Ny partner frågar
Jag har träffat en man som är 52 år, jag är 50 år. Han har drag mot asperger och ADHD. Jag har möjligen drag åt ADHD. Vi har båda gjort bedömningen att han kan ha asperger men han ser ingen anledning till att utreda eller undersöka det eftersom han har en personlighet som han ändå inte vill ändra.
När han är trött eller stressad kan han bli provocerande aggressiv mot mig. Han pikar och pikar mig för smått och stort. Jag hart testat olika sätt att hantera det. Ibland motsätter jag mig det han ger sig på mig för. Ofta är jag mest frustrerad över hur han ger sig på mig. Jag tycker att han använder sig av ett felaktigt sätt att ge kritik eftersom han säger att ”Du gör fel, så här ska du göra! Jag vet för jag kan det här eftersom jag har pratat med den och den eller lärt mig det och det eller sett den och den forskaren…”
Jag önskar att han var mildare i sin ton och snällare. Om jag nu enligt honom gör fel (det kan handla om allt från hur jag ställer disken i diskmaskinen, vilken tandtråd jag använder till hur jag gör fel när vi försöker göra för mig nya saker som att segla eller använda nåt verktyg). När han är trött så är han oemottaglig. Jag är på nåt sätt i vägen.
Mina grubblerier handlar om ifall jag ska försöka få honom att förstå mig och mina känslor då de här situationerna uppstår eller om jag måste acceptera att då och då få kängor. Jag har ju också behov. Och de behoven innefattar att jag vill berätta hur jag upplever honom i dessa situationer. Men jag har fått intrycket av att han inte vill göra annorlunda. Jag kan inte förstå varför. Har han inte förmågan? Han borde vilja att den han älskar känner sig bekväm. Eller är han sadistisk? Jag tror inte han är det. Jag tror snarare att han inte har förmågan att ta in hur jag känner. Vad ska jag göra för att få detta att funka?
Paula svarar
Jag förstår att din partner inte vill ändra sin personlighet, men däremot tycker jag att han borde vara villig att jobba på sina beteenden för din skull. Det är inte rätt att du ska få lida! Jag propagerar alltid för att en autist duger som hen är, men det betyder inte att partnern till en autist kan och bör acceptera vad som helst. Att du skriver till mig visar att du mår dåligt i relationen vilket indikerar att situationen är ohållbar.
Han kan sakna förmågan att förstå
Då jag inte känner din partner vet jag inte om han är sadistisk, men det kan mycket väl vara så som du skriver att han saknar förmågan att förstå ditt perspektiv. Viktigt att känna till är att om en autist är väldigt intelligent så måste det inte betyda att hen är känslomässigt mogen. Autismexperten Tony Attwood skriver i sin bok att en autistisk universitetsprofessor kan vara på samma känslomässiga nivå som en tonåring! En annan möjlig anledning till din partners motvilja mot att jobba på sina beteenden är att han känner sig attackerad och tycker att det känns jobbigt att erkänna att han har fel vilket också kan öka hans motstånd mot en förändring. Väldigt många människor känner ett starkt motstånd mot en förändring om någon annan försöker övertala dem till det. Men det betyder inte att du ska backa utan det är viktigt att du står på dig!
Förklara problemet för honom
Jag tycker att du nästa gång problemet uppstår kan säga ifrån och förklara att du vill vara själv om han fortsätter att använda den tonen men att du kommer att umgås med honom igen när han är snäll och på gott humör. När ni sedan ses nästa gång ska du påtala för honom en gång till hur ledsen du blir av tonen han använder mot dig och förklara varför du inte kommer att acceptera beteendet något mer. Ta gärna upp problemet någon gång när han känner sig utvilad. Gillar han att skriva kan det vara en idé att du skriver ett mejl till honom istället för att kommunicera ut budskapet muntligt eftersom det för vissa autister kan vara lättare att förstå och uttrycka känslor skriftligt än muntligt.
Säg att situationen är ohållbar
Skulle du inte få gehör tycker jag att du ska förklara för honom att situationen är ohållbar för dig. Om han inte har en lösning på problemet (t.ex. KBT för att hantera ilska alternativt skaffa separata lägenheter där han bor ensam de dagar han är trött och på dåligt humör) så tycker jag att du ska fundera på om du verkligen vill vara i en relation med någon som uppenbarligen inte bryr sig om dina känslor.
