När mitt flyg landade på Arlanda i januari 2001, tog jag mig först till Stockholms Centralstation, varifrån jag sedan åkte tåg till Vimmerby. Där skulle jag plugga ett halvår på folkhögskolan innan jag förhoppningsvis skulle flytta till Stockholm och börja på lärarhögskolan. Stockholm och Sverige kändes helt främmande för mig: alla pratade svenska, och Sverige verkade vara full av människor som kom från olika länder. Trots att Sverige är Finlands grannland, kändes det som att jag hade kommit till en helt annan värld.
Att Sverige verkade vara en helt annan värld för mig kändes inte bara negativt. I och med att jag hade levt med odiagnostiserad Aspergers syndrom utan att veta om det, hade jag alltid stuckit ut från mängden i Finland. Det kändes som att jag alltid hade missförstått instruktioner i skoluppgifter när jag hade gått i skolan, men i Finland hade jag haft någon ursäkt för att sticka ut eftersom jag var en infödd finländare. Här i Sverige skulle jag alltid kunna be om att få tydliga instruktioner med ursäkten att jag var finsk och inte kunde svenska ordentligt.
När tåget började närma sig Vimmerby, undrade jag hur jag skulle känna igen folkhögskolans husmor som skulle möta mig på stationen och köra mig till internatet. Mamma hade nämligen oroat sig så mycket för mig att hon hade ringt till skolan och pratat med skolans husmor, och husmodern hade lovat mamma att se till att jag kom fram till mitt nya hem ordentligt. Eftersom mamma kunde flytande svenska, var det inget problem för henne att prata med husmodern.
”Är det du som är Paula?”, frågade en kvinna när jag hade klivit av tåget, och jag förstod att det var hon som var husmodern. Jag hoppade in i bilen, och hon började köra mot skolan. Hon pratade extratydligt och långsamt så att jag kunde förstå nästan allt hon sa. Jag kände mig stolt över mig själv. Kanske kunde jag ändå bättre svenska än vad jag trodde?!
Inom mig kände jag mig både hoppfull och orolig. Hoppfull för att jag äntligen skulle hitta ett land där jag skulle känna mig hemma, och orolig för att det skulle gå som det hade gjort i Kanada och Österrike. Tänk om jag var ett missfoster som hade råkat bli född på fel planet och inte passade in någonstans? Hur skulle jag klara av att betala räkningar och hålla mitt rum på internatet städat? Det oroade mig.
4 svar på ”Min flytt till Sverige, del 2”
När mitt flyg landade på Arlanda i januari 2001, tog jag mig först till Stockholms Centralstation, varifrån jag sedan åkte tåg till Vimmerby.
Tur för dig att inte tullen på Arlanda upptäckte kniven i handväskan för då hade du fått åka hem igen med vändande flyg.
Haha! 😀 Tur att jag hade gömt kniven ordentligt!
Jag fastnade faktiskt i säkerhetskontrollen en gång för att jag hade en kniv i väskan. Det är sant.
Haha! 😀 Jag fastnade faktiskt en gång i kontrollen för att jag hade en liten nagelsax i väskan. Jag var förvånad för jag hade ofta haft nagelsaxen i handbagaget utan att någon sagt något. Men jag fick höra att det räknades som vapen och därför blev saxen beslagtagen.