogginlägg som ditt, inlägg där vuxna med Aspergers förklarar varför det inte var bra för dem att vara i skolan? Egentligen behöver jag inte övertygas mer men jag behöver fler förklaringar till hur sonen kanske upplever världen, så att jag kan vara hans språkrör inför de professionella.
Tusen tack för din bok och din blogg.
Kram <3
Jag känner ju inte till alla omständigheter men har du frågat honom varför han inte vill åka till lägenheten, är det kanske ändå inte en tillräckligt bra lokal enligt honom eller är det personalen det är fel på eller kanske en kombination av båda?
I gymnasiet var jag på en separat avdelning med personal som hade i alla fall viss förståelse och det fungerade ganska bra, tyvärr hämtades ämneslärarna från vanliga gymnasiet så jag blev utbränd efter bara två år på grund av deras oförståelse.
Johan, jag frågar ”Varför vill du inte åka till lägenheten?” och sonen svarar ”Jag hatar det.”.
Jag frågar ”Gör Eva och Anna något fel?”. Sonen stannar upp en halv sekund och svarar sedan ”Jag hatar det”. Den där halva sekunden som han stannar upp, tolkar jag som att han vet lite grann vad som är fel men att han inte kan uttrycka det med ord.
Jag kan se att lägenheten och personalen inte är optimal för sonen men att be om ännu lite mer av skolan, det är inte helt enkelt. Det går inte att tänka sig att de skulle kunna få tag på en ännu mer erfaren och förstående pedagog, än hon som är nu. Och innerst inne så tror jag ju, att det bästa är att låta honom vara hemma. Jag ser så tydligt hur stressad han blir av att lämna hemmet och hur han får problem med energinivåerna efter varje tillfälle.
Jag tror att han är rädd för att utsättas för plötsliga ljud. Det finns hörselskydd i lägenheten men han vägrar ta dem på sig. Jag tolkar det som att han måste ha full koll, så att han kan rädda sig själv om det skulle bli nödvändigt. Lite samma med kläder. Sonen har svårt för att stå ut med mer kläder än kalsonger. Jag har förklarat för honom att det är ok att ta av sig byxorna i lägenheten men det är han för pryd för att göra. Och hur ska han hinna få på sig dem om han måste fly för att rädda sig själv?
Tack Johan för att du tog dig tid att svara. Det är guld värt att få input från vuxna med Aspergers.
Johan, mitt misstag. Jag ser nu att du faktiskt inte har skrivit någonting om att du har Aspergers.
Aha, det missade jag visst att nämna. Jag har ”bara” Aspergerdiagnosen.
Låter onekligen som att han helt enkelt inte har tillräckligt med mental energi för att orkar förklara.
Håller med dig om att det nog vore bra med en längre paus från skolans krav, då kanske han så småningom orkar förklara vad som var fel.
Och som Paula tycker jag också att min egen skolgång var rätt onödig, jag har lärt mig mycket mer själv hemma än vad jag gjorde i skolan.
Jag får själv ett enormt stesspåslag av plötsliga ljud och hörselskydd skulle inte fungera för mig då jag istället skulle hoppa till, med tillhörande stresspåslag, när jag till slut såg något/någon som jag inte hört närma sig, kanske är det något liknande för din son?
Det där med kläderna kan kanske vara att etiketter skaver, tyget känns obehagligt eller för tajt så det känns instängt.
”…att det nog vore bra med en längre paus från skolans krav, då kanske han så småningom orkar förklara vad som var fel.”
Så sant och så självklart! Skäms att jag inte tänkt den tanken själv.
Tack Johan!
Annorlunda sätt att bearbeta sinnesintryck och svårigheter att sätta ord på känslor är ju typiskt för många människor med Aspergers syndrom: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/stress_och_psykisk_ohalsa_unga/satta_ord_pa_kanslor.html
http://www.regionorebrolan.se/sv/halsa-och-vard/om-du-behover-vard/habilitering/hitta-habilitering/buh/vara-verksamheter/neuropsykiatriska-teamet/temaomraden/annorlunda-satt-att-bearbeta-sinnesintryck/
”Det går inte att tänka sig att de skulle kunna få tag på en ännu mer erfaren och förstående pedagog, än hon som är nu. Och innerst inne så tror jag ju, att det bästa är att låta honom vara hemma. Jag ser så tydligt hur stressad han blir av att lämna hemmet och hur han får problem med energinivåerna efter varje tillfälle. ”
Kan ni inte testa att ha några av veckans lektioner över videochatt tex Google Hangouts eller Skype?