Du ska inte acceptera situationen
Slutligen är det viktigt att känna till att många som behandlar sina partners dåligt skyller på någon form av psykiatrisk diagnos eller problematik. Vissa skyller på ADHD, bipolär sjukdom, personlighetssyndrom eller Borderline, och någon annan kanske på PTSD och barndomstrauman. Men bara för att någon säger sig ha psykiatrisk problematik, en diagnos eller barndomstrauman betyder det inte att vederbörandes partner ska acceptera ett elakt beteende! Faktum är att vi är väldigt många med diagnoser som inte behandlar andra på det viset, och det finns faktiskt hjälp att få om man har problem med aggressivitet! Att din partner möjligen har autistiska drag betyder alltså inte att du ska acceptera situationen!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Köp min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Senaste svar på alla blogginlägg
”Så länge min omgivning accepterar att jag inte är självgående kan jag leva med god livskvalitet!” På pricken 😀 Jättebra…
Mitt barnbarn hamnade i bråk även med människor med autism , adhd , Tourette och dyslexi. Fick höra hen inte…
De var även svårt förstå budskap i filmer, böcker eller när hen var i kyrkan och då frågade en kompis…
Absolut kan det vara så ibland! Bokstavlighet och generaliseringssvårigheter (i detta fall bristande förståelse för att flera personer kan heta…
Vissa med npf kan också misstolka sångtexter så de nästan blir komiskt, min mormor hette Matilda och minns mitt ena…
Vad bra att du kunnat ha mejlkontakt med myndigheter och att din hyresvärd går med på att ha kontakt med…
Ja, frågeställaren är definitivt inte ensam!
Vad tråkigt att du har stött på människor som är elaka mot dig! Bra att du har kontakt med psykiatrin.
Jag håller med om att det är tråkigt och mycket anmärkningsvärt att tandläkarbesök inte ingår i högkostnadsskyddet trots att tänderna…
Vad bra att du är medveten om hur du fungerar! Jag brukar själv inte skicka impulsiva meddelanden men förstår att…
8 svar på ”Min partner med autistiska drag är elak, vad gör jag?”
De här tre poddavsnitten kanske intresserar frågeställaren. https://www.habilitering.se/fakta-och-rad/podden-funka-olika/partner-adhd-autism/
Tack för länken, dr. Blom!
Okej, intressant! Det påminner mig om mitt senaste förhållande, men det var även väldigt annorlunda. Jag är i likhet med många andra med de här diagnoserna extremt känslig för kritik och hon hade samma diagnos som jag. Faktamässiga saker som vad forskningen säger är inte ett dugg känsliga för mig. Visst, jag kan hetsa upp mig lite ibland när jag argumenterar, men det har ju ingenting med relationen mellan mig och den andre att göra egentligen. Man kan ha olika åsikter och ibland kan det vara irriterande, men det är inte på de områdena jag får problem. Det handlar t.ex. om när jag inte hittar mina glasögon och börjar prata med mig själv och undra var jag lagt dem och får kommenterar som ”De får du hålla reda på själv!” eller när jag undrar hur folk gör för att undvika äta upp sina pennor och jag får höra ”Det väljer man själv!” eller ännu värre – när jag berättar om en sak i förtroende som jag haft mycket ångest för och reaktionen blir ”Men det är inte okej!” eller rent pikar som ”Kan du inte göra det själv?” när jag berättar jag ska gå till frisören och klippa mig.
Vid ett tillfälle tog jag upp detta med personer som hackar på mig och hon menade då på att jag inte behövde ha med dem att göra i mitt liv. Jag syftade förståss på henne.
Hon blev även irriterad om jag upprepade mig en gång för att få klart bekräftat att jag uppfattat en situation rätt – hon tog det som att jag inte hade lyssnat på henne.
