I bilen berättade husmodern för mig att utbildningen egentligen hade börjat på höstterminen och att det var några stycken nya som i likhet med mig skulle hoppa in i kursen nu i början av vårterminen. En av de andra nya eleverna i klassen som också skulle börja nu på vårterminen var en tjej som hette Sofia, och hon var ett år yngre än jag. Sofia var svensk, och hon var i samma situation som jag: hon hade flyttat in i internatet tidigare samma dag, och hon kände inte heller någon i Vimmerby. Hennes rum skulle vara mittemot mitt.
Det lät spännande. Hoppas Sofia var trevlig! Men av egen erfarenhet visste jag att jag hade svårt att hitta människor som jag klickade med. De flesta tyckte att jag var udda eftersom jag inte lyssnade på musik, inte såg på TV och inte hade överhuvudtaget någon koll på kändisar. Jag var helt enkelt för annorlunda. I Finland hade jag iofs ett stort kompisgäng, men ingen kändes som en jättenära vän. Så det var inte speciellt sannolikt att jag och Sofia skulle klicka, men jag hoppades ändå att vi skulle komma så pass bra överens med varandra att vi skulle kunna umgås ibland.
Framme i skolan visade husmodern för mig köket och det gemensamma samlingsrummet som jag skulle dela med de andra boende. Jag tittade in och fick syn på några unga killar som satt därinne. Killarna sa något till mig, men jag förstod inte ett ord av vad de sa. De pratade inte alls lika tydligt som husmoden hade gjort! Jag mumlade någonting på engelska och sedan gick jag mot mitt rum.
Sofias dörr var stängd. Jag undrade hur hon var och vad hon gjorde. Husmodern sa att jag allra senast skulle få träffa henne i klassrummet morgonen efter. Det kändes roligt men samtidigt nervöst. Tänk om jag inte skulle förstå vad Sofia sa och hon inte kunde engelska? Då skulle vi inte kunna prata med varandra. Eller tänk om jag inte skulle tycka om henne? Det skulle jag få se dagen efter!
8 svar på ”Min flytt till Sverige, del 3”
Aj aj aj då nu måste jag vänta till del 4 om hur det gick …
Det kommer jag skriva om imorgon, och del 4 kommer troligtvis vara den sista! 🙂
Vilken spännande följetong! Jag tycker att du är supermodig som har flyttat till ett annat land där du från början inte kunde språket, och där du dessutom skulle bo på internat! 🙂
Vad roligt att du tycker att historian är spännande att följa! 🙂 Jag kunde iofs någorlunda svenska innan jag flyttade hit. Eftersom grammatik är ett av mina specialintressen, kunde jag den svenska grammatiken väldigt bra och kunde även skriva svenska rätt så bra. Men däremot var jag inte van vid det rikssvenska uttalet eftersom jag hade fått lära mig finlandssvenska i skolan, och jag hade glömt bort många svenska ord under min tid i Österrike. Därför var det svårare för mig att tala och förstå vad människor sa till mig.
Jag håller med. Det har nog inte jag vågat.
Jag hade inte gjort samma sak idag, och det beror på att jag har insett mina begränsningar. När jag var yngre, inbillade jag mig att jag skulle lära mig att bli normal, bara jag skärpte mig tillräckligt mycket. Men nu vet jag att jag inte kan skärpa mig! Här i Sverige har jag boendestöd och min trygghet, så jag skulle ha svårt för att klara mig utomlands. Dessutom skulle jag inte orka börja om i ett nytt land en gång till.
Funderat på att börja skriva manus till tv-serier?
Jag har faktiskt aldrig ens kommit på tanken eftersom jag aldrig tittar på TV, men det var en intressant fråga! Iofs tror jag att det skulle vara svårt för mig att skriva påhittade historier, men däremot har jag inga problem med att skriva om mitt eget liv när jag har allt i minnet och kommer tydligt ihåg detaljerna.