Det är olika hur personer med Aspergers syndrom och autism ställer sig till sociala kontakter. Vissa tycker om att vara ensamma eftersom de inte har ett större behov av sociala kontakter, vissa är ensamma eftersom de inte vet hur man skaffar vänner eller eftersom de känner att de inte har speciellt mycket gemensamt med andra människor, vissa umgås gärna med människor som också har Aspergers syndrom, och andra har många neurotypiska vänner.
Själv kan jag ha riktigt roligt med andra människor, och jag älskar att diskutera ämnen som även mina samtalspartners är intresserade av. När andra människor märker att jag kan vara extremt pratig och social, blir de ibland förbluffade när de upptäcker att jag i vissa perioder kan vara ensam i flera månader.
Nu när jag jobbar som aspergerinformatör, kan jag inte riktigt längre isolera mig på samma sätt som jag gjorde förut, men förut när jag var hemma med aktivitetsersättning trodde andra människor ibland att jag tackade nej till sociala aktiviteter eftersom jag var deprimerad. Men i verkligheten var jag inte alls deprimerad. Anledningen till att jag tackade nej till aktiviteter var att jag kände för att vara ensam i några månader och syssla med mina specialintressen.
Att jag föredrog ensamhet framför andra människors sällskap berodde helt enkelt på att jag kände att mina specialintressen just då gav mig mer än vad sociala kontakter gjorde. Jag kan tröttna på andra människors sällskap, men däremot tröttnar jag aldrig på mina specialintressen. Visserligen tror jag inte att jag skulle vilja spendera hela mitt liv helt ensam, men ett år skulle gå bra! Jag skulle absolut kunna tänka mig att isolera mig i ett års tid utan att träffa någon och spendera tiden med att läsa böcker och grammatik och plocka blåbär, men med tanke på det liv jag lever idag skulle det vara svårt för mig att göra det.
Jag brukar säga att sociala kontakter är för mig som jordgubbsglass. Jag tycker om jordgubbsglass, men jag tycker också mycket om andra saker i livet, och det är inte nödvändigt för mitt psykiska välbefinnande att äta jordgubbsglass. På samma sätt kan jag njuta av andra människors sällskap, men jag njuter av livet även när jag är ensam.
16 svar på ”Jordgubbsglass”
Jeg er ikke så glad i jordbæris! Hihi. Men jeg skjønner poenget ditt. Selv har jeg anoreksi i tillegg, og selv om jeg liker sjokolade, er anoreksien sterkere behov for meg for å klare å leve, enn sjokolade. Dermed ingen sjokolade.
Men tilbake til sosiale kontakter. Jeg vil gjerne høre til. Men jeg føler ofte at jeg ikke gjør det. Jeg er sosial på Facebook og det holder i grunnen for meg. Jeg kan klare meg uten andre mennesker, men siden jeg har de vanskene jeg har, må noen være sammenmed meg hele tiden for at jeg skal overleve og ikke dø. Og det er veldig vanskelig når man ikke vil være sammen med noen.
Jeg vil gjerne ilbringe tid med mine aller nærmeste, men venner på min alder, har jeg ingenting til felles med.
Jag föredrar faktiskt jordgubbsglass framför chockladglass, hihi 😀 Men nuförtiden äter jag onyttigheter ungefär en gång om året om ens det, så det har inte blivit jordgubbsglass på länge och jag har inte ens saknat det 🙂
Jag har inte heller speciellt mycket gemensamt med människor i min ålder rent generellt, men sedan har det oftast gått för mig ändå efter ett tag att hitta människor jag åtminstone någonting att prata med 😉 Men jag har inte riktigt något behov av att vara en del av gruppen, och det var förmodligen därför jag inte kände mig värdelös när jag gick hemma i sju år med aktivitetsersättning. Det spelade ingen roll för mig att andra runt omkring hade jobb och att samhället hade syn på att man är mindre värd om man saknar ett jobb, jag påverkades inte av det.
Dessutom kan man börja må illa om man äter för mycket jordgubbsglass.
Godt sagt
Jag kommer inte ihåg att det skulle hänt mig på den tiden jag fortfarande åt onyttigheter. Antingen åt jag aldrig för mycket jordgubbsglass eller så tålde min mage extremt mycket jordgubbsglass eller så mådde jag faktiskt illa men har glömt bort det.
Du tolkar mig för bokstavligt Paula.
Du skrev: Jag brukar säga att sociala kontakter är för mig som jordgubbsglass.
Jag skrev: Dessutom kan man börja må illa om man äter för mycket jordgubbsglass.
Oj, jag ser att jag tolkade dig väldigt bokstavligt! 😀 Nu när jag förstår vad du menar så håller jag med om att man kan må illa om man äter för mycket jordgubbsglass.
igenkänning och insikt. jag har svårt för att unna mig själv att njuta av min goda ensamhet. Jag får ångest och blir deprimerad av för mycket ensamhet. Utanförskapen med andra grupper gör att jag drar mig undan, men har ändå ett starkt behov av sociala kontakter. Jag är sjukpensionär och träffar inte så mycket folk. Jag förstår dom som har ett jobb eller har stor familj, att de har fullt upp, men jag mår inte bra av min isolering. Men jag är hellre ensam, än ensam i ett sällskap jag inte trivs med. Dubbla känslor där alltså.