Men den springande punkten här verkar vara att du liksom jag behöver mjukhet för att det ska fungera och det är inte alla som är mjuka i sitt sätt. När jag berättat detta så är det jättemånga som menar på att käbbel och gnabb hör till nära relationer. Jag är helt förvirrad – gör det verkligen det? I vems värld då? Varför ha en nära relation om man inte vill ta den andre till sig? Ja, för mig är det faktiskt så seriöst jag tar det – det är såpass känsligt.
Om käbbel och gnabb hör till en nära relation är dels en definitionsfråga och dels beroende av vem man frågar. För det första beror mycket på vad som menas med ”käbbel och gnabb”. Människor tänker olika, och det som ses som ett normalt samtal av en person kan ses som tjafs av en annan.
Jag tror också att väldigt många låter irriterade ibland när de pratar med sin partner. Det skulle nog vara svårt för många att alltid spela en fasad inför sina närmaste. Mina föräldrar kan låta irriterade om jag upprepar det de sagt för att bekräfta att jag förstått dem korrekt. Detta eftersom de inte upplever att jag lyssnat på dem då. Och jag har säkert gjort så mot min kille någon gång. Men ingen av oss menar något illa! Så för mig hör det till en nära relation att låta irriterad ibland, men det finns gränser. Däremot tycker jag att det är en annan sak att ständigt ge pikar eller säga saker som: ”Du gör/tänker fel” o s v vilket jag tolkar det som att frågeställarens partner gör.
Men alla människor är olika! Jag hörde en psykolog säga en gång att det till skillnad från vad många tror inte alls är nödvändigt att ha konflikter eller diskutera svåra saker i en nära relation. Om ett par aldrig bråkar och alltid sopar problemen under mattan måste det alltså inte betyda att de har dålig relation, men däremot krävs det i så fall att båda parterna vill sopa problemen under mattan. Det uppstår stora problem om den ena i relationen tycker att det är viktigt att kunna bråka ibland och den andra inte håller med. Käbbel och gnabb måste alltså inte alls höra till en nära relation om man hittar en partner som är likasinnad! Att det i vissa kulturer ses som totalt inacceptabelt att visa negativa relationer visar också att det inte är nödvändigt.
Det är intressant det där sista om att undvika problemområden. Det är väl en balansgång, antar jag. Jag har haft vänner som menar att det viktigt att berätta så fort man känner sig orättvist behandlad, medan andra lägger tonvikten vid att acceptera och svälja det som man ogillar i så hög grad som möjligt. Personligen så ser jag bara att allt skit kommer komma upp senare om man man inte tagit itu med dem. Här kommer vi inte på detta med olika kommunikationsstilar. För det handlar inte bara om huruvida man ska välja att ta upp saker utan minst lika mycket om HUR man gör det. Jag behöver kunna analysera vad som skett och ha en öppen dialog, men jag märker att med vissa personer gör det bara att saker försämras. MEN skulle jag då välja att acceptera situationen istället så leder det ofelbart till att relationen tar slut istället. Relationer tenderar att bli sämre med tiden – inte bättre.
Jag har knappt varit med om att en dialog lett till en positiv förbättring och de få gånger det har det så relationen i alla fall tagit slut snart efteråt ändå. (Jag skiljer inte mellan olika slags nära relationer.) Jag är konflikträdd och tenderar att prata med andra om problemen i en relation snarare än med den andra personen och jag är inte bra på att hantera saker när den andre personen tar upp någonting. Jag blir chockad och förvirrad och rädd och fastnar i ångest som kan vara i flera år. Än värre är det när det är någonting som tydligt märks, men som inte sägs rakt ut – det tar död på vänskaper och relationer.
Om det inte funkar att ha en dialog med vissa personer kan det vara så att personkemin inte stämmer. Då kan det uppstå kommunikationsmissar och man glider ifrån varandra!
Jag hoppas att du kan få hjälp av en psykolog att handskas med negativa känslor och släppa ut dem på något sätt så att du slipper ha ångest i flera år efteråt. Det låter jobbigt att grubbla efteråt. Jag tror att många vill visa negativa känslor i relationer just för att de ska slippa svälja sina känslor och ha ångest efteråt!
Jag lägger fokus vid hur frågeställaren känner sig och inte vad som framkallat det. Utgår jag från mig själv så är det viktigt för mig med en varm känsla och med mjukhet och det frågeställaren eftersöker är ju just en mildare ton och en mjukhet i framtoningen.