Men jag rekommenderar att ni använder en videochatt som är krypterad ”point-to-point” tex Jitsi: https://jitsi.org/index.php/Main/Download
Vad tråkigt att höra att din son inte trivs 🙁
Jag instämmer med Johan. Det kan absolut vara något i lägenheten som stör honom, och du kan fråga honom vad det är som gör att han inte vill åka dit. Men vissa Asperger-personer har tyvärr svårt att uttrycka sig i ord och förklara för omgivningen vad det är som gör att de mår dåligt, och ibland vet de inte ens det själva.
Sedan kan det också vara så att han känner sig omotiverad eftersom han tycker att det är helt meningslöst och tråkigt. För mig blev det en massa utantillärande i skolan utan att jag förstod texternas innehåll, och nästan alla ämnena tog en massa energi av mig. Nu efteråt tycker jag att det var onödigt att jag satt i skolan.
Jag läser nästan aldrig bloggar och det finns bara en blogg som jag följer, och därför har jag inte läst andra liknande blogginlägg från vuxna med Aspergers syndrom om just detta ämne. Men eftersom alla Asperger-personer är olika och ingen är den andra lik, tycker jag att det är viktigt att utgå från din sons känslor. Jag vet vuxna med Asperger som trivdes bra i skolan som barn efter att de fick specialanpassningar, men det betyder inte att alla kommer att göra det.
Om din son känner sig omotiverad nu, behöver det inte nödvändigtvis betyda att det alltid kommer att vara så. Han kanske inte är redo att gå i skolan/lägenheten just nu, men han kan vara det senare.
Paula, det är min fulla övertygelse att sonen anser att det är meningslöst och tråkigt.
Bland det bästa som sonen vet, är att vara med sina två storebröder. Han och storebror 1 spelar World of Warcraft tillsammans. Han och storebror 2 sitter vid bordet och spelar upp egna filmer. De använder diverse figurer bland annat olika Lego minifigurer som de styr och gör rösterna till, plus massor av ljudeffekter och ett och ett annat soundtrack.
Det känns lite som om att sonen har fullt upp med att vila och samla kraft när bröderna är iväg till sina skolor, så att han är laddad och i form för att kunna göra det bästa han vet, när de väl är hemma igen. När förra årets sommarlov började gå mot sitt slut, så frågade sonen om inte skolan började snart. Gissa om det tändes ett hopp hos mig men jag insåg tämligen snabbt att sonen längtade efter att syskonen skulle börja i skolan, så att han kunde få lugn och ro och en chans att vila upp sig.
Vi kämpar på och hoppas att det kommer att ordna sig på något vis i slutändan.
Tack för ditt svar.
Jag förstår! Det låter som att spelen ger honom all den stimulans och utmaningar han behöver, och när bröderna är i skolan äterhämtar han sig. Om han mår bra när han är hemma så är det säkert bra för honom!
Tyvärr är det så att samhället ställer vissa krav som verkligen kan krocka med de behov som en Asperger-person kan ha. Alla människor känner visserligen då och då att det kan vara jobbigt att jobba/gå i skolan, men vissa Asperger-människor känner den här känslan hundra gånger starkare än andra. Själv mådde jag faktiskt som allra bäst när jag var hemma i sju år med aktivitetsersättning och inte gjorde något speciellt på dagarna, men det som är bäst för mig krockar ju som sagt med vad som är acceptabelt i vårt samhälle. Och det är just det som är så svårt! Man ska ställa krav på alla människor, men det svåra är att veta hur mycket krav man ska ställa för alla klarar olika mycket.
En lösning för din son skulle kanske kunna vara att han får lära sig vissa skolämnen hemma i sin egen takt. Och få som belöning att spela extramycket efter att han pluggat t ex en timme en gång i veckan eller liknande.
”Om han mår bra när han är hemma så är det säkert bra för honom!”
”…men det svåra är att veta hur mycket krav man ska ställa för alla klarar olika mycket.”
De orden får bli mina nyckelord kring sonen.
Än en gång, tack Paula! Att komma till den här insikten kring sonen, ger mig sinnesro. Nu blir det till att kavla upp ärmarna och ta tag i allt praktiskt.
Vad roligt att du fick nytta av våra råd! 🙂 Mats förslag att testa att ha lektioner via t ex Skype tycker jag också låter mycket bra.
Precis vad jag som mamma just behövde läsa. Min flicka har redan börjat sin skolvägar. Hon går andra terminen i nollan och ska snart fylla 7 år.
Hon upplever dödsångest och i dagsläget är jag sedan 3 månader med henne där. Hon har anpassad studorgång o autistiska drag.
Maila mig gärna.
Trött mamma inne påfjärde vakna dygnet
Hej Veronica!
Vad bra att du kan följa med din dotter till skolan, hoppas det alternativet fungerar för henne! Hon är definitivt inte ensam om att ha dödsångest. Jag hade själv mått mycket bättre om jag hade fått hemundervisning. Jag förstår verkligen att situationen är jobbig för er föräldrar!