Det verkar som att du tillhör den gruppen som skulle vilja vara social och träffa människor men att du valt ensamheten eftersom du inte känner gemenskap med andra människor. Jag förstår verkligen att du är hellre ensam än i ett sällskap du inte trivs med, men jag tycker att det är tråkigt att du varit tvungen att göra det valet 🙁
Jag tror att det kan vara så att ju starkare specialintressen man har, desto mindre behov har man för sociala kontakter men det är bara min teori. Om jag inte hade starka specialintressen, kan jag tänka mig att jag skulle känna som du och då hade jag säkert mått dåligt på den tiden jag levde på aktivitetsersättning. Jag hoppas att du i framtiden hittar gemenskap bland andra som också har Aspergers syndrom!
Jag tror att det kan vara så att ju starkare specialintressen man har, desto mindre behov har man för sociala kontakter men det är bara min teori.
Det kan mycket väl ligga någonting i det för om jag är engagerad i ett starkt intresse så har jag mycket lättare för att stå ut med ensamheten. Jag tror det beror på att tankarna är upptagna med intresset och att intresset är mycket mer intressant än alternativet att umgås med andra människor.
När jag är engagerad i mina specialintressen, känner jag inte att ensamheten är något jag behöver ”stå ut med” utan jag känner helt enkelt att jag vill vara ensam för jag trivs med det. Men jag skulle nog absolut inte känna så om mina specialintressen inte var starka. Då skulle jag bli uttråkad och skulle säkert känna behov av sällskap.
Jag får ångest och blir deprimerad av för mycket ensamhet. Utanförskapen med andra grupper gör att jag drar mig undan, men har ändå ett starkt behov av sociala kontakter.
Jag förstår dig. Jag känner precis likadant inför min ensamhet. Den är både frivillig och ofrivillig på en och samma gång. Det är det minst dåliga alternativet av två dåliga alternativ.
Jag skulle vilja beskriva ensamhet och socialt umgänge såhär: Jag tycker lika mycket om vaniljglass och chokladglass. Jag skulle inte klara mig utan något av det. Ibland äter jag dock för mycket vaniljglass. Då mår jag illa. Andra gånger äter jag istället för mycket chokladglass. Då mår jag också illa.
D.v.s. jag behöver både ensamhet och socialt umgänge för att må bra, men jag lyckas inte alltid planera in lagom mycket umgänge eller lagom mycket ensamtid. Vissa veckor blir det för mycket av det ena och för lite av det andra. Då kan jag börja må dåligt ganska snabbt. Lagom är helt enkelt bäst. 🙂
Även många neurotypiker jag känner vill ha både och. Blir det för mycket av det ena, kan det bli jobbigt. Fast neurotypiker vill förmodligen ha mer vaniljglass än chokladglass.
Själv har jag aldrig i hela mitt liv planerat för mycket ensamtid, men däremot har jag ofta haft för mycket socialt umgänge. Jag tror inte att det ens skulle kunna bli för mycket ensamtid för mig. Eller jo, kanske om jag var ensam i hela mitt liv vet jag inte hur jag skulle känna mig men jag tror att jag nog skulle klara mig ensam i några år 😉
Jag tror att det kan vara olika för neurotypiker också. Min mamma t.ex. är NT men precis som du så skulle hon nog kunna vara ensam hur mycket som helst utan att tröttna eller må dåligt. Hon skulle inte klara sig utan sin familj, men hon brukar säga att hon får sin sociala dos på jobbet och att hon därför inte har något större behov av att umgås med andra människor på fritiden. Hon bor i ett torp i skogen, nästan helt utan mobiltäckning och med flera hundra meter till närmaste granne. Hon stortrivs och har sagt att hon inte skulle ha alls ont av att vara hemma flera veckor i sträck utan att åka någonstans.
Själv behöver jag, har jag kommit fram till, exakt lika mycket ensamtid som social tid. Förut tog det mycket energi för mig att träffa vänner men på sistone har mina känslomässiga blockeringar släppt och jag har även börjat säga nej till aktiviteter som kräver automatisering för att man inte ska bli helt utslagen (t.ex. bowling). Jag säger även nej till att umgås i större grupper. Det blir trots allt en hel del aktiviteter kvar att göra – aktiviteter som fungerar jättebra för mig. 🙂 Detta i kombination med att jag nu är mer känslomässigt avslappnad och inte oroar mig så mycket hela tiden gör att jag får ut mycket mer av att umgås med mina vänner och jag får oftast energi istället för att jag förlorar en massa energi. Nyckeln för mig var nog att inse och acceptera att ”andra tycker att de här aktiviteterna är roliga men för mig är de bara svåra och jobbiga” och helt enkelt skippa dem. Det har jag sparat mycket energi på. 🙂
Vad skönt att dina känslomässiga blockeringar har släppt! Jag vet att det tar extremt mycket energi att behöva skådespela och låtsas vara någon annan man inte är, vem som helst skulle bli trött då. Själv visade jag inte mitt rätta jag för andra när jag var yngre, och därför tog det extremt mycket energi av mig att vara social. Nuförtiden tar det sociala också energi, men det är ändå skönt att kunna vara avslappnad och helt sig själv! 🙂
Jag förstår din mamma! Själv tycker jag nästan att jag får en överdos av det sociala när jag föreläser så jag skulle i princip klara mig utan vänner. När jag träffar vänner, gör jag det för att jag tycker om dem som personer och inte för att jag skulle behöva sällskap 🙂
Jag skippar också en massa aktiviteter nuförtiden, som t ex biljard och bowling. Förut tackade jag alltid ja när någon bad mig att följa med på en aktivitet jag inte tyckte om, men idag tackar jag däremot alltid nej och förklarar att jag tycker att aktiviteten tar energi 🙂