Jag ser heller inte skillnaden mellan att påpeka att något borde göras på ett annorlunda sätt och på exemplet jag tog med att jag pratar för mig själv utan att vara medveten om det och jag då får en spydig kommentar om jag får leta efter glasögonen själv. Det är ju ett konkret exempel på ett påpekande om att jag gjorde fel.
Nu vet jag inte om det är i sin ordning att jag spinner på med mitt eget här; jag kanske borde försöka starta en egen tråd – du får säga till i så fall. 🙂 När pappa levde och mamma blev irriterad på någonting så brukade pappa gå i försvar med ”Det var hemskt vad du skäller på mig!” och liknande. Det är nog den formen av småotrevligheter som många menar är en normal del av en dialog ibland när man kommer nära varandra och till viss del kan jag förstå det. Men jag reagerar inte så. Jag får en tillfällig liten shutdown eftersom känslorna blir totalt överväldigande. Jag pratade med en terapeut om detta en gång och hon menade på att min partner hade menat att jag skulle ta upp sådant med henne i situationerna när de uppstod istället för att långt senare samla ihop saker i skriven form. Men vad jag inte förklarade förklarade för terapeuten var att jag förstått detta, men sökte förståelse av terapauten, men då jag fick denna respons kände mig avvisad och inte förklarade vidare. När sådana här saker händer i en relation reagerar jag nämligen på ungefär samma sätt som om någon helt oväntat och till synes helt utan anledning bara skulle deklarera att hen vill avsluta relationen. Jag hamnar med andra ord i en smärre chock varje gång och är oförmögen att göra mer just då. Jag tar det inte som att det är lite irritation just där och då utan som att min partner inte riktigt vill ta mig till sig. Detta leder till att jag samlar på mig allt det negativa vilket sedan ibland kommer ut explosionsartat vid ett senare tillfälle eller till att jag helt enkelt tycker allt mindre om den andra personen. Detta gäller alla former av närmare relationer för mig. Sen är det detta att jag aldrig varit med om att känna mig hackad på mer än vid enstaka tillfällen i nära vänskapsrelationer så varför ska det plötsligt vara annorlunda när jag har en partner? Borde det inte vara mer av det varma, positiva istället? Jag tror bara att det inte stämde med ifrågavarande person, (men att jag blivit en erfarenhet rikare).
Jag håller annars med dig. Men vad jag la till var mitt eget behov utav att känna mig förstådd. Min syster menar på att man inte alltid kan förstå. Men jag tror på det du skriver längst ned om att hitta någon som är likasinnad. Problemfria relationer eller utan dåliga sidor finns inte (då är de ytliga), men att i grunden känna att man förstår varandra är för mig jätteviktigt och ofta är det ömsesidigt. Dvs. förstår man inte den andre personen känner mig sig inte ofta inte förstådd själv och vice versa.
Men … Mitt ordval var inte det bästa. Jag letade efter de rätta orden och hoppades att det skulle gå att läsa mellan raderna. 🙂 Som jag så ofta gör. Formuleringen att jag känner det som att den andra hackar på mig var mycket bättre än ”käbbel” och ”gnabb”.
Ingen fara, du behöver inte starta en egen tråd för dina funderingar handlar ju samma fråga som den ursprungliga frågan var 🙂
Det låter som att du skulle kunna vara en HSP-person och jag tror att du skulle kunna funka bra med en likasinnad! När du börjar dejta någon kan du tala om för personen i början hur du fungerar för att minska riskerna för att du ödslar tid på fel person.
Jag tror att många vill kunna slappna av 100% med sin partner, och eftersom ett par står varandra väldigt nära uppstår det ofta även irritation. Man behöver inte dölja några känslor inför sin partner utan vill kunna vara helt sig själv. Inför vännerna skådespelar man ofta på ett annat sätt, men inför en partner vågar man ofta visa hur man känner på riktigt. Det är därför många inte orkar umgås med sina vänner lika ofta som de orkar umgås med sin partner. Så tror jag i alla fall att de flesta funkar, men det finns inget rätt eller fel utan det viktiga är att hitta en likasinnad! 🙂