Kommer mitt autistiska barn utmanas i en resursskola?

I.H frågar

Min fråga/tanke/fundering är: Resursskola eller kommunal grundskola? Vi står i valet och kvalet vad vår sexåring ska få börja skolan. Han har sedan ett år tillbaka autism nivå ett och tics.

Vår son är en mycket sympatisk, lugn ( om än rastlös), mjuk och skör kille. Han är just nu med ca 5 månader kvar till förskoleklass väldigt ointresserad av allt som har med skola att göra ( bokstäver, siffror osv). Väldigt kravkänslig. Den lilla stund om dagen då förskolan arbetar skolförberedande behöver han en av de två pedagoger i hans grupp sittandes bredvid för att kunna slutföra sitt arbete, om han gör det.

Han är en social kille men på sitt sätt, verbal men inte särskilt kommunikativ. Han vill gärna prata om sitt, vill gärna träffa människor men är nöjd med att få göra det han vill vilket tex kan vara att titta i en bok mitt under ett pågående kalas. Vi upplever att han söker sig mindre till andra barn, leker sällan med andra barn om det inte är något som intresserar han. Han är nöjd och lycklig vilket är viktigaste. Han har i dagsläget inte ”vänner”, även om han själv nog anser att barnen på förskolan är hans vänner vilket är det viktigaste. Han har ett syskon som ser mycket upp till sin bror och utmanar han fint i flera aspekter.

Nu till vår fråga- vår magkänsla säger att resursskola (privat) med små klasser, hög lärartäthet och stor kunskap bland pedagoger kring autism borde vara det bättre alternativet. Dock är vi rädda att han inte ska utmanas tillräckligt, detta efter en kommentar från en psykolog. Psykologen på habiliteringen sa såhär: ”resursskola med denna inriktning är ju inte verkligheten, så som livet fungerar utanför. Han ska ju klara av det vanliga livet sen också.”

Vi tänker mycket på vad som är det bästa alternativet för socialt utbyte också. Vart utmanas han mest? I vilken skolform är risken för socialt utanförskap större? Är det bättre att vara i en klass där alla har utmaningar eller tvärtom?

Paula svarar

Det är omöjligt att uttala sig om enskilda fall eftersom det som funkar för en person med autism inte måste funka för en annan. Med detta sagt säger min magkänsla precis samma som din, det vill säga en resursskola med autismspecifik kompetens och hög personaltäthet!

Finns olika modeller

Låt oss analysera psykologens ord lite närmare och spekulera om varför hen tycker som hen gör. Grejen är nämligen att det finns olika modeller kring funktionsnedsättning som bland annat inkluderar de medicinska och sociala synsätten. Anhängarna av de olika modellerna har helt olika uppfattningar om hur man borde se på funktionsnedsättningar och hjälpa personer med funktionsnedsättning på bästa sätt.

Anses vara en brist

Enligt den medicinska modellen är funktionsnedsättning alltid en defekt och en brist hos den funktionsnedsatte individen. Enligt detta synsätt är det alltid synd om någon som har en funktionsnedsättning, och därför ska en funktionsnedsättning alltid korrigeras så långt det är möjligt. Ett liv med funktionsnedsättning anses enligt synsättet inte vara ett fullvärdigt liv, och därför anses avsaknad av funktionsnedsättning (i detta fall det neurotypiska, d v s personer som inte har autism) vara normen och idealet. Observera att anhängarna av denna modell inte måste vara onda utan de tror ofta uppriktigt att det inte kan vara bra att acceptera sin funktionsnedsättning.

Samhället anses vara problemet

Anhängarna av den sociala modellen resonerar precis tvärtom. Enligt denna modell är det inte funktionsnedsättningen i sig som är problemet utan ett funktionshinder anses vara ett resultat av bristerna i samhället. Dessa brister kan inkludera bristande bemötande samt fysiska, sociala och ekonomiska barriärer. Enligt detta synsätt kan en person med funktionsnedsättning leva ett fullvärdigt liv så länge andra människor inte skapar hinder och barriärer i onödan. En funktionsnedsättning behöver inte vara ett problem så länge andra människor bemöter individen rätt.

Tycker att det är trist

Baserat på det du berättar låter det som att psykologen på habiliteringen är en anhängare av den medicinska modellen. Hen verkar tycka att ett liv med funktionsnedsättning inte är ett ”vanligt” liv och att din son måste förberedas för ett ”riktigt” liv (antar att psykologen menar att en person med funktionsnedsättning helst ska ha så lite stöd som möjligt). Jag tycker att det är tråkigt att psykologen verkar tycka att din son borde sträva efter att klara av allt som neurotypiska människor klarar av. Jag undrar vidare vad psykologen tycker om alla autister som har sjukersättning, bor på gruppboenden och går på dagliga verksamheter, har inte de ett ”vanligt” liv? Jag tycker att det är mycket trist att psykologen har anammat det medicinska synsättet!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Livet med autism är en utmaning

För övrigt håller jag inte med psykologen om det här med utmaningar. Jag förstår inte varför vissa oroar sig för att ett barn med autism inte utmanas tillräckligt, men ingen verkar oroa sig för alla autistiska barn som utmanas alldeles för mycket. Att leva med autism är en utmaning i sig varför jag inte alls är säker på att alla autister behöver ytterligare utmaningar. Skulle din son mot förmodan uppleva senare i livet att han inte fått tillräckligt stimulans som barn kommer han alltid kunna ta igen det som vuxen! Som vuxen kommer han kunna plugga, jobba och göra allt vad han vill, och skulle han inte vara högskolebehörig men vilja läsa på universitetet kommer han förhoppningsvis kunna läsa upp sina betyg på komvux.

Behöver inga utmaningar

Jag utmanades alldeles för mycket som barn, tonåring och ung vuxen och det tog många år för mig att återhämta mig från allt vad jag hade varit med om. Skulle jag tvingas välja mellan ”för höga krav” och ”för låga krav” skulle jag tusen gånger hellre välja ”för låga krav”. En utbränd hjärna är svår att återhämta sig från, och jag är ganska säker på att jag hade mått mycket bättre som ung vuxen om jag hade fått gå i en resursskola som barn. Jag behöver inga utmaningar från samhället för mitt liv är redan utmanande som det är! Och det ”vanliga” livet innebar bara för min del att jag lärde mig att jag var defekt och att jag skulle behöva härma andra blint för att kunna klara mig i livet istället för att lyssna på mina egna känslor.

Han kan känna sig utanför

Om din son går i en vanlig klass med neurotypiska elever kommer han vara fysiskt inkluderad, men det finns ingenting som säger att han kommer att vara socialt inkluderad. Han kan fortfarande känna sig utanför, och jag lovar det kan kännas mycket ångestfyllt att uppleva att man är den ende i klassen som skiljer sig från normen. Det kan tära på ens självkänsla och få en att känna sig som defekt. Har man inget gemensamt med klasskamraterna kommer man känna sig ensam oavsett hur många personer man är omgiven av. Dessutom är det känt att risken för mobbning är lägre i autismklasser än i vanliga klasser.

Skulle lyssna på min magkänsla

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag inte har någon aning om vad som är bäst för just din son. Det finns autistiska barn som trivs i vanliga klasser, och det är omöjligt att säga i förväg vilket alternativ som kommer att funka för honom bäst. Men jag skulle inte lyssna på psykologen utan endast på min egen magkänsla. Det är ju du som känner din son bäst!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.