Min upplevelse om diskriminering i högskolan

Ibland undrar jag hur ofta det egentligen händer att vi med Aspergers syndrom och autism blir diskriminerade och missgynnade. Diskriminering baserad på funktionsnedsättning är förbjuden enligt diskrimineringslagen, men jag misstänker att mörkertalet gällande antalet drabbade kan vara stort. Detta för att många autister inte vet sina rättigheter alternativt inte vågar säga från. Därför förblir vi ibland stumma när vi väl upplever oss diskriminerade, vilket även hänt mig.

Mitt fall handlar om studier

Situationen där jag förut teg handlar om studier: jag läste två 7,5 poängs kurser varav den ena pågick under höstterminen och den andra under vårterminen. Vid höstterminens början hade jag informerat högskolan om att jag hade mycket svårt för att navigera och hitta information, dvs de obligtoriska uppgifterna och föreläsningarna, på lärplattformar. Lärplattformen var tyvärr det enda stället där dessa fanns tillgängliga, och därför ansökte jag om stöd.

Mentorn verkade nöjd

Det var mycket oklart om jag skulle få stöd med att hitta uppgifterna och föreläsningarna eller inte, men jag blev i alla fall beviljad en mentor som hörde av sig till mig med jämna mellanrum under hela höstterminen för att kolla om mina studier gick bra. Det trodde jag att de gjorde: det som jag hade lyckats hitta på lärplattformen hade ju enligt mig gått bra i alla fall! Jag berättade för mentorn specifikt vad jag hade gjort för uppgifter och hon verkade nöjd.

Hade missat viktiga föreläsningar

I slutet av höstterminen var det dags för sluttentan. När jag såg frågorna, tyckte jag att vissa ämnesområden lät lite främmande men jag gjorde ändå mitt bästa. Efter ett par dagar var jag inne i lärplattformen tillsammans med min boendestödjare och hon upptäckte att det även fanns obligatoriska föreläsningar som jag skulle ha lyssnat på innan tentan. Men dessa hade jag totalt missat för mentorn hade inte talat om för mig att föreläsningarna fanns!

Krävde en förändring under vårterminen

Jag blev godkänd på tentan men misstänker att min funktionsnedsättning, dvs mina svårigheter att navigera på hemsidor, hade påverkat mitt betyg negativt eftersom jag aldrig hade hittat föreläsningarna. Jag mejlade därför till enheten för funktionsnedsättning och informerade dem om vad som hänt. Jag var tydlig med att jag hädanefter skulle behöva stöd av någon som skulle skicka en tydlig lista över alla artiklar, all litteratur, alla uppgifter och föreläsningar till min mejl så att jag inte skulle missa något viktigt igen.

Ville inte vara till besvär

Svaret jag fick var (citerar henne ordagrant): ”Jag förstår din önskan men det ingår inte i mentorsuppdraget att skicka uppgifter till dig. Det är du själv som har ansvaret för uppgifterna och det kan inte bli så att mentor står ansvarig om du missar någon uppgift.” Jag tolkade detta som att högskolan lade ansvaret på mig och att jag hade mig själv att skylla om ingen skulle skicka uppgifterna och föreläsningarna till mig och jag skulle missa något ifall min funktionsnedsättning skulle ställa till det för mig. Jag teg för jag ville inte vara alltför jobbig.

Kontaktade högskolan i efterhand

Förra veckan funderade jag på vad jag egentligen är för aspergerinformatör. Jag föreläser om Aspergers syndrom men säger inte till när jag själv anser mig möta diskriminering! Jag visste att jag inte skulle kunna hjälpa mig själv genom att kontakta högskolan så här i efterhand men däremot skulle jag kanske kunna förhindra att någon annan utsätts för samma sak. Så jag slängde iväg ett mejl till högskolan, hänvisade till detta gamla ärende och berättade varför jag ansåg ha varit diskriminerad under min studietid.

Högskolan höll inte med

Högskolan höll inte med. De hänvisade till att de också hade skrivit till mig att jag kunde, om jag ville, be läraren om hjälp med att skicka uppgifterna till min mejl. Men jag hade faktiskt bett läraren om hjälp under vårterminen men läraren hade missat att göra detta. Därför hade jag också missat viktig information under vårterminen vilket såklart hade påverkat även vårterminens studier negativt! Högskolan menade att jag borde ha hört av mig till dem och informerat dem om att problemet inte hade blivit löst för isåfall skulle de sett över mitt stöd.

Jag borde ha blivit beviljad stödet på papper

Jag anser fortfarande att högskolan agerade fel. Varför beviljade de mig inte specifikt ”stöd med att hitta uppgifterna och föreläsningarna” och varför skrev de i sitt mejlsvar till mig att det var mitt eget ansvar att hitta uppgifterna, och detta alltså trots att jag inte kunde hitta dem på grund av min funktionsnedsättning? Jag hade tolkat deras mejl som att kursläraren skulle kunna hjälpa mig om han var snäll men att uppgifterna fortfarande skulle vara mitt eget ansvar ifall läraren inte skulle göra det.

Min boendestödjare håller med mig

Faktum är att högskolan aldrig hade skrivit till mig under min studietid att jag skulle vara välkommen att höra av mig ifall läraren inte skulle skicka uppgifterna och föreläsningarna till min mejl. Därför anser jag att det här med att de skulle varit villiga att se över mitt stöd låter som en efterkonstruktion från deras sida, men det kanske bara är min tolkning.

Min boendestödjare har fått ta del av hela mailkonversationen, och hon håller definitivt med mig om att det var förståeligt att jag inte hörde av mig till dem och klagade över uteblivet stöd under min studietid eftersom de hade skrivit till mig att allt var mitt eget ansvar! Hon håller också med mig om att högskolan hade låtit förstå att jag inte hade rätt att kräva stödet. Och därför ansåg jag mig inte heller ha någon anledning till att höra av mig till dem igen.

Glad att jag vågade säga till

Eftersom jag och högskolan har helt olika uppfattningar om hur vår gamla mailkonversation ska tolkas och diskrimineringsombudsmannen inte tittat på ärendet, vill jag inte namnge högskolan för jag vill inte anklaga någon för diskriminering när fallet inte dömts i domstol. Men min personliga uppfattning är att deras agerande kan ha stridit mot 1 kap. 3 § 4 punkt diskrimineringslagen. Därför är jag glad att jag vågade öppna munnen om än alldeles för sent!