Jag är ledsen, men jag har tyvärr ingen möjlighet att maila mina bloggläsare privat. Det är för att jag får hundratals privata mejl som har med Aspergers syndrom att göra från människor som läser min blogg och har läst mina böcker, och tyvärr räcker inte min tid och energi till, hur gärna jag än skulle hjälpa er alla 🙁 Men det går jättebra att ställa frågor till mig här i bloggen så kan jag eller mina andra bloggläsare ge dig svar. Hoppas det ordnar sig för din dotter!
Tack för ditt inlägg ❤️
Det hjälper mig att våga ha min son hemma.
Han väntar på utredning (ASD) och jag hoppas att vi inte får problem när vi inte har någon diagnos att hänvisa till.
Jag har själv aspergers och kommer alltid ha ”psykiska sår” från skoltiden.
Hej…
Känner så igen min dotter i det du skriver, jag sitter i en sits där jag behöver råd utifrån ditt perspektiv …
Med tanke på hur ordet skola får min dotter att må dåligt så undrar jag inför hur jag skall tänka inför valet till 7an..
Vi har tittat på 2 skolor som båda säger dom har ett bra bemötande och förståelse för autism/asperger.
Skillnaden är! att den ena skolan, som är den dottern tillhör, där har hon sina klasskamrater som hon gått med sedan dagis, dock pratar hon bara med just en som delar hennes specialintresse. Denna skolan har ett elev antal på 800.
Den andra skolan har ett elev antal på 250, men här känner hon ingen. Den sistnämnda skolan har en rektor som är specialpedagog i grunden och tänket är annorlunda än vad den andra skolan var.
Vilket hade varit det viktigaste för dig.. även om skolan var jobbig..
Tack för många bra läsningar. Du är toppen!!!!!
Med vänlig hälsning, en förvirrad mamma
Jag har asperger och fick livet förstört pga skolan. Jag blev extremt trött under skoldagarna i högstadiet och till sist brast det. Jag hade då redan kontakt med BUP och jag beskrev min skolsituation som; stressande, för höga krav och ohållbar och fick avslappningsband (som inte hjälpte något) som svar. Det slutade med att jag försökte döda en med kniv, och det i sin tur ledde till 13år inlåst på olika hem där det enda sättet jag kunde försvara mig med var genom våld (slagsmål minst varannan dag). Jag satt i isolering i 2år tom. Allt jag ville var att få bli lämnad ifred, och idag får jag det. Tråkigt nog förstörde ”vården” mig med antipsykotika (var inte psykotisk, schizofren eller biopulär) så jag är ganska lobotomerad (parkinsonliknande symptom, som psykmeds ger). Men jag varken arbetar eller studerar idag eller har den ambitionen, jag fungerar inte som andra. Hade jag blivit lämnad ifred från första början hade samhället sparat massa resurser och sluppit låta mig lida. Nu har jag ju autistisk psykopati (asperger), och jag kan inte underkasta mig andra. Dom hade kunnat låsa in mig i 50år och jag hade ändå inte ändrat mig. Jag förstår verkligen skolskjutare som protesterar, nu var jag inte mobbad i skolan. Men ett helvete varje dag var det ”gå dit”, ”gör si” och ”gör så”.
Vad tråkigt att höra att du fick livet förstört av skolan! Vi är många autister som råkat illa ut.
Saken verkar inte heller ha förbättrats, man har ju läst om föräldrar till hemmasittare som dömts till vite. Jag ringde till skolverket nyligt och frågade ifall situationen förbättrats, och hade jag varit 14 igen så hade jag fått gå samma tråkiga väg igen (blivit straffad för något jag inte kunnat rå för.) Skolplikt borde vara en rättighet och inte en skyldighet. Alla barn (även unga sådana) förstår att en god utbildning är avgörande för framtiden, och stannar barnet hemma så finns det goda skäl för det. Detta förstår alla, och att dom nya riktlinjerna (snällare mot hemmasittare) inte alltid efterlevs är obegripligt. Precis som att barn är mindre värda (vuxna som blir utbrända på jobbet får frisedel).
Jag önskar att skolplikten ändrades till läroplikt, dvs familjen skulle åläggas ansvaret att se till att barnet lär sig efter sina förutsättningar men utan att tvinga och pressa barnet. Många anser att skolplikt är en nödvändighet så att samhället kan skydda barnen från olämpliga föräldrar som låser in barnen i hemmet. Jag förstår såklart att barn som far illa hemma måste fångas upp, men samtidigt finns det många autistiska barn med ytterst lämpliga föräldrar men som inte mår bra av att vara i skolan. Dessa barn drabbas hårt av skolplikten.